ETT LYSANDE NAMN

REDAKTIONEN Helena Fagertun och Viktor Johansson

KONTAKT red@ettlysandenamn.se

ANSVARIG UTGIVARE Helena Fagertun



Spänningens tunna tråd som byggs upp mellan oss, mellan oss spänningens tunna tråd. Jag har sett dig trött alltför många gånger. Hur ska en människa leva? Genom att blundande invänta döden, detta fantastiska äventyr. Som fyrtio år senare Krok, när jag inte längre vet vad jag ska berätta. Ingen fara, jag har hört allt, kan jag upplysa andra om. I min familj var det inte ovanligt att sväva fyrtio centimeter över golvet, vi tillfrågade oraklet med röllekestjälkar. Kroks meditation nådde nya höjder, instinktivt visste jag att jag inte borde gå in i sjörummet. Middag. Anrättning. Gråter du nu. Jag har inga tårar. I två år lämnade du mig ensam på golvet. Mitt öga är torrt. Middag, anrättning. Slösa inte fina leenden på främlingar. Jag är rädd för havet, vattenbrynet tycks mig som en avgrund och vid första steget ut i virvlarna kommer svindlingens yrsel. De säger, hon var svartsjuk, hon älskade honom, det är absolut ingen tröst när hon manar mig allt längre ut från strandkanten.

Ett annat rum. Inget hat. Bara två främlingar som söker skugga under samma träd. I två dygn buffar mina händer i ditt vilda hår. Dina händer och din doft minns jag inte. Jag minns att jag besvarade dina frågor som vore jag två olika människor. En berusad, den andra blyg, vände ansiktet mot dig. Han sa, vi var fem syskon under samma tak. Jag sa, jag är vild och ömtålig. Han sa, vi har fått för lite sömn. Jag sa, jag vårdar och dödar. Han sa, jag är gärna naken, steker pannkakor naken. Jag sa, jag är halvnaken med honungssked. Tre gånger försökte vi ha sex den sista morgonen. Det var som om han vämjdes. Jag sa, jag kan komma tio gånger. Han sa, jag har svårt att ge mig hän. Dagsljuset när vi lämnade lägenheten tycktes göra honom modigare. Jag blinkade förvånat mot ljuset och gick åt fel håll när vi nådde gatuplan. Han sa, har du dåligt lokalsinne. Han sa, vi ses. Jag sa, jag gillar isen. Du bor precis vid hamninloppet. Jag sa, javisst. Sammanfattningsvis sökte två främlingar skugga under samma träd. Jag följde så lätt med honom hem, föreslog det till och med. Det var trevligare nu än sist då jag var sjutton. Skulle han ändå kalla mig hora skulle jag kasta huvudet bakåt och skratta. Så kan jag kalla mitt läppstift en brandfackla.

När jag ser på dig, du är ny, din doft, din breda skrattmun. Jag drömde dig, älskade dig innan du kom till mig, innan du uppfanns av mina händer. Din mun som smakar läder, jag svär, som bär en smak av läder. Vi hänger ut ytterkläderna på verandan innan sänggåendet, rökdoften sitter ännu kvar djupt inne i fibrerna nästa gång jag sticker dit näsan. Ta ned detta, från himmel till jord, till något vi kan ta på och särskilja från annat, när du slår upp ögonen. I min park om natten, åh Freud hade älskat det, lett åt min nattvakt som öppnade portarna och lät den ena varghonan uppsluka den andra. Hon är min, min, min, och hon och hon och hon också. Alla kvinnors lättjefulla rörelser i gräset är mina, alla änders ängslan över ägg i vassen, och hon som skrevande gick ned i brygga framför dig i tidigt morgonljus. Från mjuk och följsam till grilla mig över elden. Och här i mörkret, det rödglödgade flimret, jag minns er inte, jag minns inte era olika ansikten, jag minns er endast som en enda massa av händer, munnar, hål.

