Inlandsbanan

Det är rörande, så långsamt det går. Turisterna kommer från England, Irland, USA, Kenya och Australien. Långsamheten förtöjer vid landskapet och det är en utmaning att stå ut. Och så går semestern. Ett lysande namns dubbelnummer är koreograferat efter en hastighetsaxel, från det nära nog stillastående till det blixtsnabba.

I en ändlös rörelse vrider sig metallen runt sin egen axel i Lina Perssons videoverk. Onåbar, konkret. Det är tantal, en viktig komponent i våra datorer. Den rostar inte i första taget varför den högtidligt namngivits efter Tantalos; han som är dömd till att stå i en sjö och vara så törstig men för vem vattnet viker undan så fort han försöker dricka det.

Elin Roséns Onega är precis en sådan sjö som man inte får nog av. Som silver och smältande tenn glider den undan den slutgiltiga bestämningen. Eller som när vi blir sakletare och finner ett föremål som det ännu inte finns namn för. Vi håller det i handen och om vi skulle döpa det skulle hela texten bli dess namn.

För oss började tanken på det långsamma numret som en nödvändighet. Redaktionen var splittrad. Ett hår utan frisyr. Hade vi någonsin hängt ihop? Det var sommar på landet. Luften stod stilla och fåren tänkte avlånga tankar. Det tog mig tjugo minuter att gå till närmsta dator och väl på plats var väl vår arbetsprocess inte precis optimal. Ibland är det mer sant att det är mil mellan mejlen än att man befinner sig ett klick från varandra. Vi enades om att det var ett tillstånd att ta till vara på.

Vi skickade ut förfrågningar om dietskrivande. Om man frångick sina vanor att skriva, till exempel beslöt sig för att skriva endast sju ord om dagen under en viss tid, skulle tiden då inkapslas? Eller skulle begränsningen kunna bli en produktiv metod för att få fram intressant text? Kristina Leganger Iversen och Ralf Andtbacka har svaren.

Långsamhet och Skrivande är ett par som ofta ses ihop. Är deras kärlek en modern myt? Eller en realitet? Med en mun säger de: Hur länge till har jag råd att skriva? Och hack i häl tassar Skulden. När Tekniken erbjuder omedelbarhet blir det vi som gör oss skyldiga till fördröjningen. Tekniken säger: Det finns inga gränser. Vårt motstånd sätter gränsen. Det är obekvämt.

Är det bara unket konservativt att hålla på gränser? Som att göra åtskillnad på realtidsskrivandet i sociala medier och manusskrivandet där man successivt frigör det som man vill ha sagt innan man delger det för någon annan? Ett lysande namn satte en gräns. Tiotusen tecken. Minst. En sådan essä önskade vi av Julia Pennlert och fick en om poesins långsamhet i snabba medier. Essäerna av Hans Andersson och Helena Fagertun blev också långa och det är bara att gratulera dem in i tiotusenteckensklubben. I bästa fall är det långa formatet en tillåtelse till att få ta plats och hinna upptäcka andra aspekter än de vidytanliggande. Inte så att det ytliga skiktet skulle vara sämre, bara annorlunda. Men när det i vår kultur kommit att dominera till förblindelsens gräns, då behövs gränsen: Låta pizzabudet få leverera ifred och inte säga jag köper det om annat än det verkligt köpta.

Pendeltåget

Hösten kom. Semesterns stillastående långsamhet byttes i något som kunde misstolkas för en snabbhet. Jag hör representanter från de olika mobila operativsystemen förklara hur användaren på bästa sätt kan organisera sitt content skriver Julius Viktorsson i Skärm.

Vi pendlade fram och tillbaka, försökte återigen samla oss och organisera vårt content. Vi vred tiotusenteckenessän ett varv till och bad om mikroessäer: Hur kort kan man skriva och ända säga någonting meningsfullt. Viktorssons Skärm är ett försök, Gro Dahle bjuder in till en visit i barnbokens bildersnabbabläddrande rum och Johan Gardfors skriver en hel avhandling om loppor och litteratur på fyra meningar blankt.

Vi frågade författare som har en snabb skrivprocess om de med kort deadline ville skriva något om detta. Snabbt svarade Anja Høvik Strømsted att hon inte hann skriva något nytt men att vi kunde få en svit om Darth Vader och en serie vikningar av Shakespeare och Ovidius. Gunnar Ardelius nystar i den litterära kvaliténs förhållande till tid och lockelsen att i vår nyliberala tid ta till kvantitativa begrepp för att legitimera den egna kreativa verksamheten. Gränsen mellan produktivitet och improduktivitet är inte så sällan hårfin. Vi står med en fot i vardagen och en i drömmen som Ardelius formulerar det.

Julia Pennlert frågar sig om dikten alltid kräver en långsamhet av sin läsare. Det digitala snabba mediet. Uppkopplingen. Några spontana dikter, några svar, några kommentarer. Dikterna fångas upp av det som metaforiskt nog kallas nätet. Print on demand. Inte ens print, bara publicering. Snabb publicering. Bara on demand. Var är ELN i detta? Mitt i det snabba mediet, men med en publiceringstakt som inte ens lever upp till de tryckta tidskrifternas.

SJ 3000

ELN stannar i detta nummer till hos Lina Selander, Lina Persson, Cecilia Persson, Elin Rosén, Anna Sandwall, Malin Nord, Helena Fagertun, Hans Andersson, Maria Andersson, Lisa Zetterdahl, Kristina Leganger Iversen, Ralf Andtbacka, Hanna Riisager, Sindre Andersen, Helene N S Ringberg, Malin Backström, Åsmund Bøe, Julia Pennlert, Kristian Lundberg, Louise Djurberg, Anna-Lena Jaktlund, Gunnar Ardelius, Anja Høvik Strømsted, Gro Dahle, Johan Gardfors och Julius Viktorsson. Vi är jävligt nöjda.