Kan vi få vara tillsammans utan att ni blir arga/stör er på oss?
Lidija, varför gör vi detta? Varför skriver vi en text på beställning?
Jo för att i början av sommaren skickade det feministiska förlaget Dockhaveri sin första utgivning kallad ”Antidebuten” om elva titlar samlade i en med pynt beströdd låda till ett antal kritiker och tidskriftsredaktioner. I det medföljande pressutskicket fanns en inbjudan till släppfesten, kallad ”Debutbalen”, samt en vädjan till kritikerna att göra något annat än det vanliga, trygga, tvärsäkra. Att med stöd i Antidebuten och nu med Moas ord ”våga öppna upp för osäkerheten”, tillsammans med oss. I augusti kom ett svar från Helena på Ett lysande namn i vilket efterfrågas en recension av Strindbergs Ensam.
Strindbergs Ensam! Strindbergs Ensam! Liksom, hur groteskt som helst, är inte Han och Ensamhet typ allt vi försöker haverera med vårt förlag och vår Antidebut?
Men vänta, låt oss ge en mer fullständig bild av Helenas inte lite provokativa mejl: Helena menar att hon inte kan recensera vår kära kollektiva Antidebut; hon vill varken göra det vi vill att kritikerna ska göra eller motsatsen... Hon berättar att hon känner en aversion mot det kollektiva, att det ”per se är intressant”, att det är ”alltför lite självkritiskt”, att hon inte ”känner sig hemma i det”. Och: ”Vad skall vi som inte gör det göra? Ändå följa med på era baler och dansa obekvämt? Ensamheten är värre mitt i gemenskapen än ensam på sitt rum.”
Jag börjar tänka: tjejen har rätt … att stå mitt i gemenskapen med sin ensamhet och obekvämhet, tydligt tydligt utanför, min ensamhet exponerad för alla, oförmögen att röra mig, våga sök kontakt! men jag vågar inte! Det, det, måste fan vara det värsta som finns.
Helena skriver vidare att det samtidigt är svårt att försvara det ensamma skrivandet och kritisera det kollektiva skrivandet, för den stora risken finns att en ”bekräftar den seglivade myten om den lidande (manliga) konstnären som ju inte var det man var ute efter”. Vidare: att hon önskar att någon vägrade vår uppmaning och ”skrev om vart och ett av verken”, ja, ”’vanliga’ recensioner”. För era verk håller väl att ”bli behandlade som enskilda verk av enskilda författare?” frågar hon retoriskt.
Visst, Helena, komkom, jag hör din kritik, ja, den är relevant, kära dockhaverister … Tänker att många smygdelar denna kritik med Helena av oss, men inte vågar säga den högt!
Och nu kommer alltså det skamlösa förslaget, att vi ska recensera August Strindbergs Ensam från 1903! Denna mansgrisiga kvinnohatare och respektlösa (vita) övermänniska! Denna bok som har ensamheten och distansen som livs- och skrivideal! Lyssna: första uppdraget Dockhaveri får i offentligheten är att recensera Strindbergs bok om hans geniensamhet! Betänk att det är ett nummer om ensamhet ni skriver för, skriver Helena, ”Det solitära numret”.
Här har ni er antirecension, här har ni ert utrymme, håll till godo!
Jag läser Helenas brev gång efter annan och tänker att det är väl ganska rart skrivet ändå, är det inte? Hon tycker att böckerna är fina, så fina att hon inte vill släppa ifrån sig dem till någon recensent. Hon tycker att Dockhaveri som projekt betraktat är spännande. Hon önskar att någon ville recensera böckerna var och en för sig, i egen rätt. Men någonting med projektet Antidebuten/Dockhaveri har väckt till liv ett minne av en vrede hos Helena. Någonting får Helena att associera Dockhaveri/Antidebuten med den oerhörda ilska hon som fjortonåring kände efter att ha läst Strindbergs Ensam. Hon blev så arg på Strindberg då att hon aldrig mer ville läsa vare sig honom eller någon övrig manlig litteraturkanon. Helena skriver: ”Nu i sommar återvände jag för första gången sedan dess till boken och den självömkan som jag då provocerades så oerhört av finner jag inte riktigt. Jag vet inte längre vad jag skall tro. Handlar den om mig, eller handlar den tvärtom mindre om mig idag? Handlar den om er – om dig och dig och dig och...?”
Och vi – tre trappra fnattriga riddare – träffades alltså idag (ösregniga 31/8) hemma hos mig i min lilla ettra, södra Stockholm. Hade tinat upp mammas pita, men Hanna är vegan, varför vi koncentrerade oss på bön/ruccola/oliv-salladen, där Hanna lyckades hitta ett av mina långa svarta tjocka hårstrån, vilket var riktigt nasty! De övriga kunde av olika anledningar inte komma (jobb, sjukdom, ork, aversion/irritation på Strindberg och ensamheten), och Moa, jag och Hanna sitter alltså kring mitt vita lilla rektangulära bord som jag dragit ut för att alla ska få plats, äter bönsallad och nachos och hummus och jag och Moa också pita och pratar om det här med ensamhet–kollektivitet. Först och främst, säger Moa, vill jag inte ställa dessa mot varandra och hierarkisera, som att, t.ex. en föreställning som finns, att ensamheten skulle producera en mer kvalitativ och kritisk litteratur än kollektiviteten, det är två olika skrivsätt som inte låter sig jämföras, två olika kvaliteter, jag behöver båda. Och också detta som hon formulerar otroligt fint så att jag måste göra en paus i ätandet, halvt torka fingrarna, och anteckna: Dockhaveri och den kollektiviteten vi har innebär för mig att jag kan ”bjuda in andra människor till min osäkerhet”.
