METOD
Det måste ha varit två år efter att min son föddes. Jag var ensam med honom. Jag var utförsäkrad av alla institutioner. Vi levde i en enrumslägenhet på tolv kvadratmeter. Kirseberg, precis intill parken där han ett år tidigare hade lärt sig att gå. Vi levde på det som jag lyckades skriva ihop. Varje dag gick vi till brevlådan och postade disketter med artiklar, manus, förslag. Detta var innan jag lyckades skaffa mig internet. Han fick plats på daghem först när han var tre år. Vi postade brev – och på handtaget till barnvagnen hängde alltid en kasse med recensionsexemplar som jag sålde till Gregers Antikvariat i Malmö. Ja. Jag skrev när han sov middag. Koncentrerat. Hårt, närapå omänskligt. Två timmar mitt på dagen. Ett kort kvällsskift när han igen somnade. Om jag inte skrev, ja, då hade jag noll cash. Och så en dag – när han var två – så slog det mig plötsligt att mitt litterära universum, dikten som jag skriver – rymmer inte mer än elva ord, som jag varierar med och emot varandra. Dödsdörren slog igen bakom mig. Elva ord. Dikt efter dikt. Elva ord. Jag blev en annan. Plötsligt kunde jag se mig från utsidan – och jag försökte skriva, men det gick inte – för allt som jag skrev efter det kom att påminna om Kristian Lundberg, men det var en främling som hade skapat texten, dikten. Min son var lika lycklig som alltid, fri som ett torkat höstlöv som kastats ut i stark vind. Jag blev ett dödslod som kom att vibrera genom min begränsade värld. Efter det kom också min skrivtid att förvandlas – i och med att min son fick plats på ett daghem och jag ett kroppsarbete som innebar att jag kunde ställa skrivandet på stand-by. Men ändå. Jag hade genomborrats av den här intensiteten, i känslan av att vara utlämnad. Jag skriver varje dag. Jag är inte längre rädd för de elva orden. Istället är det en frihet som jag uppnår genom begränsningen, genom återkomsten till mitt grundtema, som också det varieras. Jag är en människa. Det innebär att vara utlämnad. Att finnas till är att gå sönder. Det är alltid innehållet som skapar formen. Det är alltid formen som skapar innehållet. Jag lever i detta brusande texthav, som allt mer kommer mig att påminna om att leva med ett stråk av autism – som om ingenting var verkligt förrän det samlats omkring andra texter. En dikt kommer till eftersom jag tidigare skrev en annan. Nu när jag skriver dramatik så är det också denna längtan – efter att förstå. Inte att bli förstådd. Det har jag gett upp. Jag skriver. Dag efter dag. Natt efter natt. Skrivandet är en reva av ljus genom den tätnande natten och jag har ingenting annat att sätta emot den här dagliga förtvivlan som läcker sin väg genom mig. Dikt? Prosa? Drama? Vad är skillnaden? Allt är inkastat i samma tromb av förtvivlan. Min son är numera en vuxen man. Jag lever kvar i resterna av det system som vi skapade. Det var närapå dialektiskt, ett spel mellan tomhet och fullbordan där vi till slut rörde oss genom dygnet som vålnader, gengångare. När jag sätter mig ner om morgonen. Denna svindlande lyckliga morgon när jag igen försöker – genom bläck och penna – sudda ut, radera – min genetiska kod, så blir det uppenbart för mig att dörr efter dörr har stängts bakom mig. Jag har gått en lång väg och jag är fortfarande kvar, i samma situation av underkastelse. Nej. Jag skriver inte mycket. Jag skriver varje dag. Jag är en enfaldig och tröttsam person. Jag lever isolerad i mina egna vanföreställningar. Jag skriver om och över, skriver sönder och läker samman. Vid den stora summeringen kommer det att stå klart för mig att jag igen står som en förlorare. Det går inte att skriva en dikt om tigande. Det går inte att skriva en dikt om den arabiska musik som jag nu helt plötsligt hör stiga emot himlen och förvandla allt. Allt! Är det inte diktens uppgift? Att kränka och skända? Är det inte diktens uppgift – att läka och försona? Och hur uthärda mellan dessa poler? Min skrivprocess? Det finns ingen process. Det finns bara detta brusande vansinne, som ibland kastar upp mig på fast mark och ibland låter mig virvla bort genom strömmarna. Min kropp är ett dödsskepp. Min dikt är ett försök att uthärda det omöjliga, överleva det outhärdliga i att vara just den som jag är.