Luckor
Finns två typer av luckor, de man själv måst öppna och de ställen där drömmen inte bär under ens fötter. Ibland bonar jag mitt golv i drömmen, vad innebär det? Denna upptagenhet med mig själv; jag hinner aldrig längre än kanske en famn när jag gör det; jag ramlar bevist igenom.
Här och var finns det falluckor som man själv kan styra: man ser ett snöre som hänger ner i ansiktet på den man talar med. En vit tråd med liten tofs längst ut i höjd med munnen. En tråd som kommer någonstans uppifrån, fortsätter så långt man kan se, försvinner som en lysande länk upp i mörka moln.
Hänger där och irriterar när man försöker prata med den person som just sagt, exempelvis, ”vi har kallat tillbaka alla hästarna, ryttarna, skallgången är avstyrd.” Man tänker; barnet, om man någonsin hade ett barn, måst ha gått ner sig i myren.
Inte koncentrera sig på det fruktansvärda som sägs, ser bara tråden som faller över ansiktet på personen som talar, borde irritera och kittla. Studsar lite när personen talar, dansar fram och tillbaka över ansiktet när orden uttalas hårt.
”Skallgången har varit förgäves. Tre tusen mannar har gått bort sig i skogen. Detta är galenskap! En hel armé för bara ett barn. Vad är detta barn? Varför detta barn? Kanske kan vi istället beordra fram ett nytt?”
Man böjer sig fram för att stryka undan tråden, smeka sin befälhavare över panna, ögonbrynen, dra tråden åt sidan, fästa den bakom sin befälhavares små öron som en utväxt lugg. Om den vita tråden strax faller tillbaka förstår man. Nu, man anar; man drömmer. Befälhavaren är tyst, kniper ihop ögonen, förbryllad av den mjukhet som en befälhavare aldrig skall behöva vänja sig vid.
Detta är bevistheten; jag vill inte vara med om detta, jag vill inte vara här. Jag vill inte vara med om att barnet gått ner sig.
Ofta kan man inte skaka av sig det fort nog. Ofta snyftar man lite tyst. Väldigt ofta måste man tvinga tankarna. Tänka på neutrala ting; annat; geologi, kaffe, hur vissa, ibland, ofrivilligt, bidrar till frösådd.
Jag vill snyfta så högt att barnet vaknar och lägger sig nära i ens famn och slickar i sig ens tårar med sin sträva tunga och man behöver då inte vara ensam. För det. Det vill man verkligen inte tänka på.
Jag lär mig att skapa dessa falluckor, bryta de drömmar jag inte vill skall fortgå. Vaknar trött om morgonen, som jag inte sovit alls. Det är så det är när man hackar sönder sina drömmar, inte låter dem spela ut, blåsa över.