Ja, jag känner att detta är sant även för mig: Dockhaveri gör att jag öppnar mig, gör mig mer mottaglig för andra, vågar möta andra med bara osäkerheten, det halvformulerade och kluvna som hud/skydd, nästan inget skydd, och att dessa andra hinner möta och bemöta mina tankar innan de hunnit stelna i ibland elaka och rigida låsningar/sanningar/uppdelningar; det är inte bara jag, min erfarenhet, min blick, utan även andras vilket modifierar mig, vilket jag gillar, känns befriande, och med Dockhaveri för första gången inte läskigt, jag vågar öppna mig för det. Jag säger: jag blir mindre elak och ensam med er (hugger, attackerar inte som ett vettskrämt djur), därför behöver jag er. Ja, kanske är vi det snälla förlaget, kanske ska vi i den här recensionen sjunga snällhetens sång! Vi ler. Konstaterar gång på gång att vi har båda skrivandena: det kollektiva och det ensamma, att vi alla behöver båda, att det är fint/givande att ha båda. Moa säger också att för henne handlar det kollektiva och dockhaveriska också om att ”övervinna rädslan för att vara i grupp”. Hanna och jag nickar, för visst, vår rörelse mot Dockhaveri handlar ju som sagt också till stora delar om det, och Hanna och Moa, som varit i förlaget längre, konstaterar att det är nog många i förlaget som kommer just ifrån en väldigt ensam erfarenhet, att det här med att skriva och skapa och vara utifrån kollektivitet och gemenskap är ganska nytt för många, att vägen dit varit lång och kantats av mycket eftertanke och experiment, att vi blir fett arga om folk tror att vi är oreflekterade partypinglor vilka levt och skrivit hela livet som en social ringdans/glittrig glitterdans/julgransfest! Fördomar om tjejer och det kollektiva suger. Och vad är det egentligen för fel på tjejer och det festliga och glittriga, varför skulle inte god litteratur kunna skapas utifrån det?? (Varför är jag typ här rädd för det, och strävar efter att hävda ensamhetens lov, att jag också är en ensam jävel.) Va! Jävla kritiker och tidskriftsredaktörer som har fördomar mot oss … Kollektivet är svårt, men det är ensamheten också. Jag säger också att min antidebut skrevs i största möjliga ensamhet och isolation, ensammast skrivna boken någonsin, och sen kom den alltså att ingå i största möjliga och finaste gemenskap (Dockhaveris Antidebut!) och att jag är väldigt stolt och rörd och omtumlad över det! ”Kan vi inte få vara tillsammans utan att ni blir arga?!”, säger nån, och jag säger: JA! kan vi inte ha det som rubrik på vår text, det är ju klockrent! Men vi skulle ju inte göra som ett försvarstal, och vi ska ju inte driva en tes, sa vi, eller hur? Men det känns just som att folk blir arga/irriterade/stör sig på oss dockhaverister och vår Antidebut, som att vi är för tjejiga, för glittriga, för festliga och sällskapliga, för mycket femininitet och det som brukar förknippas med femininitet på en och samma gång, för mycket för den stela och konservativa och starkt patriarkala och borgerliga litteraturvärlden. Varför ska jag sitta ensam och i ångest, må dåligt och hävda mig själv dag ut och dag in? Varför inte öppna upp mig och min text för en kollektivitet/gemenskap/ett tjejgäng? Istället för att som en orolig och rädd kanin vara bunden vid mamma och man hela tiden, klänga, suga kuk eller tutte? Kollektiviteten med Dockhaveri hjälper mig ut ur mitt fängelse, frigör mig från desperata klängningar på oftast män.
Här pratar Moa och Hanna om föreställningar som finns om kvinnan, hon som inte är tillräckligt självständig, fungerande, stabil och stark för att kunna fungera i grupp, utan föreställningarna (maktstrukterna) gör att kvinnan strävar efter tvåsamhet, vid att binda sig starkt till en enda människa (mamma, partner, bästis …), och att hon varken fungerar ensam eller i grupp (just pga. sin osjälvständighet och svaghet) utan typ bara som klängigt bihang på en annan människa … och detta stämmer förstås inte, men föreställningen om kvinnan som sådan lever kvar och påverkar oss och därför är det också så skönt/givande/revolutionärt att vara i ett större samtalande, skrivande och skapande kollektiv och märka att allt fungerar mycket väl! Och här blir jag nästan gråtfärdig för jag känner att det där är min verklighet och skrift i ett nötskal: detta klängande på mamma och oftast man, denna oförmåga att vara/fungera i större grupp, där man kanske inte får all en människas skydd, omvårdnad, uppmärksamhet, kärlek, kropp. Klibba sig fast vid andra som en hissnigel utan egna ben och fötter, bara en slemmig in- och utsida som vill fästa sig vid dig, sitta ihop med dig, vara samma kropp du och jag precis som med mamma. Och exakt därför är också Dockhaveri så viktigt för mig för det lyckas föra mig ur/svinga mig lös från begärstriangeln mamma–jag–partner, iallafall lite och för ett tag. Känner mig alltid friskare och fräschare efter möte/umgänge/utväxlingar med Dockhaveri. Starkare, självständigare, mindre neurotisk, spolar för ett tag självbilden av mig som desperat och klängig och psyksjuk, hon som gör allting fel – och är monstruös – och simmar omkring i negativiteten dag ut och dag in. Ja, Dockhaveri gör mig snällare samtidigt som det absolut inte innebär motståndslöshet, absolut inte innebär anpassning till normen, utan öppenhet, andning, våga släppa in den andra, komma nära varandra, utan att destruktiva beroendemekanismer sätter igång. Alla är självständiga, alla är olika, fast i en grupp full av glädje, eftertanke, tvivel, godhet och stöd.
