Jag är elva år och mina fötter lättar den natten från sängen liksom en ängel svävar jag snart ovanför marken, ingen vind, alla fönster och dörrar stängda, helt stilla, gula rullgardinen neddragen och min lilla kropp börjar långsamt luta över och jag tror att jag kanske ska falla men det gör jag inte, bara lutar mer och mer i luften tills hela min kropp svävar en decimeter ovanför den blå heltäckningsmattan. Först stirrar jag bara ner i golvet men sedan lyfter jag huvudet och ser rakt utåt, börjar makligt sväva fram över golvet och ut i korridoren, måste kränga lite här, höger, för att kunna sväva längs korridoren och in i mammas rum… därinne är det mörkt och luktar tung parfym och kropp, jag hör andetag svagt i mörkret, svävar fram till hennes säng och stannar där en kort stund tills ansiktsdragen träder fram ur mörkret, läppar och fransar inbäddade i täcken, hår, halvöppna munnen, så vänder jag hastigt ett helt varv i luften och svävar ut, girar skarpt höger och snart vänster igen in i syrrans rum som är större än mammas och jag beger mig in i en kretsbana mellan sminkbord, dataspel och sängen där min syster ligger utslagen med gänglig kropp, jag ler och tänker tänk om hon vaknade nu och såg mig, stilla cirkulerandes runt taklampa förbi smurfar, klistermärken, fotbollar, trosor och sedan ut igen i en fart, sväng, vänster, höger, förbi bokhylla med ett sus och jag är ute i vardagsrummet, betraktar dess bruna heltäckande hav, gardiner som döljer trädgård och uteplatsens grill, där stannar jag, svävar i dunkel, betraktar plyschsoffor, tv-apparat, backar, bakåt, en meter, börjar sedan luta brant nedför trappan och ett, två, tre, fyra, fem steg flyger jag över och så rakt ner över alla tio, brant! fort! och slår nästan näsan i golvet där nere men gör en snygg väjning och rakt upp nära det böjliga plasttaket vid den vita stålhyllan bredvid hallen, blev lite yr här, vinglar till, men jämnar ut, finner balansen och lägger mig i väntläge tätt ovanför den persiska mattan i matrummet... Där stannar jag... flera minuter... och funderar på vad jag ska göra nu, kan se gatan härifrån genom blanka fönster, natt och några få gatlyktor, en stum kommun därute, sovande majoritet... och sedan, glider, fram till den svarta ytterdörren, några sekunder i hallens leriga bruna mörker, vrider om lås, öppnar – ut… Tung asfalt flyger förbi i tomrummet under min lätta kropp när jag låter mig själv öka farten längs gatorna längs de mörklagda raka huslängorna och bara färger som skiftar, rött hus, gult hus, blått, rött, rött, grönt, susar nedför backen till den vändplan där killarna brukar spelar bandy, blockera vägen, dag efter dag, men bandymålet uppställt mot ljusbruna förrådsväggen nu och tomt, fritt, höger, vänster ut på cykelvägen mot skolan stiger jag, upp, upp, två meter, tre, fyra, upp och snart i höjd med trädtoppar, granar som kastar skuggor över vägen och vägen och vägen som här uppifrån plötsligt är ett noga uttänkt system, en arkitektskiss på ett skrivbord och fotbollsplanen, där, gränsen mot skogen och friluftsområdets vidder och vinden tar tag i mitt långa hår och kastar strån ut i rymden och jag sjunker, faller, saktar in, några meter till och dyker in i gångtunneln förbi klottrade vägglampors bleka ljus och jag ropar något, nu, ut i luften, ett ljud, skri ekar mot väggar tak och jag är förbi och bortom och letar och kommer ut och tunneln och taken och stiger brant, högt uppåt, uppåt, så allt ilar inuti, ben, blod, puls och på cirka femtio meters höjd planar jag ut och ser rakt ner på min skola där någon glömt släcka lysrör i ett klassrum och det ser ensamt ut, det ser så himla bortglömt ut och väggar, tak över alla dagar som jag ska gå genom de korridorerna och leva och vara och tänka och det hugger i kroppen, gör ont eller blixtrar och ja det skjutsar mig upp och upp och nu slår luften mot kroppen och vita nattlinnet som fladdrar och piskar mot huden och jag kan