Lyssna! [uppläsare: Lyra Ekström Lindbäck]

Bonusspår

Lögner lösgörs från rörelserna och sugs upp av musiken. Det är ett dött tillfälle.När du kompromissar med dig själv sådär. Väntan som vässar uppmärksamheten. Är det en dedikation. Bokstäver fastnar i orden som flugor i lysrören och vägrar ge sig av. Fattar inte faran.
 
Att underkastelsen. Och orkeslösheten, som på grund av sin natur inte kan sammanfogas med förälskelsen. Uppfatta mig i strålglans, terror, drömmar. När jag blundar ser jag linjerna bukta, böjas, blandas, brytas. Spåret rör sig genom såret. Slutar mot kanten.
 
Bonusspår är ett försäljningstrick.
 
Bokstäverna är sjutusensjuhundranittiosju skadade maskar. Söker sig närmare ljuset. Det finns alltid sätt att undvika kopiering. Nöden öppnar spår av närvaro även i papperet. Det går att säga det på flera andra sätt. Är det här början på något väldigt, väldigt vackert. Vägrar att förklara när du påstår att du behöver en förklaring. När behovet får kamouflera begär. Insvept och förklätt som något väldigt, väldigt fult. Upphetsningen när du upptäcker det dolda spåret.
 
Det märks verkligen inte att du repeterar något inlärt. Ögat som den igentäckta öppningen. Oberörbar genomtränglighet. En ursäkt för att dra sig undan. De sönderbrända flugorna i glaskupan ser genom kontrastverkan mot ljuset större ut än flugorna som surrar mot väggarna. Halverade blir maskarna fler. Bestämmer mig härmed för att gråta. I have no place to be awkward and silent. För att sänka ner papperet i vätska och ge fysisk feedback på de urgallrade förutsättningarna hos min direkta omgivning.
 
Att plötsligt bli varse de pålagda applåderna.
Dörrar som målats över och smält samman med väggen.
Ett kryphål för alla som kan krympa ned sig till ett enda sinne.
Ser du?
 
Vi har räknat ut exakt hur mycket som behövs. Hur mycket som ägde rum när du sov. Jag lär mig hur man blir fullständigt försvunnen. De häpnar hånfullt. Strategierna som, frilagda från projektet, tecknar upp en galenskap. Milt kaos mellan musik och magkänsla. Att ta ut riktningen ur sikten och då bara bli hastighet. Störa äktheten med hävdandet av sitt ägandebehov. Att formulera om det i ord. Videon slutar med munnen mot kameran, de rödsvullna mansläpparna.
 
”Det går bra att ta upp resan på nytt.”
”Att ta ut riktningen ur sikten och då bara bli hastighet.”
 
Egenheter. Att ta ut slutet ur såret och då bara vara i vägen. Lapa upp långsamt. Positionerna är särskilda märken från köttets samlade minnen. Det finns ingen sortering utöver förtvivlan. Mitt sinne förskjuter den täta förekomsten. Vi har räknat ut exakt hur mycket som behövs. Om du inte skadar mig så dör du.
 
Minnet far ut mot originalet. Och slinter. I mina egna ord. Musikens sammanhållna yta och min avsmak. Min smala sak. I avvägningen mellan olika våldsamma konsekvenser finns inget som undersöker om det egna intresset har avlägsnats. I en fullständigt uppfylld magkänsla. Jag kan inte växa om dig. Missuppfattningen som en hinna framför uppfattningen, eller om det är tvärtom. De äkta känslorna. Förälskelse är spill. Att leta sig vidare. Som en hund i hasorna. Som smältsnö innanför tröjan. Här hörs inga alternativ till uppmärksamheten. Jag trodde aldrig att jag skulle vara så ful. Onödig kontur åt sången.
 
Formulera om det i egna ord. Ändra ditt växande efter de förfördelade pauserna. Förbudet av fel som gör slut på den viktiga tafattheten. Berätta nu, det här blev inte en fullständig känsla. Tanken att en splittring skulle ta stöd i hennes samling och senare hävda sig som smak. Det är inget lugnande lager. Musiken ilar fram och åter mellan muskeltråderna. En väv av fina spänningar. Att repa upp och upprepa. Du svär högt.
 
Jag får för mig att rörelsen signalerar ett sökande. Ljudet från flugorna som dör. Snava på en av stenarna i texten och stupa rätt ner bland de förvridna bilderna. Åh, allt är bara speglar, skratt och rök. Slit upp slöjan i fallet. Det ofrivilliga projektet: din rädsla i mig. Dina rödsvullna läppar. Ett inneboende svar. Alla öppningar mot gränsen är återvändsgränder.
 
Strimla papperet tills ett hopp uppstår.
Tills tomrummen har tänjt ut texten till ett livsrum.
 
