ETT LYSANDE NAMN

REDAKTIONEN Helena Fagertun och Viktor Johansson

KONTAKT red@ettlysandenamn.se

ANSVARIG UTGIVARE Helena Fagertun



”Där är hon. I lägenheten. Där, bakom. Det är dimmigt nu, men hon är där. Där uppe. Du ser om du tittar noga. Nej inte hon. Det är Johanna, hon har sagt upp bekantskapen nu. Hon blev rädd. Alla blev rädda.”

Jag pekade på hon som bor bakom glaset. Hon som fylls och töms och fylls och töms och är ensam om dagarna. Hon står i fönstret. Hon andas på det och hon skriver någonting i imman.

Louisiana.

Hur jag skulle beskriva henne? Hon är precis som skulpturerna den där äckliga gubben hade hängt upp på Louisiana. Han kallade dem för luftklot. Byggda av vassa pinnar, böjda och ihopsatta med skruvar och muttrar. Eller spåren efter ett slagsmål med vassa föremål – de osynliga strecken i luften. Blodet som blev kvar på marken.

Det är egentligen meningen att vi ska kunna komma in i henne.

Det ser i alla fall ut som att vi kan komma in i henne.

”Hon tror att jag inte vet vad hon gör på dagarna. Och jag kunde faktiskt inte tänka mig. Tror ingen kunde tänka sig. Vet du vad hon äter? Till lunch alltså? Sådan fryspizza. Så äckligt. Man undrar ju vad det är på dem egentligen. I alla fall så vet jag vad hon gör.”

Hon går till parken, där bakom gungställningen, och lägger pizzakanterna i råttfällor och tömmer dem på småfåglar som hon tar hem och lägger i frysen. Jag hörde när hon pratade i telefon. Hon pratade om fällorna. Hon sa att småfåglar utan skinn ser ut som kräftdjur. Att när hon slänger ut dem från åttonde våningen kommer måsarna fort, fångar dem innan de fallit i backen, slåss. Att fåglarna lämnar spår i luften. Hon pratade om mig också. Hon sa: ”Innan han kysste mig första gången, innan jag började inbilla mig någon slags samhörighet med en annan människa, låtsades han att han var mannen som tryckt sina fingrar inuti min mun, tryckt och tryckt tills munnen blev full av blåsor, som små kläckfärdiga spindelägg. För att jag skulle få slå tillbaka.”

Hon sa att varje dag när jag kommer hem från jobbet – råtthjärnorna som ska sågas itu och inspekteras – har hon längtat efter mig i flera timmar. ”Men jag ligger inte kvar på golvet i hallen när han kommer”, sa hon. ”Jag är rädd att han inte ska se mig och kanske trampa rakt över mig. Glömma bort att jag bor här.”

Hon sa att varje morgon när jag har gått går hon runt i lägenheten och låtsas att det är första gången hon är där. Pillar på mina saker, de blanka gäddhuvudena som sitter uppspikade på väggen, deras sylvassa tänder, mössen jag har stoppat upp i festliga positioner.

Hon sa att när jag kommer hem igen så låtsas hon att det är första gången jag trycker ner henne på golvet. Hon berättade om damm och bitar av torkad köttfärssås under spisen. Att golvet är kallt och hårt. ”Ändå sjunker jag ner i det som om det vore ett kärr”, sa hon. ”Sumpmark, sväljmark. Fullt av köttätande växter och köttätande människor, köttätande fåglar, köttätande fisk, köttätande skor, köttätande strumpor. Nej men allvarligt talat. Jag vill berätta för honom hur mycket jag tycker om honom men det går inte. Jag kanske borde säga det på finska. Långa sjungande ord som aldrig tar slut. Varför? För att han behandlar min fulhet som att det var ett glittrigt halsband jag gömt under tröjan.”

När vi blev fulla sist så glömde jag bort henne och hon fick sova i porten tills någon släppte in henne. Och när hon kom in så bet hon mig och jag knuffade henne så att bordet rasade och askkoppen åkte i golvet och fimparna flög som konfetti. Men hon mindes ingenting när hon vaknade. Hon tyckte bara att det var konstigt att jag inte låg bredvid henne.

Jag vill att hon alltid ska ha någonting i munnen och helst att det är min blöta tunga. Jag förklarade för henne att det ska vara samma sak som att vara hungrig att vara tillsammans med mig. Och jag har försökt berätta några gånger om luftkloten på Louisiana men hon har bara skakat på huvudet. ”NEJ. Jag är inte något jävla klot”, säger hon. ”Jag är inte psykiskt sjuk. Eller. Jag är psykiskt sjuk en timme om dagen men det är hanterbart. Jag hinner inte göra något dummare än att stoppa saker i munnen.”

Jag tänker på hål och mellanrum när jag ser på henne. Kall och varm andedräkt. Genomskinlighet. Smog. Minnen av slag i luften.

Jag ringde till psyk och sa att hon flyttat till en annan stad och att hon behövde sina journaler och de sa att alla som jobbat med henne hade slutat och att journalerna förmodligen låg i ett arkiv, att jag kunde prata med en sekreterare om det men att de hade fikarast nu så jag fick ringa tillbaka senare.

När jag kommer hem låtsas hon vara upptagen med någonting. Nu är det att måla. Hon målar taggtrådsbollar som rullar över en åker, bollar fulla av småfåglar med öppna näbbar. Och Johanna som står där mitt i allt och putar med läpparna. Men det är alltid samma bild.

Jag vill att hon ska ligga kvar på golvet när jag är färdig med henne. Blunda.

Jag vill se hennes ögon röra sig under de tunna ögonlocken.

Som på en nyfödd djurunge.

det är egentligen meningen att du ska kunna komma in i mig

det ser ut som att det går att komma in i mig

det ser ut som att jag är spår efter ett slagsmål med vassa föremål

de osynliga strecken i luften och

blodet på marken

Kristina Sigunsdotter | Neurofysiologen jag bor med.

Trusselbrev til virkeligheden | Oskar Sjøgren

Tillbaka till kartan