Silhuetten bryter solens strålar. Jag sitter i gropen och ser dig närma dig i snäva cirklar. Du ovanför och jag nedanför, som en dag våra namn på en gravsten. Jag, endast som ett bihang. Men jag äger detta nu. Jag, som gick hem själv i den sjudande sommarmorgonen utan att någon störde mig. Jag och grävlingen, det var ömsesidig respekt. När jag är kissnödig är enda gången jag känner min livmoder pocka och endast då. När jag är ensam, jag vet inte, jag andas ut på ett speciellt sätt, tar små pauser invid muren innan jag fortsätter, som om jag var fri. Den här kyrkogården, som är bara en kyrkogård, kommer aldrig att fånga våra namn. Och nu är mina steg djärva, bjuder framåt som en dansande häst. Vi borde bara låta våra kroppar tala, bara låta våra kroppar hända, vara tysta och bara låta våra kroppar hända. Talet, orden, fallgropar som jobbar för mig när du kommer som en ström till mig. Tack och lov att ni finns. Och ni, som läser in er sjukdom i varje rörelse. Jag, som den minst smarta människan, jag vet när du som i en sjal drar mig närmare, men jag flög hela vägen uppför backen, kände lycka vid de första solstrålarna. Att dra mig undan detta faktum och skriva, behöver det nämnas? Far, små, små släktdrag oss emellan, valhänta efter kylan, vitnande fingertoppar, nattliga vadkramper, och mor som fyller upp varje hålighet som vatten, måste det nämnas? Det är en lång färd hem tills jag kramar dörrhandtaget, sjukt jävla sugen på renskav och lingon.

Grön är den rikaste färgen. Du är smal, mörk och berörs inte av hastiga väderomslag, medan jag ligger här i sängen som en svullen mussla. Du vet att jag är en orädd människa. Katten hatar mig. Om båda mina barn dog gick jag till Krok och bad henne skjuta mig, för då och endast då är hon den enda jag litar på. Innan åskan kräks jag upprepade gånger. Sedan springer jag som en hind genom den nyväckta skogen. Minns en motorcykelfärd genom Black Hills i augusti med min syster. Senare på natten när hon kysst honom och viskade visst är det otrohet men att hon klamrat sig fast hela vägen mot hans rygg så det fanns en logik. Och så blev jag någon som frågade om andras lustar istället för min egen. Började älska skogens fukt och dalgångens kyla. Kände skam inför mina ärvda smycken i elfenben. Skrev om vilda lockar som höll mig vaken hela natten och om havsuttrar som sov i min famn. Att lägga mig ned i sängen och drömma om dig, det är så jag vill leva.

Aldrig var mina ögon svartare än där i gropen. Låt mig se dina ögons gröna gnista brinna nu. Tunga, svepande grenar, ditt val av hårfärg, jag tycker inget om det, men jag älskar dig alltid, som när havsuttrar sov i min famn. Omständigheter som ledde till det sammanhang där vi möttes. Du kallar det Gud. Randen över horisonten, vi dog på ett ögonblick. Detta är vad som är viktigt, era små händer i mina. Varför vill ni inte möta min blick? Ett barn, det tar så lång tid att skapa detta. Skräcken när hon släpper min hand i folkmassan invid bålet. Dansande fötter över stenarna mot krönet. Sånt hon säger. Du är bäst i mitt hjärta. Jag älskar dig stjärntals. Det finns drömmar kvar i det här rummet, det syns som skuggor i taket och på väggarna.

Kattandetag skrapar. Jag är eld och laser, splittrande smärta och skarpa skärvor av lust, jag är ljus och hastighet. Smärta för varje kronblad, min knutna näve under din, jag kan inte öppna mig för dig. Dov värk, inte vilja röra sig, trygga klippskreva och röka framför spegeln, små justeringar. Det var bäst som skedde, du är inte här, elden darrar inte längre i ditt ansikte. Hur utstakat ens liv än är kan man dö av en slump. Jag drömde att far fick levercancer och om en häst vars nosrygg kapats strax ovan mulen men som försökte hugga ändå. Jag är också tacksam för den tid vi fick tillsammans och jag kommer sakna dig med. Du är så vacker älskling, men nästa gång. Känslan av att ha förfört ett barn, men nu var det ju inte så, det var han som kom till mig. Jag bara lät allt falla. Mest skam, vilja rafsa ihop sina kläder, istället uppsöka hans läppar, ljumskar, låta honom ta mig som om det var jag som var svag. Dessutom såg jag det tydligt, han skulle komma att bli en lysande affärsman, som måste googla Woody Allen, klankade ned på damfotboll och det mildrade mitt samvetskval, bara låta allt falla, gripa i hopsnodda lakan, min knutna näve under din, jag kan inte öppna mig för dig, låta dig lämna mig, sånt kan jag utantill, komma naken till frukostbordet. Egentligen sa han aldrig nåt intressant. Bara fint, fint, fint och kul, kul, kul, eeey Gonzales kommer till Way Out West. Där jag sa fantastiskt, ljuvligt, omvälvande, berikande, du är solvarm sand som silar ned i mina handflator. Om du var ett lik, du är ett lik, men för mig är marken mjuk. Jag kommer sakna dig. Jag saknar dig nu. Jag var redo hela tiden. När du försvann blev jag tomhänt, horisont och klippvägg växlade plats framför mina ögon. Små grästuvor som hade slutat att vara vackra. Jag kan inte finna lugn i mig själv när du är borta och du kommer aldrig att veta det. Kanske är det mig som tiden inte kan röra. Kanske är jag ett förnämligt elixir. Jag vet inte om jag är kapabel, men jag tror att jag gör vad jag vill. Älskling vilar naturligare i min mun nu. Rör vid min tinning. Du är precis så vacker du är, medan han där borta ser ut som poesi men tänker som ett kylskåp. Kelar med sitt halsband, bildar svenska köer, pockar på tiden.

