”Jag har börjat tänka på henne igen Julietta” säger jag och sparkar med fötterna mot kajkanten. Vi är i Istanbul och vintern har gömt alla färger. Det är bara dom grå kvar dom svarta kvar dom dovt dovt blåa. På himlen cirklar fåglar. Svarta fåglar som gång på gång dyker ner mot havet jag vet inte om dom lämnar eller hämtar. Tar med sig havet till himlen eller himlen till havet. Byter plats på allting. Snurrar tillbaka klockan vänder timglaset låter allting falla tillbaka till någonting som inte längre finns. Låter allting falla. Julietta ser också fåglarna som vill byta plats på himlen och havet hon vet vem jag menar. ”Vet Elin?” ”Jag kan inte prata med henne fattar du väl” ”Jag tror du måste Jonna” ”Nej. Hur skulle du känna om Jeni började prata med dig om hur besatt hon är av sitt ex?” ”Jag skulle bli jävligt sur. Jag hatar hennes ex. Men det är inte samma sak, det handlar inte om Jeni och mig det handlar om dig och Elin. Hon älskar dig. Om du är på väg ner i skiten igen så vill hon veta” Jag sparkar hårdare med hälarna mot kajkanten grått grått grått. ”Du behöver prata med henne” ”Nej det behöver jag inte, jag pratar ju med dig” ”Minns du ingenting alls Jonna? Minns du inte vad som hände sist?” ”Hon skulle lämna mig” ”Du underskattar henne” Jag ser ner i havet sen upp på Julietta. Hon skruvar på sig blicken liksom flackande fladdrande som svarta fåglars vingar. ”Vad vet du?” frågar jag och hon suckar. Tar fram ett paket cigaretter skakar fram en till sig själv tänder den. Drar in luft blåser ut rök. Genom den ljusgrå röken säger hon ”Dom håller på med en ny platta. Den kommer i vår. Judith Scott producerar. Dom spelar in i LA” ”Och Niki?” ”Jag vet ingenting om Niki. Dom dagarna är förbi” ”Det vet du visst” ”Nej Jonna” ”Jo Julietta” ”Jonna sluta!” Hon ser arg ut orden är hårda men det är något mer. Dom blå ögonen liksom utspädda akvareller oklara diffusa suddar runt söker efter en punkt att vila i en punkt att gömma sig i. Blå blå grå. En plötslig visshet kryper över mig en känsla blir en tanke och nu vet jag säkert. ”Du vet något. Något om Niki” säger jag och synar Julietta. Hennes blekta blonda hår hårt borstat ner över kindbenen svänger in vid öronen hänger ner över bröstet. Brun ögonskugga och dom där blå blå ögonen. Blå blå grå. Underläppens rörelser nästan som darrningar. Hon suckar drar ett djupt bloss på sin cigg. Den tunna röken. Så vänder hon ansiktet mot mitt. Ögonen rädda oroliga. Hon ser tveksam ut blicken letar fortfarande. ”Dom ska turnera igen. Dom ska till Sverige i sommar. Dom ska till… Hultsfred igen” säger hon och kastar ciggen i havet. Så händer det. Himlen och havet byter plats. Känslan av något vasst mot kroppen. Känslan av näbbar.
Ingång | Line Toftsø
Utgång | Line Toftsø