Det är något med flygplatser som suddar ut alla nationella särdrag. Samma blå plastmatta, vita väggar och utsikt över gråa asfaltslandskap med plåtfåglar. Parfymbutiker och sorl av språk, diftonger, runda vokaler, hårda konsonanter, toner som höjs och sänks. Det kan vara vilka språk som helst. Man kan befinna sig i vilket land som helst. Samtidigt är rösterna märkligt dämpade, en viss spänning märks, en laddning. Före avfarten. I luften är människan så sårbar: alla i farkosten utlämnade åt varandras välvilja, åt pilotens förmåga och åt vädrets makter. Livets skörhet framträder plötsligt alldeles klart för mig, på väg upp i luften, materialiserat i den stålhinna som stänger den förtunnade atmosfären ute.
*
Efter elfte september 2001 skrev den amerikanska poeten Juliana Spahr två dikter. Hur hanterar en poet ett nationellt trauma och en uppflammande internationell oroshärd? I den andra dikten i samlingen This Connection of Everyone With Lungs. – ”Poem Written from November 30, 2002, to March 27, 2003” – följer Spahr upptakten till Irakkriget genom nyhetsflödet, i ett försök att begripliggöra hur USA:s invasion skulle komma att ske. Men den första dikten, den skriven direkt efter elfte september, handlar inte om något särskilt krig, någon särskild historisk eller nutida händelse, utan om gemenskap. Om den gemenskap som alla varelser med lungor är en del av, om lungornas sammankoppling. Spahr börjar med att skissa fram en ospecificerad människokropp:
There are these things:
cells, the movement of cells and the division of cells
and then the general beating of circulation
and hands, and body, and feet
and skin that surrounds hands, body, feet.
Utanför denna form som kroppen utgör finns rummet, tomrummet, space. I en rytmiskt växande rörelse skriver Spahr fram luften och alla som delar den. Dikten rör sig från det lokala till det globala, från ett par händer utsträckta mot läsaren, ända ut till atmosfärens yttersta delar:
Everyone with lungs breathes the space in and out as everyone with lungs breathes the space between the hands in and out as everyone with lungs breathes the space between the hands and the space in and out […]
Andetagen blir längre och längre allt eftersom dikten växer, raderna repeteras och byggs på som om Spahr lekte ett skepp kommer lastat med läsaren. Dikten expanderar i luften ända ut till atmosfärens yttre skikt där molekylerna glesnar och luften sinar. Andetaget fullbordas och meningen får därmed sin punkt: ”and the space of the stratosphere and the space of the mesosphere in and out.”
Dikten studsar sedan tillbaka i ett perspektivskifte, där samma förlopp beskrivs bakifrån och från luftens perspektiv: ”The entering in and out of the space of the mesosphere in the entering in and out of the space of the stratosphere [...]” Meningarna är långa och flödande, att läsa dikten är som att andas långa djupa andetag. Tonen är elegisk. Istället för att skriva om det som skiljer oss åt, om våldet som splittrar och dödar, väljer Spahr att skriva om en av livets mest basala funktioner. Om hur vi alla delar ett rörligt tomrum:
The space of everyone that has just been inside of everyone mixing
inside of everyone with nitrogen and oxygen and water vapor and
argon and carbon dioxide and suspended dust spores and bacteria
mixing inside of everyone with sulfur and sulfuric acid and
titanium and nickel and minute silicon particles from pulverized
glass and concrete.
Atmosfären är vår insida, ett gemensamt utrymme men också någonting som pågår i oss, i alla oss med lungor. Ingen kommer undan – inte presidenten som beslutar om upprustning, inte jihadistledaren som kanske gömmer sig i bergen. De kommer båda någon gång att andas samma molekyler. Syre, väte, argon, koldioxid. Det är kanske en kliché, att alla människor är ett, att vi är sammankopplade och medberoende, men klichéer är sanningar vars dammlager blåser bort i starka känslors vinddrag. ”Poem Written After September 11, 2001” ska kanske läsas som en tyst minut, en nationell sorgedikt, en internationell vädjan till människans godare sidor.