Förutom att Dockhaveri såklart, som alla gemenskaper, har en avigsida, en uteslutande sida. Hurdå, det är svårt att tänka sig att Dockhaveri har det, säger nån, men jag skulle vilja hävda att den visst har det. I princip alla vi som är med har universitet/högskoleutbildning inom humaniora, estetik eller någon form av konstnärlig utbildning. Vi är tjejer, brinner för feminism, queer, experimentell litteratur. Det är klassmässigt betingat. En mindre medveten kvinna från underklassen, utan högskoleutbildningen, som kanske i våra ögon sitter fast i strukturerna mer, ingen trendig politisk och litterär medvetenhet/aktör, hur skulle hon hitta till oss? hur skulle hon kunna ingå i vårt kollektiv? Och är det inte otroligt vitt i förlaget, var är människorna med icke-europeisk bakgrund? Ja, inte i vårt kollektivistiska, inkluderande förlag i alla fall? Varför lyckas vi inte visa vissa grupper, vissa människor, att vi finns och är öppna för dem, att vi behöver dem och de oss, att vi har något att säga varandra, att vi kan mötas? Det skaver i mig att vi kanske av vissa människor i olika slags underlägen gentemot vårt kollektiv ses som intellektuella trendiga stroppar, verklighetsfrånvända i våra estetiska fester och kollektiva utgivningar, vårt nätverk av människor som faktiskt är ganska lika varandra (genus-, ålders-, klass-, utbildnings- och etnicitetsmässigt). Av den anledningen, ur det perspektivet, kan jag känna ett förakt mot oss.
Nu byter vi ställning lite, alla har ätit klart, jag är proppmätt… Sätter mig på golvet mot hallen, nervös för att jag ätit, pratat och skrattat och inte antecknat tillräckligt, hur kommer sedan skrivandet att gå, ansvaret jag och Hanna tagit att skriva/formulera en kollektiv text kring Dockhaveri, ensamheten, kollektiviteten och Strindberg, tänk om jag inte klarar av det… Jag sätter mig på golvet/mattan intill matbordet.
Men kan vi inte säga något om våra respektive personliga erfarenheter av kollektiv–ensamhet? Jo. Hanna pratar en del om rädslan för att kanske aldrig få barn, för rädslan att aldrig hitta någon att dela sitt liv med, rädslan för att missa den kollektiviteten. Den kollektiviteten som i: idyllen av en familj, en grupp människor som går ut och in, vuxna barn gamla, samlas kring en måltid/julgran/julpyssel/morgontidning, och livskamraten, som hela tiden är där någonstans, i ett angränsande rum, och det är en dröm, om borgerlig trygghet, det är en dröm och en längtan. Och samtidigt, det är inte prioriterat, för om jag ville kunde jag väl se till att skaffa det där, barn och familj, men jag har inte tid. Jag behöver tid, rum, och längtan är blå och barnlös. Men också Lidija, den kollektiviteten som i: den sociala normen, ensamheten i att stå utanför den. Har du barn? Nä. Bor du ensam? Ja. Jaha jamen det kanske är skönt… Ja… En etta eller?
Jag är lite inne på samma spår, kollektivitet, ja, då måste jag erkänna att jag tänker på typ kärlek och sex … symbiotiska relationer, relationen med min mamma … känslorna som klibbas ihop, kropparna som klibbas ihop, så att man kommer in i varandra, ut och in i varandra, täta täta relationer, tätt tätt med kropparna, när man ligger i samma säng typ … ja, där finns för mig ett sant överskridande av ensamheten, säger jag, eller det var åtminstone min erfarenhet av det kollektiva innan jag lärde känna Dockhaveri … Och kollektiviteten med bästa kompisen givetvis, den bästaste kompisen, henne man kunde prata om allt med … Stänger käften, märker hur heteronormativt inskränkt jag är, detta jävla fokus på tvåsamhet … Nu tar samtalet denna vändning: men är tvåsamhet en kollektivitet? Är inte det du beskriver, Lidija, snarare en symbios, säger Moa eller Hanna, minns inte … Och ja, jo, visst är det … men vad är skillnaden mellan symbios och kollektiv då? undrar jag. Ja, men kollektiv är typ mer än två, säger Moa. Jag nickar, säger också att symbios handlar om ett starkt beroende vid varandra som kan gränsa till det destruktiva eller åtminstone parasitära medan kollektiv för mig inte är lika destruktivt/krävande/kvävande/bära-varandra-på-ryggen-laddat… Hanna och Moa nickar. Men, även kollektivet kan vara symbiotiskt, sekteristiskt. Symbiosen, Lidija, innebär inte den överskridandet av jagets gränser snarare än ensamhetens? Du lämnar ditt jag och uppgår i någon annan/något annat/större än du. Och jag vet, det är befriande och beroendeframkallande. Jag tror jag slipper mig själv och min ensamhet, men glömmer i samma rörelse bort vad jag behöver, och när mina behov tränger på gör de det med aldrig så våldsam kraft eftersom jag inte kan tillgodose dem med mindre än att symbiosen upplöses, och jag är i den stunden mer akut ensam än någonsin, en våt fläck av något klibbigt.
