TRIPTYK
Post scriptum
Jag hittade sjön till slut.
Skallar låg utspridda överallt på stränderna och dimman sträckte sig från norr till söder, från öst till väst, från inlopp till utlopp och himlen.
Vattnet hade bevarat språket med ljusets hastighet, fyllt det med ord och vindlar (vattnet var en spegel, kylan lugnade vattnet, långt senare frös det till is).
Dimman pumpade in över sjön och upplöste alla konturer, och jag ville inget annat än att fortsätta in i det upplösta. Jag längtade efter dimman som efter en tystnad. Dess förmåga att förändra utan att dölja. Inte ens speglar kunde arbeta i dimman. Ibland tycktes ljuset tumla runt i dimman, virvla omkring inuti allt detta tunna förtätade vatten.
I dimman var ljuset så starkt att jag inte kunde se på det. Det var hårt, hårdare än snö. Jag kunde inte förstå. Hur kunde det stråla så ur dimman? Varifrån kom ljuset när solen inte syntes? Det var en overklig syn, detta ljus. Jag såg det, men kunde inte tro det.
Det förföriska ljuset –
Fåglarna kretsade kring det, gläfste och dök hungrigt in i det. Bort över sjön. Det kunde lika gärna ha varit en soptipp med färska sopor där inne i ljuset, så angelägna var fåglarna. De skrek högre än mitt hjärta.
Jag vill säga till dig, att jag inte tänker på denna sollösa plats som motsats till ljus, utan som en plats dit solen aldrig riktigt når, och att det också är ett slags ljus. Att det även i en evig flod av mörker kan uppstå en spricka, något sorglöst. Jag höll andan som du sade, och efter flera dagar hittade jag två magnifika katedraler på sjöbottnen. Jag hittade alla öar.
Det blev kallt. Jag andades kyla, kylan kom inifrån mig och jag längtade bort, jag ville inte vara en främling.
Ljuset blev kallt och matt och motståndslöst, mjukt som ett regn i ansiktet. Ett regn som var i sin början. Man hade kunnat tro att fjärilar mötts och vidrört varandras vingar, att de förlorat flygförmågan och att det var fjärilskroppar som lossnat från bergväggarna och fyllt luften med skuggor, men det var solen som bit för bit arbetade sig igenom natten och in i dagen.
Och när det guldigt sakrala ljuset flödade över sjön, när fåglarna en efter en föll ut ur dimman, då vände jag på tavlan och alla fotografier. Ett kyrktorn som avbildats perfekt i en blank vattenyta är alltför förutsägbar, även om bilden tycks fortsätta och fortsätta i det oändliga. Helst vill jag inte veta vad som är upp och ner. Jag vill bara sväva i det färglösa ljuset där ljuset blir vatten och ögon.
Jag såg även det vita havet. Jag såg vidunderliga flockar av vitvalar. Det var omöjligt att kopiera deras rörelser.
Om du känner till solens våldsamhet, då vet du dess förmåga att bränna hål på ett hjärta. Man kan inte ens med vilja döda den egna blicken. Förvandla den till en flik vårhimmel eller vatten. Men har du gått igenom något svårt vet du också att människan är förmögen att glömma. Att hon kan sluta gråta.
Jag gjorde det till slut. Jag tog mig förbi gränskontrollen. Det snöade oavbrutet den dagen, men ingen kommer att tro mig. Luften var så varm att flingorna smälte omedelbart efter att de vidrört marken.
Densamme