*
Jag kliver in i ett plan som tar mig upp i Europas luftrum och det är nu tretton år sedan planen kraschade i New York och alla plötsligt misstänkte sina medresenärer för att vara terrorister. Vi rör oss från den blå plastmattan, hälsar på den välsminkade kabinpersonalen, sätter oss lydigt på de säten vars nummer står på våra boardingkort och litar på varandra i vår utsatthet. Vi andas den begränsade mängd luft som flygplanet rymmer, vi delar på molekylerna utan att tänka på det. Vi delar även en längtan efter att befinna oss någon annanstans, efter en expansion, ett tillbakavändande, kanske en kunskapshunger: hur är det att befinna sig på andra platser? Vi vill över molnen och sedan landa i en annan stad.
När planet skurit igenom molntäcket och jag blickar ned på ett främmande landskap av kylda vätemolekyler kommer jag att tänka på en novell av Karen Blixen. I den försöker en teologistudent i artonhundratalets Iran konstruera ett par vingar eftersom han fascineras så av Koranens änglar, men när han lyckas för väl med sin ingenjörskonst blir stadens makthavare oroliga och låter klä upp en ung dansös i änglaskrud för att lura honom. Tricket fungerar, och studenten tolkar den kropparnas njutning som dansös-ängeln erbjuder honom, tolkar förälskelsen som den ”himmelska förståelse” som han hela tiden sökt. Nu tänker jag på Saufe, som studenten heter, och hans ofullbordade längtan efter att skåda himlen ovan molnen. Här uppe i luften finns ju inga änglar. Bara en glesare uppsättning luftpartiklar, väte i kondenserad form. Människor som reser över hela världen men aldrig kommer bort från sig själva.
För det är ju inte uppe i luften sanningen finns, vilket Saufe också lär sig. Änglarna är förfärliga, precis som änglarna i Rilkes Duinoelegier. De är budbärare som färdas mellan Gud och människorna, men Saufe tappar tron på den transcendenta sanningen när Thusmu, som dansösen heter, avslöjar att hon inte är en riktig ängel. Vingarna han byggde har under förälskelsens uppslukande rus gnagts sönder av tidens och råttornas tänder, och när luften inte visade sig vara något att sträva efter ger Saufe sig av till havet och blir pärldykare istället. Byter luft mot vatten.
I djupet möter han en fisk som får honom att omvärdera hela skapelseberättelsen: hon (fisken är en hon) menar att det är fiskarna som är skapade i Guds avbild, som skapelsens krona. Ett bevis för detta är att de är oförmögna att göra Gud besviken, att de alltid uppfyller hans bud – de omsluts tryggt av vattnet och kan röra sig upp, ned, i sidled, utan att någonsin falla. Till skillnad från människan, som syndar och faller hela tiden. Luften håller oss inte uppe. Vi hoppar och hoppas, misslyckas och blir besvikna. Saufe trodde att hoppet kunde hjälpa honom att flyga. Men när han tappade tron på änglarna blev han en Guds fiende och förlorade därmed det hopp han hade.
För fiskarna finns inget glapp mellan jaget och världen, de är omslutna av vattnet, lever i en fullständig harmoni. Men novellen visar samtidigt på att det är i det där mänskliga glappet, det där utrymmet, i tvekan, i luften, som dikten uppstår. I lidandet och längtan efter att flyga bort från det. I nyfikenheten, vetgirigheten; vad finns ovanför molnen, vad finns på andra sidan jordklotet? Förut flög man i fantasin, byggde luftslott av sanningar som utmynnade från en Gud ovanför molnen och förmedlades till människorna genom änglar och nedskrivna ord. Nu flyger vi (easyjetgenerationen, vi priviligerade) kors och tvärs för några hundralappar, tror oftast inte på en enhetlig förklaringsmodell, men skriver, hoppas och fantiserar likväl.
När Saufe misstog förälskelsen för himmelsk kunskap var det egentligen inget missförstånd. Det var hans utgångspunkt som var fel, inte hans upplevelse, vilket han erkänner när han säger att det är änglarna han tappat tron på, inte det faktum att Thusmu var en ängel. Änglarna var något annat än han trott, de var kropp, inte bara eteriska ord. Det är den transcendenta sanningen, och i förlängningen ordens förmåga att säga någonting om verkligheten, som ifrågasätts. Luften blir tomrum, det postmoderna tillståndet inträder: vi måste själva definiera vår himmelska förståelse.