18. Senast i somras var jag ett offer för ensamheten för att J. inte ville ha mig, inte ville träffa mig. Eller ville som vän, ville bara sällan. Jag satt i ensamheten, trånande/längtande – skrev mejl till honom, skrev på min Bok, för att överleva. Jag har upplevt ensamhet som får en att hamna på psykakuten, jag har mycket ofta skrivit bara för att överkomma denna ensamhet, för att inte hamna på psykakuten. Det är därför det blir så mycket text, därför jag bara pratar pratar, för när jag slutar, när jag står öga mot öga med min ensamhet: det är ju då, det är ju då den outhärdliga ångesten kommer, och det desperata begäret/behovet, som kan gå hur långt som helst, inte känner av några gränser. Jag skriver, därför klarar jag mig utan J. Och när jag satt där med dockhaveristerna igår, tänkte jag att jag behöver det här så grymt mycket, för att inte kuta efter J., för att inte hamna i de klängiga, jag-behöver-dig-maktstrukturerna, för att lära känna andra slags relationer, kollektiviteter, bortom de patriarkala och destruktiva. Med Dockhaveri håller jag inte på med skadebeteende? Eller är det just det jag får tillåtelse att göra här? Fast utan att patologiseras.
Moas erfarenhet av ensamhet och kollektivitet: ja, hon är uppväxt i kollektiv, eller de bodde två familjer tillsammans, och hon älskade det (”det andra paret var typ också som mina föräldrar”)! Och säger att hon saknat det så otroligt sen dess, att det närmaste hon kommit denna omfamnande kollektivitet är när hon bodde i kollektiv i Malmö … att hon är rädd för att hon aldrig mer kommer hitta den kollektiviteten igen, inte hitta likasinnade … Ser lite ledsen, mycket känslig/öm och också drömmande ut … Men vi dockhaverister kanske ska starta ett bo-kollektiv ihop också, säger Hanna, och vi brister ut i skratt, slappnar av och mår bra!
Jag sitter fortfarande med mitt rosa förkläde på, där på golvet, tänker att jag måste säga mer om det där om mitt motstånd mot det kollektiva som är en så fundamental del av mig och som jag inte bara kan sopa under mattan för att jag sitter här med dockhaverister nu, så jag ändrar kroppsställning lite (från att sitta på knä till att låta rumpan glida ner på golvet, ena skinkan) och börjar jag vet inte för vilken gång i mitt liv tala om det som kanske brinner mest i mig, som upptar mig mest, det här med att förena/glida genom/inte fastna i de olika grupperingarna/diskurserna/hemmen/kulturerna … Detta att jag känt en enorm aversion mot att ingå i en grupp (blattarnas, svennarnas, pluggisarnas, värstingarnas, familjens, juggarnas, hiphoparnas, tävlingsdansarnas, balettdansösernas, det fina tjejgänget, ”hororna”, akademikerna, litteraturarna, biskops-arnarna etc.), att det alltid varit som min stolthet och plikt i livet: ATT GÅ MIN EGEN VÄG! Aldrig vara helt med i en grupp, alltid förhålla mig avvaktande/på distans till den, aldrig binda mig så pass att jag inte närsomhelst kan lämna den... Hanna och Moa tittar ömt och omsorgsfullt på mig, vill och försöker verkligen förstå, och förstår väl också till viss del … Det handlar om att det varit så mycket konflikter mellan de olika grupperna ofta eller jämt, att alla de här olika grupperna haft och fortfarande har som olika delar av min kropp/själ och röst, att jag inte kan ge min kropp/själ/röst till en eller ens ett par av dessa grupper/kollektiviteter/diskurser, utan att jag måste vara splittrad formad och formas av de alla, av olika, det eklektiska, inget annat känns äkta, känns som livet, känns sant mot mig själv.
Hanna gör en paus från fokuset på samtalet och tittar på mitt kylskåp, där finns bl.a. ett litet foto av en fluga som irrar kring ett kvinnobröst med svarta fina hår runt bröstvårtan, flugan sitter exakt på bröstvårtan, väldigt sensuellt. Hanna säger att hon tycker att det är fint, ja, det gör jag med, hittade bilden i broschyren till Yoko Ono-utställningen denna sommar på Moderna och klippte ut. Det är en videofilm där en fluga liksom surrar/irrar/kryper/flyger runt på en kvinnokropp, nästan utforskar hennes delar eller om det är det voyeuristiska som utforskas, jag som glor, eller symbiosen/spelet mellan kvinnan och flugan … Såna saker känns ju klart viktigare att ta del av för mitt helande och liv än Strindberg.
Tova:
Jag vill säga till Helena att jag känner politiskt motstånd inför att skapa ett litterärt trauma som jag inte har. Ie, jag har inte läst Ensam och vill inte ha den som utgångspunkt för mitt skrivande. Förstår Helenas impuls att återbesöka något som skapat så mycket vrede. Men om hon bjuder in mig till en läsakt utifrån den vreden, då måste jag också få ingå i en tätare kollektivitet och ett litterärt begär med Helena, till Helena. Annars upplever jag skrivakten som en sorts iscensättning av Helenas ensamhet, inte min eller vår. Det är så klart fortfarande en sorts gemenskap som upprättas i en sådan ensamhet, men jag vore mer intresserad av att möta Helenas text om Ensam än att skriva den själv.
Anna-Beda:
kanske jag blev provocerad också för att jag redan var på dåligt humör när jag läste (tror åskan i luften påverkade) och liksom inte likt Lidija kunde ta till mig kött mellan raderna. Också överväldigad eftersom arbetet med min antidebut tog ganska mkt tid och kraft (roligt) och alltså var ett arbete, liksom vi gemensamt arbetade med antidebuten, och så tänkte jag efter det att åh nu kan jag ta tag i det andra skrivprojektet och skivan, men har inte kunnat vara ensam i rummet på sex veckor, och när jag äntligen blir det så föreslår ngn att jag ska läsa strindberg el läsa och recensera ihuvudtaget, mer kulturarbete så att säga och man önskade att ngn annan tar vid där man ”slutade” så att säga lät omfamna antidebuten, sprida den med armar utanför just de aktiva ”kollektivet” som ju också är vår mening. Om vi ska recensera vår antidebut (flrstår grejen/gillar iden/jag var ju på den förr som jag minns) så blir det just också kanske att vi som antidebut blir ensam, antidebuten är en ensammen en.
