TRIPTYK

De blänkande fjällen i mina ögon

Ekfras 1. (S.M., fotot)

Hon vänder sig inte hitåt. Hon vägrar vända sig. När hon vänder sig hitåt sätter hon upp händerna i försvar, handflatorna först. Hon för dem sedan till sina ögon, fäller dem som två extra ögonlock. Som två femfingrade löv för ögonen.

Hon sitter bakom ett glas, som bländar hennes ansikte. Jag speglas också men hon vägrar se på mig.

Hon är klädd i tunga tyger, draperad som en prinsessbädd med rysch på sidorna, veck i långa rader, pärlor om nacken hängande ner, målat trä. Ett quiltat överdrag, lapptäcksrutigt, svept omkring axlarna.

Färgerna syns inte. De vägrar synas. Hon föredrar svartvitt och behandlar sina fotografier i syrabad, hon repar dem med nålar och badar dem i te för att de ska se tidlösa ut.

Är de tidlösa, eller bara gamla? undrar jag. Hon vägrar svara.

Bilderna sätts bakom glas och förblir blanka. Hon lyssnar nu. Hon låter ena handen falla. Ena ögat blottas och jag. Hon ser på mig och det är då jag blygs. Jag blygs för att jag stirrat.

Det är då jag får syn på fågeln. Den flyger i övre högra hörnet av bilden, upphängd i ett snöre. Utan att flaxa flyger den, fågeln utklippt ur wellpapp.

Elin Rosén

|