TRIPTYK

Tänk om hon aldrig hittar ut

Tänk om hon aldrig hittar ut? Tänk om allt blänkande gjort henne till en fisk? Tänk om fjällen är kala och fjällsjöarna sinat? Hennes ögon är vackra och klara. Hon tittar uppfordrande på mig och hon försöker säga mig något värdefullt. Tänk om jag är blind? Tänk om jag borde byta glasögon? Tänk om jag har grön starr? Jag tycker om hennes suddiga fotografier. Jag ser att något vackert och allvarligt menat dokumenterats, något som hon försöker berätta om, försöker nå ut med suddiga korn av frågor som svarar skamset tillbaka. Jag vill lära känna henne. Jag vill smeka hennes kropp som ligger naken under lapptäcket och förföras av hennes dofter. Hon har förfört mig och nu ligger vi tillsammans under lapptäcket och jag blir plötsligt blyg och vänder mig om. Hon är en sådan kvinna som aldrig skulle be om kärlek. Hon är en sådan kvinna som hellre sitter ensam på en is och metar. Jag tycker mycket om henne, hon är en sådan jag skulle kunna älska och håller andan under vattnet.

Eve Kosofsky Sedgwick har skrivit Touching Feeling, med affect, pedagogy, performativity, som små ledtrådar i underrubriken. På bokens framsida finns ett foto av en förståndshandikappad kvinna som kramar en skulptur gjord av halm. Känslor är svårt. Känslor är fiskfjäll som skaver oss blinda. Känslor är en fjällbergstopp som vi åker pulka på. Har vi otur åker vi rakt in i en tall och bryter nacken. Har vi tur åker vi rakt in i en fjällbjörk och bryter armarna, sen kan vi plocka bort gipset och spara alla de som var så snälla att de skrev sina namn på det hårda, vita. Känslor är en sjö som man kan kalla Onega och jag fick lära mig i skolan att den floden är 416 kilometer lång och finns i Ryssland. Onega rinner ut i ett vitt hav och någon med finskt påbrå tror jag vet mer om Onega än jag som gick i en svensk folkhemsskola. Nu är kalla kriget slut. En dag beslöt män med makt att det kalla kriget skulle vara slut så de startade ett varmt krig.

Jag tror att hon och jag skulle kunna ge varandra varma orgasmer under lapptäcket. Hon hungrar efter någon som vet vilken tid på året floden smälter. Jag vet att jag hungrar efter någon som vet vilken tid på året floder smälter. Hur ser din färg vitt ut? Hur smakar din färg? Jag tycker om din aura och jag krossar spegeln med dina gråstenar för att dina gåtfulla världar låter mig spegla mig i din fjällsjö.

Känslor är svårt. Döden är slutgiltig. Kvinnor blir gamla och de dör. Du och jag vill inte tänka på tavlor som berättar om de döda när vi älskar under lapptäcket, vi vill älska ifred utan ryska flaggor och tillfälliga fredsavtal, vi vill älska under vattenytan. Kärlek är det svåraste av allt. Vi ger kärleken olika färger som passar dagsformen och i Finland hade de ett långt och mycket kallt krig. Hur smakar kärleken under ett finskt kallt vinterkrig?

Siri pekar ut en plats på kartan och frågar mig om jag vill följa med henne. Jag säger att jag är rädd för att gå vilse och att Siri måste fortsätta vara den som fortsätter att peka annars följer jag inte med. Känslor är ett ingenmansland. Jag tror känslor heter Sovjet. Jag tror känslor smakar som en varm kopp choklad i Helsingfors. Jag vet att jag tycker Siri är ett vackert namn, som is i isen som iris, regnbågshinnan i våra ögon som gör att vi ser spåren på fjället.

Jag tycker om Siri, men jag tror inte Siri vill bli förstådd. Jag tror Siri vill gå med stolta steg mot den ljusnande framtiden är vår och hon vet att alla stora berättelser är fragment av något förlorat. Siris berättelse. Hennes berättelse. Berättelsen om någon som kallades Siri som ville att tavlorna skulle berätta om kvinnorna som plockade röda bär i den kalla vita snön. Isarna. Snö. Siri. ögon. Fiskar. Ryska bokstäver.

Jag tror Siri kommer bli lycklig. Jag vet att Siri kommer bli lycklig. Jag vet det bara.