En|sam en en|samman en-och-samman ensamvaro en för sig.
Det är snart slut på samtalet om ensamhet, kollektivitet, Dockhaveri och Strindberg typ, de måste gå, men de sitter kvar, för nu har ångesten börjat komma över hur vi ska skriva det här? Vi vill veta vad de andra tycker tänker om kollektivitet/ensamhet … och vi ska sen baka in deras svar i den stora kollektiva texten som jag och Hanna ska skriva? Och också baka in samtalet vi haft här hos dig idag, säger Hanna, och också inläggen på forum är viktiga och bra … och hur ska vi skriva, Hanna? Hanna tycker vi ska börja skriva ensamma, på var sitt håll, sen träffas om några dagar och försöka lägga/smälla/smälta ihop det hela … hjälp! Jag skriver ju så himla privat, självbiografiskt och subjektivt … hur kommer det att gå, få ihop en text som ska inkludera alla, hela förlaget, alla medlemmarna … Nä, men det subjektiva, självbiografiska är inga problem, det är ju jag och du som skriver texten, tveklöst kommer den att vara färgad av oss, det är ofrånkomligt, bättre att lyfta det än dölja … vi sätter våra namn längst ner, att det är vi som har skrivit den här kollektiva dockhaveriska texten … Jag känner mig lite darrig, rädd, för jag vet att Moa och Hanna om några ögonblick måste gå, och att jag då ska sätta mig och börja skriva på en första version … och alltid rädslan innan jag börjar skriva, varje gång egentligen jag ska börja skriva på vad som helst egentligen (men just nu extrasvårt, extra speciellt pga. kollektiv text och jag är så rädd att mitt jag ska ta för mycket plats, vilket jag absolut inte vill, vill vänja mig av), hur kommer det gå? Kommer jag lyckas få ihop nåt? Tänk om skrivandet helt plötsligt inte går?! måste också bli bättre än sist eftersom allt jag skrivit innan har varit skit, och nu måste Hanna och Moa gå och vi reser oss och kramas och lugnas, lugnas just av att vara tillsammans, att tillsammans är vi så mycket starkare, om nån kraschar, finns nån som tar emot, som kan ta vid … Vi kramas och Moa och Hanna går och jag börjar skriva. Och får ångest. Och senare på kvällen ringer jag Hanna som inte svarar. Och jag är väldigt ensam med den dockhaveriska kollektiva texten, fortsätter skriva, tänker att snart träffar jag ju Hanna igen, och klart vi kan få ihop nåt. Och om några dagar är dessutom arbetsårets första riktiga Dockhaveri-möte och jag tänkte kanske inte gå (pga. rädsla för det kollektiva, pga. tankar att inte komma närmare Dockhaveri utan hålla distansen), men ska gå, för jag orkar inte med den här helvetiska jävla ensamheten.
Och nu är det lördag eftermiddag ... Måste syre, behöver ut ur lägenheten. Rotar i handväskan efter nycklarna och ser att telefonen står på ljudlöst, att Lidija har ringt kvällen före, så jag ringer upp, hon vill prata om texten. Jag känner mig kallsvettig. Har ännu inte börjat skriva. ”Det brukar vara så för mig”, säger jag sanningsenligt, ”jag kommer i gång sent”. Eftersom jag gör så mycket annat. Som att läsa, dricka kaffe, äta mellanmål, somna, drömma, vakna och ha huvudvärk. Men Lidija har skrivit sju sidor i ett svep, det är fint, säger jag, ”vi kompletterar varandra”. Trippar ut i regnet. Impulshandlar en ring för 899 kronor i närmsta galleria. Letar i stadsdelens varje livsmedelsbutik efter kikärtsmjöl. Huvudvärken, köerna, lamporna. Människovimlets skrymmande lass och parfymer, alla ansikten, frisyrer, utstyrslar, armbågar, händer fulla av sockerkickade ungar och lördagsgodis i klirrande kassar.
Så äntligen, faktiskt det första jag får syn på när jag stiger in hos Hare Krishna ett stenkast från min port, varan som jag söker. Töcknig av rökelse och lågt blodsocker nästan lyfter jag, släpar mig, svävar jag mig sedan över gatan och sex trappor upp till lägenheten under taket. Står sedan länge och väl framför spisen och friterar grönsaker i kikärtsmjöl, katten mauoar, Stefan Sundström ur minihögtalarna, jamar, sjunger:
Och du blir din egen måne full
som du kan yla mot
Ja, bli din egen ensamvarg
i Kommandorans grop.
Sundström vänder sig i sin ”VitaBergsPredikan” (titelspåret på albumet från 1994) till tungsinnets allomfattande ego – det översiggivna, tonåriga, odrägliga (jag säger inte mansgrisiga) – fastlåst i ett efteråt, efter separationen, i självvald social isolering:
Nu har du flyttat hem till dig,
men du har glömt att packa upp
Väggar lyser vita, försöker vila,
men går upp.
Här har du din ensamhet,
här har du din frid
På axeln har du apan,
kom till bolaget i tid.
August Strindberg, ur sin ensamhet, ho-hoar tillbaka från andra änden av seklet, diktar:
Vargarne tjuta i gropen,
Nu de fått blodad tand,
Längta till fjäll och urskog,
När de se norrskensbrand.