inte stoppa farten förrän utmattning kommer in i mig och allt bara helt bromsar in och rullar runt och riktar blicken nedåt där jag ser en karta av ljus och strössel av små prickar som rör sig och blinkar och söker sig till varandra som pendlar till och från varandra och tårarna som rinner ut ur huvudet och strilar ner på staden droppar på dess blanka hustak och nattligen undvikta grönområden, tomma vårdcentraler, låsta kyrkor och nedbrunna pizzarestauranger, ödelagda postterminaler, med stängsel försedda systembolag och bortglömda parkeringsplatser och jag rycker bort, iväg från staden, bort från städer, ut över mörkare fält och högre susande granskogar längs den motorväg som leder så långt bort härifrån jagar jag och allt närmare de dunkelt violetta bergen och ut över höga klippiga toppar i skimrande grålila glans i en annan del av världen där min kropp rullar runt och hänger tung och tyst i rymden… över vidsträckta berg efter berg som stenhårt omsluter allt mjukt i mig som tyget hänger och smiter runt min kropp och mellanbrunt hår sträcker ner mot marken och jag vill aldrig återvända, jag vill aldrig återvända, jag vill aldrig återvända, jag vill aldrig återvända, jag vill inte, vill inte men en blåsig tyngd drar mig obarmhärtigt genom luften och jag kämpar emot men våldsamt, hårt, bestämt sliter den i mig och linnet far nästan av, cyklonisk kraft stormar tag i kött och blod och bara slänger mig tillbaka in mot staden, tillbaka in mot livet och allt det som är och ska vara och finnas där med cirklar som ska slutas och händer som ska hållas och blickar som ska mötas och löften som ska ges och läxor som ska läsas och ord och ord som ska skrivas och jag står inte ut, vi står inte ut, eller hur, erkänn, vi gör inte det, vi orkar inte, vi står inte ut, men där är mitt hus, ändå, avlägset, och där är vårt liv, ändå, eller hur, avlägset, och virveln sänker mig ner nu och för mig mot gruset, gatan, dörren, kastas och rasar mot dörren som fortfarande gapar öppen och ramlar in där, tumlar, hall, matrum, rakt in i kökets stillhet, dörren stängs i ett slag bakom mig och jag andas… andas, dunk, slår, slår… kylskåpet, surrar, stilla, andas och jag svävar fortfarande, darrar i luften ut genom matrummet med fukt i huden, gråt i håret, kyla i halsen förbi hall och hylla och rakt in i pappas rum… som luktar rakvatten och jag hör honom snarka, förbi datorer och papper, upp över sängen och tittar, två eller tre decimeter ovanför blir jag hängandes, tyst och liten, han sover djupt, simmar i blå lakan och där är jag, en flygvarelse i natten, ovanför en sömn, och plötsligt börjar hon lysa. Som en lampa. Den lilla svävkroppen lyser och är en slags kristallkrona där den hänger, och det strålar också, en värme ut från henne, som tycks sprida sig ut i hela huset, trappsteg för trappsteg, rum för rum, tapetlängd för tapetlängd och färga allt för en kort sekund mjukt orange, liksom en snölykta glöder radhuset i natten. Fenomenet varar ett mycket kort ögonblick och en expert skulle säga att det var övernaturligt. En man som råkar vara vaken i längan mittemot kikar ut bakom halvgardiner och kan inte tro sina ögon. Men sedan slocknar hon, utan vidare, med en suck, en utbrunnen glödlampa, blixtrar till och lämnar bara svag gyllene glöd kvar en halv sekund kring det mörka håret och hon känner att hon är mycket trött nu och vill lägga sig någonstans och vila, sova, länge, sluta vara vaken och flygkunnig, men det finns ingen kraft att sväva tillbaka upp till sömnlösheten i det egna rummet och pappas kropp täcker hela sängen och lämnar ingen plats. Så jag rullar över i luften och singlar utmattad, ofokuserad ända ner till markkontakt med den beiga heltäckningsmattan som luktar jord, luft, dammsugare, elektricitet och vagt av pappas rakvatten och jag sluter ögonen, ett djur, kryper ihop, somnar. Och när pappa hittar mig där på morgonen frågar han hur kom du dit? Jag svarar jag flög.