He left me at the Gare St. Lazare last night. I began to write in the train to balance the seven-leagued boot jumping out of my life with the ant-like activity of the pen. The ant words rushed back and forth carrying crumbs: such heavy crumbs. Bigger than ants.
‘Have you enough heliotrope ink?’ Henry asked.
I should not be using ink but perfume. I should be writing with Narcisse Noir, with Mitsouko, with jasmine, with honeysuckle. I could write beautiful words that would exhale the potent smell of women’s honey and men’s white blood.
Anaïs Nin, The Diary of Anaïs Nin, vol. 1 1931–1934
Utgångspunkten för den här texten, även om den slutar någon annanstans, var Anaïs Nin och vad hon skrivit om dofter i sina dagböcker. Det verkade på något sätt självklart. Hon utgår så mycket från andra sensoriska intryck, vad ett tyg eller träslag har för struktur, vad ett rum har för skuggor, linjer och färgskiftningar. Hon skriver mer om format än någon annan författare jag vet – hur stort något är i förhållande till något annat, och hur formatet får henne att känna sig. Givetvis måste det finnas mycket att skriva om Nin och lukter. Hon nämner till och med i dagboken vilka som är hennes älsklingsparfymer!
Förvånande då hur få dofter som finns att finna i dagboken, av författaren som själv inspirerade till en parfym uppkallad efter henne – Anais Anais av Cacharel, en parfym som jag personligen tycker är in-your-face överdrivet romantisk, och har rätt litet att göra med de dofter Anaïs Nin själv använde. Både Narcisse Noir av Caron och Mitsouko av Guerlain tillverkas fortfarande, men en modern flaska Narcisse Noir har så lite med originalformeln att göra att det knappt är lönt att försöka bilda sig en uppfattning om hur den hade doftat runt 1930 när Anaïs Nin ville skriva historien om henne och Henry Miller, historien som enligt henne borde ha skrivits med parfym istället för bläck. Narcisse Noir i original bör ha varit mycket mörkare än dagens version, och haft noter av läder som inte längre finns. Den senaste formeln för Mitsouko är närmare originalet från 1919 än tidigare versioner, och vann Olfactoramas Prix du Patrimoine Olfactif 2013 för bästa nya parfymformel. Men huruvida det är den senaste eller en tidigare version man får när man provar eller köper Mitsouko idag, det kräver en expert för att veta. Att försöka få tag på en ”äkta” vintageflaska är inte heller någon större mening, då två av parfymens huvudingredienser, ekmossa och bergamot, inte åldras med värdighet. Hur en flaska Mitsouko doftar idag beror mycket på vilken flaska man råkar få tag på. Jag har både provat ”mitsys” som handlat enbart om söta persikor och såna som bara bestått av mörk, murken ekmossa. Idealt ska den innehålla båda.
Då jag som 16-åring läste Anaïs Nins dagbok för första gången blev det snart en besatthet att få tag på just dessa två parfymer – om jag hade dem i min ägo så vore det som att både ha Anaïs Nin på flaska och att kunna bli henne, både en fetisch och drömmen om transformation i ett. På den tiden fanns inte internethandel, så drömmen fick ingen möjlighet att besannas förrän långt senare. Jag bryr mig inte om parfymen som magiskt objekt längre, och jag inbillar mig inte heller att jag skulle kunna förvandlas till en person genom att använda deras doft, eller ens att jag en kort sekund skulle kunna känna vad de kände. Parfymerna luktar inte ens likadant, så lika lite som jag kan besöka Paris 1931 kan jag svepa in mig i Anaïs Nins doft så som den var. Men det är klart att det ändå finns något lockande i att tänka på en parfym som en tidsmaskin eller magisk mantel.
Utöver parfymerna Nin nämner är det förvånansvärt doftlöst. Ändå tycker jag mig verkligen ha känt dofter då jag läst dagböckerna, men det kan inte ha varit från beskrivningar. Lukterna låg väl mellan raderna då. När jag bläddrar på måfå i andra böcker, romaner av andra författare, så hittar jag inte heller mycket lukt. Undantaget är naturalisterna, Zola frossar i ruttnande grönsaker och fiskrens som hettas upp ju längre dagen fortskrider i Hallarna, eller som den bokstavligen hade (borde?) översatts till: Paris mage. Fem hela sidor om de olika lukterna av ostar i ett ostlager – såsom den mjuka flöjtlika lukten av parmesan – är bara ett av doftavsnitten. Mest känd för sina lukter är kanske Parfymen av Patrick Süskind, där huvudpersonen drivs av sitt extremt känsliga luktsinne och en önskan att fånga in och bevara de mest underbara dofterna han känner till, framför allt dem som kommer från unga kvinnor.