Vargarne tjuta på berget,
Tjuta sig hesa av hat,
Mänskorna gav dem för frihet
Tukthus och celibat.
Jagberättaren i Ensam kallar sig änkling. Han är söt, Strindberg, tänker jag, med magen varm och full av friterade grönsakskakor med hemkokt ananaschutney (när blev jag så huslig?) och katten tryckt mot min tämligen moderliga barm. Provokatören Strindberg, så himla rädd för att bli lämnad.
2. Detta ensamhetsideal är inget annat än en diktarhållning/diktarpose hos Strindberg. Han iakttar, lever sig in i, tolkar andra människor – utifrån ensamhet, avstånd, distans – för att kunna skriva om dem. Ett förlegat, ofräscht och väldigt manligt/patriarkalt författarideal. Hos mig förknippat med självspäkelse och anti-kroppslighet, en nära-döden-upplevelse helt enkelt.
3. Jag ser Strindbergs enorma längtan, emellanåt desperata behov av människor, läs här:
Då blev jag orolig; erfor ensamheten som en bannlysning; kom på den tanken att människorna icke ville umgås med mig emedan jag ratat dem. Och så gick jag ut, på aftonen. Satte mig i en spårvagn, bara för att känna det som att jag var i samma rum som andra. Jag sökte läsa i deras blickar, om de hatade mig, men läste endast likgiltighet. Jag hörde på deras samtal, som om jag var på en bjudning och hade rättighet deltaga i konversationen, åtminstone som åhörare. När det blev trångt, var det mig ett välbehag att med armbågen känna beröringen med en mänsklig varelse.
Ensamheten är svår, olidlig, även för det strindbergska jaget i Ensam ibland, ganska ofta faktiskt. Men han uthärdar, tror typ att det ger förfinade sinnen, känslor, intellekt, nödvändigt för det ädla författandet.
10. I ensamheten kväver/förnekar man så många behov man har. Även Strindberg, han förnekar här i boken begäret, sällskapsmänniskan i sig, närhetsbehovet, också sexualiteten/libidon förstås … eller om man vill se det som att han hyperestetiserar (sublimerar) detta i sitt skrivande … Hur som helst: jag skulle, psykoanalytiskt färgat, säga att allt detta sprutar upp i slutet/slutänden, trots försök att hålla tillbaka, men i en dikt jaget skriver, som handlar om eld och vargar, destruktivitet, som förstör/ödelägger allt … Allt brinner upp … Elden i människan som hållits instängd och blivit destruktiv.
Ensam skrevs under skilsmässan från Harriet Bosse. Ett meddelande till henne, undrar jag, kan man läsa in ett sådant, bestraffande: Se här, du är redan död för mig.
17. Ensamhet finns inte för oss människor, vi kan inte existera/överleva i ensamhet. Vi hittar alltid metoder/strategier för att ta oss ur den ensamhet som vi ofrivilligt eller frivilligt försatt oss i/hamnat i. Också, som Hanna sa, när vi diskuterade Strindberg och Ensam mycket kortfattat där vid matbordet, i mitt gula kök, Hanna sa: man tror att man väljer ensamheten, men egentligen intalar man sig ju det som försvarsmekanism, för att det är outhärdligt att vara tvingad till ensamhet. Och att hon tror att det är exakt så för Strindberg i Ensam, att han sjunger och hyllar ensamhetens lov som han menar är självvald, men egentligen har han till stor del på olika sätt ofrivilligt hamnat där, och försöker bara överleva, överskriva, övertala sig själv att han håller i tyglarna, inte är ett offer för Ensamheten.
1. Att Strindberg genom sitt ensamhets/isolations-författarideal stänger sig för människor, livet, dess impulser, intryck, förändringar, rörelser, nycker, förvirring … Jag tänker att Ensamheten, Självtillräckligheten och Slutenheten kan vara livets och litteraturens död.
Men så ändå, denna dröm om det stoiska (jag säger inte mansgrisiga) jaget; det idealiserade, förfinade, andligt religiösa, helt fria sinnet, den är Strindberg knappast ensam om att hysa. Jag känner igen den hos mig själv. Jag känner igen ruset när jag får vittring på något som liknar min föreställning om dess uppfyllelse.
5. Jag kan känna igen mig i Strindbergs beskrivning av skrivandets intensitet, livfullhet och lycka:
När jag emellertid kommer hem och sitter vid skrivbordet, då lever jag; och de krafter jag hämtat ute vare sig av disharmoniernas strömväxlare eller av harmoniernas strömslutare, tjäna mig nu till mina olika ändamål. Jag lever, och jag lever mångfaldigt alla de människors liv jag skildrar; är glad med de glada och ond med de onda, god med de goda; jag kryper ur min egen person, och talar ur barns mun, ur kvinnors, ur gubbars; jag är konung och tiggare, jag är den högt uppsatte, tyrannen och den allra föraktadste, den förtryckte tyrannhataren; jag har alla åsikter, och bekänner alla religioner, jag lever i alla tidevarv och har själv upphört att vara. Detta är ett tillstånd som ger en obeskrivlig lycka.
Skrivandet som den enda sanna överskridelsen, transformationen, friheten – ren och skär lycka! Här tänker jag att jag verkligen längtar efter att vara mindre fast i mitt jag, i min kropp, när jag skriver, överskrida, överskrida mig själv! Jag vet att det är politiskt vem som har lätt för överskrida (inta alla karaktärer, positioner, rörelsefrihet) och vem som har svårt med detsamma, men just nu orkar jag inte lyfta den analysen utan bara överskrida överskrida, rörelsen/rösten bortom den här kroppen, bortom det här jaget … Kanske kan det kollektiva samtalet och skapandet med Dockhaveri hjälpa här?
