TRIPTYK

De blänkande fjällen i mina ögon

Virojoki

Invid vägen står lastbilarna stilla i långa rader. Det finns en särskild fil för tunga transporter där de ska kunna parkera utan att stoppa upp trafiken. Köerna in i Ryssland växer ofta till fyrtio, femtio kilometer. Ibland står de stilla ända från Hamina, berättar Matti.

Vi kryper förbi. Jag ser genom fönstret i baksätet att vissa förare har klivit ur, de står lutade mot karossen och röker helt avslappnat när persontrafiken rullar mitt framför näsan på dem. De röker i den klara, fuktiga septemberluften.

Det har regnat konstant i en vecka, men det är först nu när solen gör fälten guldblanka, som vi har vågat ge oss av med Siris bil.

Jag ser ryska bokstäver på lastbilsflaken. Jag undrar vad de enorma plåtlådorna kan vara fyllda av, tänker rullande apelsiner. Yllesockor. Eller billigt kaffe, kålrot och makaroner.

I hundratals meter långa vägfickor står de, som leksaksbilar som någon har tröttnat på. Väntan på att få överstiga gränsen. Det kan dröja tills mörkret fallit, det faller allt tidigare och svartare.

Igår satt vi på sommarstugans terrass och Siri berättade att det kallas för en månbro, när silverspeglingen faller i vattnet. Det gjorde den, skimrande mellan träden och jag kände hur tystnaden trängde in genom mina öron.

Jag klarar inte att vara här längre, tänkte jag, utan buller, liv. Suset i vassen, björkarna och vågskvalpet gör mig döv. Jag hör inte längre vad jag tänker.

Raderna av väntande tar aldrig slut, vi följer dem genom kurvorna. Siri måste sakta farten ytterligare, när vägen blir smalare. Hon säger att nu är här ganska lugnt, för det är söndag. Köerna av lastbilar är bara femton kilometer, men igår var de uppemot fyrtio, enligt lokalradion.

Jag ser en mager man, sittande på förartrappen, han häller något i kaffet, något från sin fickplunta.

Många passar på att att kliva ur, dricka något, röka långsamt. Blåsa ut i septemberluften, över fälten. Man kan se på färgerna att det verkligen är höst. Från dag till dag kan man se det.

I Helsingfors däremot är det grönt och mörkgrönt och plötsligt en natt, efter en av de omtalade höststormarna, har alla löven blåst av. Utan färgexplosioner.

Här lägger sig årstiderna som de ska, de väntande lastbilsförarna ser det hända.

Man säljer fisk efter vägen, det står ”kala” med stora finska bokstäver överst och sedan med ryska. Vid en avtagsväg tornar ett köpcentrum upp sig, ett gränspalats av plåt och stål, dit ryssarna kommer för att handla finska varor, kläder, piroger och muggar med muminmotiv.

Jag frågar vad som skulle ske om man försökte smita över, förbi gränskontrollen.

”Då hamnar man i Moskva,” säger Matti och ler knappt märkbart.

Med största sannolikhet får de tag på en. Med största sannolikhet faller man ner i något av dikena, två meter breda, längs hela gränsen mellan Finland och Ryssland, från söder till norr, med ett plant och uttorkat ingenmansland där emellan.

Vi fortsätter smygandes en bit till, men svänger av på en mindre väg av grus. Vi hoppar ur bilen vid skogsbrynet där lingonen lyser röda. Det syns på långt håll, som små näsblodsdroppar i mossan. Jag plockar beska nävar fulla, sväljer hela. Mina tygskor blir genast blöta igenom.

”Några kilometer ditåt så är vi Ryssland,” säger Siri och pekar in genom träden.