ETT LYSANDE NAMN

KONTAKT red@ettlysandenamn.se

ANSVARIG UTGIVARE Helena Fagertun

Ensamhet

Denna sommarmorgon vaknar jag i ett tomt hus. Jag är ensam. Det första jag tänker på är tystnaden. Ensamheten har en tystnad som inte är jämförbar med någon annan, en tystnad som innesluter de små ljuden, de annars ohörbara eller aldrig uppsnappade. Idag är det duvparet som bor i björken utanför fönstret. Jag hör dem kuttra. Det enda som avbryter dem är den tilltagande vinden.

*

”Man kämpar och lider för att återerövra sin ensamhet. Och så en dag ler världen sitt ursprungliga, naiva leende. Då är det med ens som om kamp och liv suddats ut inom en.” Så skrev Albert Camus i Anteckningar, 1935–1942. (Interculture 1990 i översättning av Anna Säflund)

*

Pendelrörelsen: ensamhet – gemenskap. Kan den skrivas: frid – ofrid eller tystnad – muller? Varje dag går jag med pendeln till mitt arbete. Det väntar mig i ett obefolkat rum. Jag är ensam herre över situationen. Jag är ensam och erövrar varje dag ensamheten.

*

Det som sker inne i mig är jag ensam om att definiera. Jag kan försöka sätta ord på det men ska inte utgå ifrån att jag blir förstådd. Alldeles vid havet säger jag: ”Egentligen hade jag velat vara ensam nu.” Han svarar förstås att han tycker om sällskapet och att vi delar det vackra. Han tolkar mitt behov av ensamhet vid havet som om jag ville exkludera honom. Ensamhetserövringen har aldrig med den andra att göra. Den är djupast sett egoism i sin ädlaste form, eftersom den inte kan ställa frågor till den andra. Varje fråga, ja varje påstående, betraktas som en beståndsdel av en dialog. Inget kunde vara mer fel.

*

Goethe lär upprörd ha sagt: ”Det är ju dock besynnerligt att man ska behöva ge sig ut i världen för att få vara ensam.” Detta till synes paradoxala uttalande visar sig nämligen vara det närmaste man kan komma sanningen om resandet, också och kanske i ännu högre grad det moderna resande som kallas turism. Ingen är så ensam som turisten. Goethe ropade efter den resandets ensamhet som gav honom frid och frihet. Han blev störd och inget kunde då vara bättre än att vistas bland främlingar. Så blir det allt svårare att resa. Överallt omges man av andra resenärer, som i språk och seder avslöjar sig som nära grannar i det land man lämnat. Däremot är turisten ensam i en annan mening. Han kan aldrig förenas med det nya landets människor. Det spelar ingen roll hur många fraser han lär sig av servitören på favoritrestaurangen. När han efter maten reser sig och går är han världens ensammaste, också när han är där i sällskap med familjen. Ensamheten växer i honom som språklöshet och en brist på identitet så stor att han tycker sig sväva fritt i en reklamfilm. Han är alla och ingen. Han lyser som av neon och fungerar bara som ekonomisk transaktionsmetod.

*

”Jag ska bli en alldeles ensam människa” sa Witold Gombrowicz till Dominique de Roux. (I Testamente, Alfabeta i översättning av Jan Stolpe och Kirsten Tullberg)

*

I samma ögonblick en människa bestämmer sig för att bryta upp ur äktenskapet är det just längtan efter att bli en alldeles ensam människa som är drivkraften. I det ögonblicket framstår ensamheten som det mest attraktiva, därför att den utesluter diskussioner, motsättningar, kompromisser. Den alldeles ensamma människan behöver bara diskutera med sig själv. De inre motsättningarna verkar snarare vara olika lockande alternativ och istället för en kompromiss fattar den ensamme ett odiskutabelt beslut. Hans frihet är total. Han tror sig behöva ingen, och när det några år senare växer fram ett tvivel tystar han det genom att påminna sig äktenskapets brist på ensamhet, dess konflikt och växelspel.

*

Ensamheten talar för sig själv.

*

Om man lovsjunger ensamheten och överges uppstår just den tystnad som den ensamhetslängtande alltid talar om. Han står mitt i tystnaden och frågar sig: varför just jag?

*

Den övergivne har alltid försökt föreställa sig livet utan H eller H som ett lyckorike. Två dagar in i övergivenheten önskar han sig de verbala våldtäkterna och den ignoranta ojämlikheten tillbaka: bättre att slåss mot väderkvarnar än att stå ensam i vinden.

*

Jag vaknar. Det brukar jag göra. Ur drömmen som innehöll en konferensresa med fria drinkar tillsammans med pastor Tegnér steg jag upp till en kopp kaffe. Ensammare kan ingen vara än den som jämför drömslutet med vakenstarten.

*

Ensam gick jag till nyhetssändningen. Tillbaka kom jag tusentung. För att bevara ensamheten måste jag avstå varje form av information om tillståndet i världen. Varje ny, ensam människas lidande, blir på mina axlar en kollektivbörda. Den förmår jag inte bära. I femtio år försökte jag, sedan föll jag under artritens tyngd.

*

Aldrig är jag ensammare än när jag reser med ettans buss från stan. Ingen talar mitt språk. Söker jag en vänlig blick möts jag antingen av tomhet eller fientlighet. Varje människa som är främling för sig själv, går hela vägen från främlingskapet till ensamheten. Bara med en megafon som skriker budskapen på svenska vaknar hon upp till hemkänsla.

*

Att se en film ensam är bästa sättet att trigga oron och ångesten. Ensamheten är gjord för litteraturen, sömnen och vandringen. Filmen är tvåsamhetens och mängdens konstform. Den kan diskuteras medan den pågår.

*

”Är verkligen förtvivlan lyckans kärna, som Kierkegaard hävdar? Är det inte snarare melankolin, vemodet, känslan av att åren svindlande snabbt rör sig in i glömska och dimma, medan enstaka ögonblick ristar sig in i själens hud som ett dröjande blåmärke. Bäst att röra sig försiktigt över marken för att inte störta ned i intet. Bäst att sitta vid köksbordet, tung som en sten, med ekande, ibland hotfulla skrän från okända fåglar på avstånd där ute, i skymningen. Jag längtar efter människor som skulle fira tystnaden här med mig. Jag får fira den ensam; det är lärorikt.” (Ur Bo Carpelan: Blad ur höstens arkiv, Schildts 2011)

*

Det är aldrig jaget – det klagande eller nöjda – som är ensamt. Det är ensamheten som invaderat jaget och som styr hennes acceptans eller klagan. Varje gång den klagande människan vänder sig till omvärlden med frågan ”varför hör ni aldrig av er till mig, jag är ju så ensam”, så uttrycker frågan just det förhållandet, att hon inte förstår sin egen belägenhet. Hade hon gjort det, så hade hon förstås hört av sig till omvärlden och byggt något som ensamheten aldrig kunnat rå på. I den kultur som bygger på klagan kan ett sådant förhållande sällan klargöras, eftersom det i sig är själva motsatsen till klagan.


Thomas Nydahl | Om mig själv kan jag säga det jag skrev redan i Den tysta zonen för tolv år sedan: ”Jag är ensam men jag är ensam tillsammans med henne.” Sextio år fyllda har jag sett alternativen och tackat nej. Jag vill om möjligt längre in i den tysta zonen om det uppkommer ekonomiska och praktiska förutsättningar.

Till kartan