En inte helt och hållet frivillig påstigning. Och syrets påförda betydelse. När du andas fram utopier i plastpåsen. Det är som om vi inte var gjorda för den här världen. Det måste inte börja så. Rör system förundrat, underjordiskt, ömt. Men jag skulle inte riktigt vilja träffa någon som var det. Stiga ner i diket.
Trä på sig hörselkåporna.
Utan de ändliga orden.
Rödljud.
Avlägset minne.
 
Och efter ett litet uppehåll tar bruset vid. Ruset, trasslet; vill göra med skivan som med kassetten. Vinda låten om mina fingrar och slita. Vackert, inte realistiskt. Även när förstörelse inte är ett uttömmande. Även när förströelsen i sig är skavande. Väntan skapar en förvirring inför det dolda spåret. Vill fortfarande hävda att något utgör åsikternas och estetikens ursprung. Något som tar sig tydligare uttryck i konceptualismen och masochismen. Formulera om det med egna ord. Något helt främmande för förnuftet?
 
Väntan är en nödvändig förutsättning.
 
Stanna på stället. Säg det på ditt sätt. Projicera nu dina rädslor på utrymmet mellan spåren. Makten att kräva en upprepning. Blinka förskräckt när du insett vad du hört. Upprepa det som du kände. Upprepningens makt att avauktorisera sanningens ställning. Ett totalitärt avkall förklätt i mindre krav. Ett ställningstagande du kan kontrastera mot kaos, göra kaos valbart. Dela mig i två delar. Jag lovar att det inte är nåt med dem.
 
Fortkörning. Framåt genom spegelglas av mogna celler.
 
Dina egna upplevelser. Så pinsamt, behovet av den här sortens krökningar. En grushög att skrapa upp dammoln ur. Grymheten är så förutsägbar. Man kan skilja på uppror och undantagsregler och du får börja här. Det går inte att fortsätta med ord. Jag måste spara på mig själv.
 
Sönderbrytningen av en kärlekssång. Hävdar ägandet mitt i lättheten. Mjukt tills du slutar. Mörknar i leendet och närmar mig. I fortsättningen får fantasierna skyla nihilismen. Upprepar sången för att det ska bli sång och inte engångsföreteelse. Det är så kallt. Uttrycker det annorlunda. Svettens källa till behärskning när du frågar. Sjuttionio minuters minne. Kopian som är ursprunget till myten om ursprunget. Förskräckta blinkningar, du inser vad du har sett. Det mest tillkämpade helhetskonceptet. Tvål över den torra huden.
 
Efter en stunds tystnad. Omkörda impulser. Formulera det precis som du känner. Nedstuvade i de gemensamma slagen. I en piratkopiering skiljs ibland det dolda spåret ut till en egen fil. Sväljande som ändå saknar slut. Spårar jag ett skratt i skalen. Och genom glöden förlorade jag dig för första gången.
 
”Självdistans är ett slags avund.”
”Ett diskretare sätt att gråta.”
 
Hör du? Vad som avvisas när cymbalen stannas abrupt. Nu skär de i sammanhangen. Den nedsuttna soffan faller isär i flera delar. Jag är fast i tron på den andra sidan. Det fullständiga. En färdigdefinierad längtan. Du säger det på ett annat sätt. Den samlade uppfattningen av alla motsättningar som en gång uttryckts. Säger ”sol”. Säger ”som färgpytsars handtag skär in i händerna”. Som djupa inandningar vårluft. Luta dig hitåt. Konstlade bakgrundshistorier att fördjupa sig i. You can suck up all you need to know.
 
Formulera om det med dina egna ord. Alla har sett dem, det måste vara dina. Förstelningens komiska effekt. I det ögonblick av tvekan då hon försöker fastställa om det är en spegel eller ett fotografi. Det hjälper. Bokstäverna som, efter en tids användning, inte kan fås att sluta lysa. Inte ens ljuden går säkra. Kaskader av den avfärdade vilsenhetens konsekvenser.
 
Jag är erfaren. De dränkta försöken att ifrågasätta. Dessa omfattande odlingar av bruten berömmelse. Odugliga avsikter faller slappa ned. Löses upp i speglarna som äntligen blandar mitt ansikte med andras.
Som smältvatten.
Som du blir förstådd här.
Blinka förskräckt när du inser vad du gjort. Stå rakryggat och svälj besvikelsen. Censuren hos de överseende ögonen. Hur meningarna slits isär som vingparet hos en fluga. En mask på mitten. Förvrid ditt leende tills du uppstår som jämlike. Lever vidare. Formulera om det i egna ord. Som om det var mer våld nu bara för att smärtan är synlig.
 




Lyra Ekström Lindbäck
| ingår i  redaktionen. Favoritfiktion för tillfället: pulp och metapoesi, gärna i smetiga kombinationer och gärna så lesbiskt som möjligt.


BILD15/kompass.jpg

de omojliga rummen