Vad är det då med ensamheten som är så skrämmande att människor rentav strävar att avlägsna sig från kropp och begär och allt som binder vid själva livet för att undslippa den?
12. För mig är också Den Stora Ensamheten förbunden med den lilla späkta kroppen och rösten. För mig är Den Stora Ensamheten förbunden med den anorektiska kroppen och vaga/svaga avskalade rösten. För mig är Den Stora Ensamheten förbunden med döden. Ändå hamnar jag i ensamheten igen och igen, ja, Stora Ensamheter, det är den naturliga/organiska/oreflekterade rörelsen för mig: Mot ensamheten. Dit glider jag om jag inte mycket medvetet och arbetsamt försöker sätta mig/gå i annan riktning, där varje steg är en KAMP. /KRAM/
Och Lidija, där har du mig nu i lördagkvällen och matsmältningen, och jag har fortfarande inte börjat skriva texten om Strindberg och ensamheten, och telefonen ringer och jag svarar och det är en vän som har rymt från man och barn och flyttkartonger och byggdamm och vill jag inte ta ett glas vin? Vi möts på bron mellan våra malmar. Vi går till en bar i hörnet av huset där min vän bodde vid den tid i våra liv då vi först lärde känna varandra. Två rum och kök, rivningskontrakt, hon och lilla sonen, tentamaraton och ändlösa samtal om litteratur i hennes kök, på buss 40, över telefon i natten. Längesedan. En period i våra liv då vi borde varit lyckliga. (Var vi inte... visst var vi väldigt lyckliga på något sätt, i alla fall – vi hade väldigt roligt...)
Nu är hon arg. Arg och trött. Trött på att inte få rum i sitt eget hem, trött för att ingen bereder henne det rum hon behöver, trött på att ständigt tvingas göra anspråk på ett rum. Överallt någon annans tillhörigheter, när hon rensar ur garderoben har någon annan trettiotvå galgar kvar och hon har två. Och kraften som agressionerna suger, för att blöjor inte byts, eller när de byts, så på fel sätt, eller han är i rummet, eller han är inte i rummet, oavsett, det är fel. Jag, min vana trogen, blir förnumstig och gumklok, säger ”all den här vreden som du bär på, jag tror den kommer sig av att du alldeles för länge har bortsett från dina egna behov”.
19. När jag kliver ur min ensamhet krockar jag med maktstrukturerna, vilket innebär krig eller kapitulation typ … Ensamheten är en slags vapenvila, varför den ofta känts skön och nödvändig. Med Dockhaveri kan vi tillsammans stånga maktstrukturerna. Det är roligare, det går lättare. Jag mår inte dåligt hela tiden. Där ute kan man hamna i kvinnofällorna varför jag suttit mycket ensam på mitt rum. Också det är en kvinnofälla. När vi dockhaverister håller varandra i hand är det mindre läskigt att leva, skriva – möta den här världen. Vi krigar tillsammans, vi festar tillsammans, vi tvivlar tillsammans, vi skrattar tillsammans. Allt är möjligt, precis allt.
Helena? Tänk om du behöver dansa obekvämt på en eller många baler, eller till och med bekvämt? Tänk om du behöver ingå i en gemenskap som inte straffar dig när du behöver gå undan, när du behöver smälta dansen och återvända till Strindberg och ensamheten.
Aylin:
Jag upplever också den ensamheten och dansar obekvämt på bal. Men man kan väl ha en önskan om något annat.
”Men är alltihop då bara mitt eget fel”, suckar vännen ur sitt hjärtas djup, ”är det inte ens lite hans fel?”
Jo, såklart, han/vi har också ett ansvar.
Mia:
Håller med om att ändå intressant, gå in på kollektivitet/ensamhet och gränser/möjligheter, att hamna innanför eller utanför dans, hur om står en viss tid och tittar på en dans (kanske stora rörelser) det kan det bli svårt/obekvämt/hämmat att gå in, och om är mitt i dansen, hur få andra att känna att kan kliva in? Vilka får/kan/vill vara med? Fast tänker mer på det större spelrummet när saker inte förs tillbaka på en person/kropp.
Det större spelrummet Lidija, nu regnar det inte mer, utan är fullmåne och vi går ut och ställer oss under den. Sedan går hon hem till mannen och barnen och jag går hem till den knöende katten. Och jag har fått din text och jag tänker på hur du beskriver växelspelet, de tvära kasten mellan att vilja vara ensam och att vilja ingå i en gemenskap, och hur det påminner dig/mig om Strindberg. Hur han hela tiden pendlar, hela tiden vill göra upp med/glömma/inte kännas vid sina tidigare jag/handlingar. Hur jagberättaren i Ensam ständigt påminns, förföljs av sitt förflutna. Sonen som han har övergett. Den unge köpmannen med hybris som påminner honom om ett yngre själv, liksom gör den upproriske och radikala tidningsmannen som straffat ut sig ur alla möjligheter att göra sin röst hörd, i ett större spelrum.
