Jenny Tunedal | Ett lysande namn

ETT LYSANDE NAMN

REDAKTIONEN Helena Fagertun och Viktor Johansson

KONTAKT red@ettlysandenamn.se

ANSVARIG UTGIVARE Helena Fagertun



”kanske känner fåglarna då av

den vidgade luften

med en innerligare flykt”


*


mina föräldrar vill ut i friska luften (till mig)

det har de alltid velat       och som regel en gång om dagen fått

och som regel i en trädgård som framkallar minnen      men det finns också som ingenting minns

spädbarn plantor grenverk blomsterträd

reglade fönster och dörrar        bäddar av perenn och annuell

kring djupa brunnar utan vatten      en mycket begränsad blomsteräng i vilken

prästkragar och starar samlas       som drömmar om den friska luften i sömnen

jag sover om natten

hon sover väl om natten

det är lika viktigt att de anhöriga får sin nattsömn

det är lika viktigt att de inneslutna ligger kvar i sina sängar hela natten

sjukdomar går fort

vi kan inte behandla dem som luft

eller sorg eller gammal ost

det finns ingen återvändo

äter sig in i huvudet likt en fyrtio centimeter lång råtta

eller hungrig duva    som äter luft   likt en eld

det är varmare på dagen med solens hjälp

en fågel av fjädrar skriker

en fågel av lera låter

jag blåser i den fågeln

*

Som ur oljad

halare luft

i det förflutna

i vilken vi står i en trädgård som framkallar minnen

ett avslutat och skulpturalt landskap som inhägnat framkallar minnen

liksom av trådar     mödrar    kan liknas vid dörrar

där det en gång fanns ett bestående hus    av längtan

är längtan en egentligare mer gemensam luft    likt doft    doft av gräs

vi känner inte de dödas händer runt vår hals    när de griper

likt luft efter orden som också är deras      syre eller redan bortslösade mynt

skulle det kunna blänka    blinka    i det torra utplånade gräset

de långa uttorkade dygnen    och släta marken    stillnade mattan

den gemensamma markens asfalterade gångar

i den cirkelformade inhägnaden utanför det bågformade huset

vilket liknar en låg stum snäcka och skärva av samma vitnande skal

*

Det dova:     kroppar utan minne

Det vita:    flockas i fjäderdräkten

det mörker i mörkret som andas

mycket hög sjö    eller ett djur    löst i vatten och oåtkomligt

likt fjädrar    drunknande    fjädrar

vattnet som enskilt speglar det mänskliga vattnet läcker

ett berg av fjädrar    som sjunker    och enskilt speglar

katastrofala svanar    med hjälp av fjädrar

samma gamla hårda knotor    tunga vingar

framkallar samma längtan     låter inte lätet    mer tvingande än tvång

de märker det inte i sin virvel av återkomst till sig själva

den molntunga eller klara bestämmelsen

liksom motsatsens mörkt beredda bakgrund

i vattnet som nu ligger stilla

mödosamt rör den mörka vinden    natten    urholkas nattligt

en vindby eller en riktning

vidd och jakt    deras spetsansikte    fullständigt uppslukad av luften

ett lika starkt vajande grått drag    i mellanrummet    mellan fåglarna

avståndens exakta mått    en vingspets    faller och törnar    luften genom vilken de faller och törnar

branden    i vilken vi brinner    deras innerligare flykt

och inget begär    detta tröttsamma ingenstans    det obeskrivliga och tomma

avståndet till marken    för mycket likt lindrande    tomma kroppar och fjädrar

mörk, nattlig nattluft      nästan död eller mot-död

hon tror att jag är hennes dotter

jag tror att jag är hennes dotter

*

De gemensamma institutionerna

Vilka räddar oss från varandra

det vita som inte begränsar sig

de rosa omnipotenta barnen

slocknande mödrar    vilka tjocka fjädrade kroppar    oändligt tunga

täckta av kött och blod    eller smorda i fjädrar och flykt    skriker rakt ut i luften

det låter som vita skärvor    eller     silverfärgat solsken

oändligt tunga utan att sjunka

hur kan de röra ytan utan att brista

hur kan de dölja luften     himlen som inte finns    det blå intrycket

av fasa eller av vana

nu är de så stora och samlade

längs vattnets yta som om inga speglar fanns

och inte ett ensamt hjärta    nästan bara glömsk    helt väck

och ett ensamt stegrande hjärta dolt i sömnen eller någon tystnad     svårmätbart

i det förintande    som ersätter     någon med någon

eller om någon dör och är det

de låter oss gå ut i trädgården    de låter oss lämna byggnaden

mata fåglar    andas samma    dag och natt    och till dörren och imman på dörren av glas

eller fingrarnas och händernas fukt

i motsats till mörkret    syns inga andra

ett svagt nattligt och enskilt ljus

under en väggfast och upprepad lampa

hon blåser en kyss flera gånger mot mig

flera kyssar likt luft eller ingenting

rör det hårda glaset    de lösa hinnorna

i och omkring huvudet     den nya beslöjade blicken     huvan eller det vita håret

gamla andetag eller helt slutna läppar    som gråt eller i gråt

stillnad medicinerad gråt     gemensam framkallad tystnad    några år på institutionerna

i en utandning tar vi oss därhän:

att se allt det som hängde ihop virvla










Texten innehåller många citat ur Duinoelegier av Rainer Maria Rilke i Camilla Hammarströms översättning.

Jenny Tunedal | Rilkes elegier och sjön Yngarens yta när den är alldeles blank.

Tillbaka till kartan