Idag en produkt av igår, igår en produkt av idag, tillryggalägga avstånd, inte tid. Blodet på mina händer befläckar inte dina händer, men tiden gör det. Reva i molntäcke, flyga tätt över vikunjakofta, fibrer, det haltar, skaver, sker en förskjutning. Molnreva, växande köttet under kliande hud, önska sig, strandkant, landkontur, störta ned, bottna, nedstigning, flight, gula glödande flygplansvinge. Hur skönt är det inte att sänka ned armarna till axlarna i svala kaffebönor. Här uppe, bara solblixt, vara solblixt, rörelse, jag är så glad över Berlin. Det gör dig vackrare, mindre. Minnet av dig bleknar som var vi gjorda för att glömma. Med den man somnar i gräset i öppet dagsljus är det lätt att tala förtroligt. Svårt att sluta tala förtroligt med. Drömma om blixtar och eldvingar. Sex är att hypnotisera varandra, hypnotiseras av varandra, hypnotiseras av självet och vissa är bättre än andra på att väva det tunna tyget. Vägen går fram och tillbaka. Hjärtat är ödmjukt då man avstår från världen. Förstår fotboll i skenet av ett schackspel, måste googla Woody Allen. Så otippat att just du skulle lära mig det. Den sjätte som extraknäcker som eskort och tror att jag lever i ovisshet. Jag är alltid tacksam när han betalar notan, annars påverkas jag inte. Känner man smuts känner man renhet. Jag vet att han fixar det.

Yrkeslivets krigsförhandlingar, spåren syns i min panna, de uppdragna axlarna. Jag kan inte räta ut mig men jag går och går genom åren som en människa. Stämma in i glada sånger befriar hjärtat. Armkrok med mig genom stan. Märken av mig i din hud. Nu åker vi ifrån dig! Jag fann scenen då hon satte färg på läpparna i backspegeln övertydlig men nu stannar jag där. Man kravlar i stoftet och Gud svarar inte. Hela svalget fullt av socker, hoppet dalar. Då var jag vidrig. När jag krossade heliga cikador på Ken Richards källargolv. När jag i fel årstid beskar fruktträden så saven flöt. När du var döende och jag inte såg vem av oss som fick stanna. Det händer. Det händer både inuti och utanför kroppen. Det är att dala genom rum som ett dun dalar. Satsa på brutna hästar. Vilja leva så länge jag kan se och känna er, så länge ni kan dela med er till mig av era liv. Vissa dagar när det är underbart att vakna. Uppmärksamhet riktad mot purpurfärgad himmelsflik. Blicken som söker, lite stirrigt. Så länge kramade du avtryckaren. Som en gåva, din våldsamhet. Det är en skog av barn som aldrig fick födas. Doften av vulkanutbrott på Jupiters tredje måne. Att vrida och vända på honom. Är han en stor man? Är han en liten man? Önskan om rörelsefrihet. Att plötsligt vakna ur vakenhet. Vara på hemväg från dig, i stånd att fånga värmen. Vara ensam kvar på kontoret, ta av klockan innan sänggåendet. Ta en paus från döden i sommarregn. Jag springer, kommer försent. Hittar blinda nakna marsvinsungar i askan. Inte döva det jag känner. Att det inte håller, att det inte bär.

Emma Amanda Söderlund | Att tumla runt i sommargästernas privata parker, när de för säsongen lämnat ön.

En dag | Sophie Zettermark

Tillbaka till kartan