TVÅ PAR

Ut: 7:3

Katarina kommer in på personalrummet under lunchrasten. Maj i sjutrean gick just bort, berättar hon.

Jag fortsätter äta på min matpaj. Den bränner mig på tungan, jag öppnar munnen och släpper in kallare luft.

Klockan var tio över tolv, det hände mitt i maten. Maj fyllde nyligen nittiosex. Katarina säger att hon försvann lugnt och stillsamt. Morfinet hjälpte såklart.

Vi ska klä henne i hennes favoritkläder. Redan i förväg är det bestämt vilka kläder det ska bli. De anhöriga brukar få välja. I vissa fall är valet så självklart att vi inte behöver fråga.

Maj hade inte så många anhöriga, inga egna barn. Det får bli den prickiga blusen.

Katarina säger att jag ska komma till sjuan när min rast är slut. Jag är ännu oerfaren och måste lära mig.

Jag säger ja, tar en tugga till av min paj, trycker den mot gommen, drar in luft. Katarina skramlar med sina nycklar bort i korridoren, är professionell.

Luften inne på avdelningen lägger sig som ett tryck mot bröstkorgen. Småpratet stannar upp direkt efter ett dödsfall, alla sköterskorna lägger på ett neutralt ansikte. Chefen har gått på lunch och de andra gamla sitter tysta i samlingsrummet. Till och med Linnea som annars brukar tala högt och brett. Nu sitter hon med slutna ögon framför teven.

Jag går genom korridoren fram till sjuan. Dörren är stängd, innan jag går in lägger jag örat mot den och lyssnar efter Majs bubblande andetag. Som för att försäkra mig om att hon verkligen är död. Hon har länge haft svårt att svälja mat och att andas.

Jag vet inte när man slutar kalla en död vid hennes namn, hur långa de sista andetagen kan vara.

Katarina är ensam därinne. Jag har vakat vid dödsbäddar flera gånger förr, men aldrig varit med vid omklädningen, som är det definitiva.

Maj ligger dold bakom en utfällbar vägg, men kroppens syns som en skugga genom tyget, vintersolen lyser in genom fönstret. Det är november där ute, här inne bara sängen och kroppen och vi som är fullständigt koncentrerade på den. På Maj, som tar upp hela rummet med sin tunna gestalt. Klockan är fortfarande tio över tolv.

Majs kropp är mager och utan muskelmassa. Hon har inte ätit på en vecka. Det här var inte oväntat, menar Katarina.

Hon drar för draperierna som skiljer bädd sjutre från bädd sjufyra, stänger oss inne mellan väggar av tyg.

Tvättningen och påklädningen av en avliden är den enda arbetsuppgiften som utförs långsammare än nödvändigt. Katarina talar sakligt och arbetar metodiskt utan slarv. Vi använder handskar, rena handdukar, lagom ljummet vatten.

Jag vågar inte röra Maj utan att Katarina befaller mig. Hon säger åt mig vad jag ska göra, lyfta den högra armen. Så trär hon den tunna mjuka blusärmen över Majs arm. Handen i min hand är tung och kall, som en liten sten.

När den blåvita blusen är på knäpper jag manschettknapparna av guld, de beniga handlederna försvinner i tygvecken. Jag knäpper knapparna över den svällda magen, ända ner. Stryker den slät med handflatan.

Katarina kammar Majs hår, det är som grånad sockervadd och vill inte lägga sig platt mot pannan. Precis som när hon levde. Munnen är lite öppen, därinne ligger oanvänd luft, stilla. De sista andetagen har utan tvekan gått förbi. Katarina öppnar ett fönster på glänt. Klockan är halv två.

Jag lägger de små tunga händerna vid sidorna, andas ut genom näsan.