4. Blir också tydligt för mig när läser denna bok av Strindberg hur ensamheten/strävan efter det autonoma och slutna jaget/strävan efter det maktfullkomliga skrivandet skapar ogenerösa och osympatiska egenskaper som egocentralism, paranoia, otrolig misstänksamhet, fientlig/avig inställning till andra, ja, ensamheten växer i ensamheten, vansinnet växer i ensamheten, liksom narcissismen och diverse övermänniskoideal, paranoian, som sagt, Strindberg är vansinnigt paranoid, så gott som alla människor misstänkliggörs, är fiender eller potentiella fiender … Våldet, fascismen, fanatismen växer i ensamheten… gränsdragningarna mellan människor, mellan dig och mig, växer, blir grotesk i ensamheten … och inte minst: överspändheten! Varför är jag så överspänd för? För att jag är så jävla ensam! Också mot överspändhet hjälper Dockhaveri. Antidebuten var faktiskt också lite ett sätt att släppa på kraven, på hur ”det ska vara”, prestationsångesten, att våga göra det där vi inte trodde vi skulle våga, inte som ensam tjej kunna uthärda kritikens och maktens dömande blick, men tillsammans, i våra festliga glitterpaket, fick allt det där plats, blev allt det där möjligt, blev pissregnet ett gullglitter! Allt fick vara over the top, och för mycket, och för tjejigt, och för sentimentalt, och för anspråksfullt och allt vad det nu var! Håller varandra i handen, liv och skrivande är mer möjligt då. Släppa Den Store Självkritikern tillsammans, släppa loss! Den destruktiva rösten som jag internaliserat och måste kämpa mot. För Strindberg är allt strider, är alla potentiella fiender … kanske är det så för mig också – just därför så fint och skönt att ha Dockhaveri. Hoppas det håller! Andra saker som ensamheten skapar/förstärker hos jaget i Ensam: avståndstagandet, icke-förtroligheten, rädsla för ansvar, för att medmänniskorna/de närmaste ska kräva något av honom, ta hans frihet ifrån honom genom medmänskliga förbindelser och krav som följer på dem. Typiskt manligt, typiskt patriarkalt. Det är t.ex. ett typiskt manligt privilegium att ”inte behöva” ta hand om sitt barn, att bara kunna skippa det ansvaret, lägga på nån annan (kvinnan), som Strindberg här gör. Inte bli beroende av någon, inte låta någon bli beroende av en, för allt, allt kan inskränka/inkräkta på de manliga friheterna/privilegierna/genitalierna.
Och slutligen, den framgångsrike musikern som han söker upp därför att denne bor i det rum jagberättaren själv bott i under en period av sitt liv då han borde varit lycklig. Han återkommer till musikern för att lyssna till hans skönspel, tills denne förlovar sig med kvinnan i fönstret mittemot, henne han hela tiden spelade för. Kvinnan har ett barn hos sig, det är inte hennes barn, men de förälskade tu sluter barnet som inte är deras till sig, helt naturligt sådär, förenas av det. I en slutscen står jagberättaren inne hos musikern och tittar genom fönstret på den scen som utspelas tvärs över gatan. Strindberg skriver:
Ibland betraktade de varandra glömmande barnet, och med detta obeskrivliga uttryck av sällhet som två ensamma människor antaga, då de råkas och få visshet att de skola bekämpa ensamheten på tu man hand. För övrigt syntes de icke tänka ens, varken på förflutet eller kommande, utan levde endast i nuet, njutande av att vara i varandras närhet. ’Att sitta vid ett bord och se på varandra så länge livet varade!’
Glad att jag kommit så långt jag var kommen, då jag kunde glädjas åt andras lycka utan spår av grämelse, saknad eller uppdiktade farhågor, gick jag nu ut ur min ungdoms pinorum, och vände hem till min ensamhet, mitt arbete och mina strider.
21. Inte fastna i ensamheten, inte fastna i det sociala, pendla, klinga, andas andas, kära dockhaverister, låt oss andas tillsammans, med egna munnar, som en vattenkaskad … olika strålar strålar samman och skiljer sig … Ingen kommer att straffa oss. The sky is the limit. Bubbelgum, sneda gungor, sneda tänder, tvivlar på denna kollektivitet, men ännu mer på min alarmerande ensamhet.
Vi gör som du Anna-Beda, lutar oss mot ett ägg … vet inte vart det bär, vet ingenting, men bjuder in er alla till vår osäkerhet. Som det enda sättet att vara på, skriva på.
8. Ja, Strindberg, ensamheten kan vara en befrielse, när man kommer hem, stänger dörren om sig, sjunker ner i soffan eller framför skrivbordet eller i sängen, visst, men visst kan det sociala och kollektivet också vara en befrielse? Jo. Det är väl snarare kanske i pendlingen/andningen/rörelsen mellan dessa som befrielsen sker, som friheten/andningen finns … Men det borde väl Strindberg veta bäst själv, han levde väl dynamiskt, i olika ytterligheter/sinnestillstånd, prövade det mesta, aldrig stilla, rörelse, rörelse, pendling mellan … Pendling/Klang/Andning/Andning. Ja, ja.
Dockhaverviet är ett havervi som drömmer om att backa in i något som lite slarvigt kallar sig ”jag” och därinne råka ut för något som kallar sig ”oss”.
Dockhaverviet undrar vilka vi är. Dockhaverviet har ställt tusen frågor till oss för att ta reda på vilka vi är. Ett år har passerat. Två år. Vi vet inte om Dockhavervi har svarat ännu, eller ämnar.
Dockhavervi verkar inte ställa sig frågan ”har vi råd med det här?”. Dockhavervi tenderar att svara ”det kostar inte”.
Dockhaverlivet går ut på att samla sig kring soppmöten och pappersmassor.
Dockhaverskriet bröstar upp sig ur en strupe som inte fått nog, som vill ha mer.
Dockhaverviet vill gärna ha dig.
Dockhavervi övervägde under en period att på frågan ”vilka är ni?” svara något i stil med ”haveri”. Så småningom kom någon på att dockan saknades. Att docket saknades. Att dockumentet saknades. Att haveriet skulle haverera på tre röda utan Dock.