Det är lite konstigt att det är det sinnet, näst efter känseln, som ignoreras oftast i litteraturen. Utan dofter vore verkligheten steril, de flesta smaker hade inte kunnat uppfattas. Så varför är litteraturen så sällan doftfylld? Och varför är det i så fall oftast de bombastiska lukterna som spelar en roll, som stora kaotiska marknader eller den berusande doften av en husknut omsnärjd av kaprifolrankor?
I Död på krita använder Céline en av ”passagerna” i Paris där han växte upp som bakgrund, och lukterna i den är verkligen motbjudande. Förr fanns det runt 150 passager i Paris: butiksgränder mellan husen som täcktes av ett glastak för att de promenerande skulle slippa regnet. Idag finns det bara ett fåtal passager kvar, och de som finns är ganska eleganta. När Céline var barn var många av passagerna riktigt nedgångna och äckliga, och glastaket gjorde att luften dessutom var instängd och osund, och att solens strålar knappt nådde ner genom de algbelagda glasrutorna. De som hade en liten bostad i direkt anslutning till sin butik såg med andra ord sällan dagens ljus. Med ett nymornat intresse för hälsa, motion och lantlig luft som började komma runt 1900 så bestämmer sig familjen i romanen för att ge sig ut på landet på bilutfärd och ha en picknick. Men till och med då ”följs de av en stank av motorolja” vart de än far, och de blir så ”utom sig” av allt ståhej med picknicken och bilen och all frisk luft gör dem yra i huvudet. De bestämmer sig för att aldrig mera fara ut på landet.
Om lukter alls nämns i romaner så är det antingen för att frammana ett gammalt minne – som dofterna i På spaning efter den tid som flytt – eller för att beskriva doftintryck som är rent överväldigande. Sällan eller aldrig får de små lukterna något utrymme, som varken är förknippade med minnen, barndom, sex, äckel eller ljuvlighet. Lukter som är som en busshållplats eller en tisdag. Lukter som är bara vanliga. Kan det vara för att lukter oftast är ett intryck som vi inte sätter ord på, att de i sig är svårgripbara? Eller för att en lukt enbart uppfattas de första minuterna man känner den, sedan vänjer näsan sig. Den blir ett ingenting, och måste jämföras med något annat, bytas ut, för att ens märkas. Den som beskrev ett fattigt hyreshus med en fuktig, mörk, trång trappa och en lukt av kålsoppa och våta yllestrumpor som torkade mot en kamin, den måste ha varit någon som kommit bort därifrån, eller som bara var där på besök, en utomstående. Men inte bara det, för så snart författaren återvänt till kålsoppelukten så kommer den att bli ett med lukten igen inom ett par minuter, oavsett hur länge den har varit borta. För att ens kunna beskriva lukt måste man antingen förflytta sig själv, eller någon ny lukt komma till en utifrån. Det sinnligaste av sinnena är också det flyktigaste, inte bara för att det bärs av luft, utan för att vi slutar uppfatta doft så fort.
En annan tanke är att dofter kanske faller under samma no-no som andra detaljerade beskrivningar i samtidslitteraturen. Det anses lite trist och tjatigt att beskriva sina romanfigurer och miljöer in i minsta detalj. Något ska väl lämnas åt fantasin! Naturalisterna gjorde exakt tvärtom, de beskrev miljöer, lukter och människor på ett rent oförskämt närgånget sätt, och så fick handlingen avgöras av detaljerna. Det ödesbestämda i att detaljerna bestämmer utgången i en historia tilltalar väl inte moderna individualister. Kanske vill vi som läsare till och med ha fritt val vad gäller lukten i romanens olika rum och därmed blir det överflödigt, rentav påträngande, att beskriva den. Tråkigt i så fall! För jag önskar mig mer doft i litteraturen: berusande, otäck, vardaglig och knappt märkbar. Samtiden måste inte tvunget skrivas med parfym, men det vore roligt om den inte var helt luktlös.