TRIPTYK

De blänkande fjällen i mina ögon

Onega

Sjön Onega är stor som ett hav och har mage som en jättelik skrattspegel, den buktar ut. Som silver och smältande tenn. Trögflytande formar den sig efter behag.

Onega är av hårt vatten och släpper man i stenar från en högre höjd låter det som metallslag mot en kastrullbotten. Sjön har en tung yta men det sägs aldrig någonting om botten, det blir att undersöka. Det blir att hålla andan och bege sig.

Ibland är Onega grön, där tallarna står och låter sig avbildas som sina egna svajande skuggor, sköna otydliga, lite verkligare på sitt sätt. Inte helt formade än.

Sjön Onega är grön vid sina stränder. Den vattnar min hungriga mun i drömmen. Jag säger gapande ja, sväljer hela utlopp, rulllar in dem med tungan och håller dem fångna där.

Onega har flodarmar som rör sig norrut, mot vita havet sträcker de sig. Jag har sett det på kartan. Jag kan mycket väl vara på väg till sjön Onega. Det låter som påhitt och som en rymdresa, när jag ligger blickstilla på golvet innanför ytterdörren och sträcker mina armar åt öst. Detta verkar vara mitt ständiga läge, väster om.

Jag ser mig själv i helfigurspegeln, ligga platt som en insjö. Som glänsande och utan innehåll, som bara liknar det som den avspeglar. Himmel och hav. Den färg som ett vattendrag har under ett molnfritt tak, just den färgen är min färg. Ganska vit.