*
Luften omger oss, omsluter oss. Inte som vatten. Luften bär inte upp oss. Men vi andas den, andas atmosfären som gradvis försvinner ut i och övergår i rymden. Luften passerar genom oss med lungor, och genom skogarna som vi kallar planetens större lungor. Luften är också en förutsättning för det skrivna språket. Mellanrummet mellan arbiträra tecken gör litteraturen lika mycket som tecknen i sig, det är i glappet som något uppstår. Skillnader; poesins grundsten. I den antika atomteorin tänkte man sig att atomer och tomrum utgjorde universum, nu tänker man att atomer i sig mest är tomrum. Vi blir allt mer porösa.
Anaximenes, en av de antika naturfilosoferna, menade redan före atomteorin att luft var urämnet varifrån allt annat skapades. Att saker förändrar sig har alltid varit ett problem för filosoferna, och för Anaximenes låg förklaringen i formen: förtätning och förtunning. Det finns inga kvalitativa skillnader, bara kvantitativa. Jag läser att Anaximenes kan sägas ha varit atomfysiken på spåren. Jag läser att det är en sentida tolkning att han skulle ha menat att allting är uppbyggt specifikt av luft. Hans begreppsvärld är större än så, ”i många källor står det i stället för luft kosmisk andning.”
Jag vet inte vad Anaximenes menade med sin kosmiska andning, men det låter som Spahrs poesi. Allting uppbyggt av denna gemensamma genomströmning. Sett på det viset, framstår luften annorlunda än i Blixens novell. Även människan är obönhörligt intrasslad i sitt element, i hela den biosfär som vi delar. Vi, som allt annat, är mest tomrum, men samtidigt är vi oskiljaktiga. När luften mellan bokstäverna utelämnas på diktsamlingens framsida – This Connection of Everyone With Lungs blir thisconnectionofeveryonewithlungs – läggs ytterligare emfas på detta faktum. Det är en banal insikt, en kliché, men ändå behöver vi påminnas om att vi alla andas samma luft eftersom vi ibland stirrar oss blinda på skillnaderna.
*
När jag kliver in i flygplanskabinen försöker jag inte leta fientliga avsikter i medresenärernas ansikten. Vi är alla lika utelämnade uppe i luften. Vi har inga egna vingar, vi har inte lyckats efterhärma de förskräckliga änglarna. Vi kan inte få tillgång till den sanning som utstrålar från en himmelsk tron, eftersom det inte finns någon sådan. Men tillsammans kan vi faktiskt konstruera stålfåglar som tar oss högt upp i atmosfären, över hela världen. Spahr avslutar ”Poem Written After September 9, 2011” med att konstatera: ”How lovely and how doomed this connection of everyone with lungs.” Och det påminner mig om vad filosofen Alphonso Lingis skriver om tillit: den uppstår ur en kunskapslucka. Man visar tillit till den eller det som man inte ser riktigt klart, till det som är delvis okänt. Man gör det för att man är tvungen, därför att mötet människor (och andra djur) emellan utgör livets innersta kärna, om det finns någon sådan. Som Saufe inser i mötet med dansös-ängeln. Lovely and doomed. Tillit kan missbrukas. Luft förorenas. Plan flyger in i byggnader, krig startas. Vi syndafaller, med fiskens bibliska termer. Men däremellan visar vi tillit. Kanske för att det är enklast så.
*
Planet dunsar ned mot asfalten utanför en likadan flygplats i en annan stad, ett annat land. Spänningen släpper, resenärerna applåderar. Hoppet bar oss denna gången också. Dörrarna öppnas och luften i planet blandas återigen med luften utanför. Väte, syre, koldioxid och allt det andra som utgör atmosfären. Kanske möter vi varandras blickar, kanske inte. Vi fortsätter åt olika håll, iklädda olika språkdräkter, men fortsätter andas samma luft.