ETT LYSANDE NAMN

REDAKTIONEN Helena Fagertun och Viktor Johansson

KONTAKT red@ettlysandenamn.se

ANSVARIG UTGIVARE Helena Fagertun



Jag vaknar och solljuset slickar min munhåla. Jag vaknar och minns inte dig, där du fanns är nu endast ett tomrum, stumt som en krispig yta. Jag vaknar och sömnen vägrar ge med sig. Jag vaknar i dvala med huvudet fullt av drömvarelser, tunga som djuphavsstenar. Jag vaknar och vill inte vakna. Jag vaknar och du ler emot mig med fortfarande slutna ögon. Jag vaknar av att jag skriker så lungorna sprängs. Jag vaknar och tältduken ligger tätt emot min kropp, som en extra hud. Jag vaknar i någon annans källare, begravd under ett hav av jackor. Jag vaknar på ett berg under klar stjärnhimmel. Jag vaknar och någon precis intill mitt öra säger att jag är en lögn. Jag vaknar och drömmer att jag är med i en bok innan jag vaknar igen. Jag vaknar och svävar fyrtio centimeter ovanför golvet. Jag vaknar hopkrupen vid sängens fotända som ett litet barn. Jag vaknar av att jag gråter innan jag känner på mitt ansikte som är torrt. Jag vaknar medan vi har sex och det är inte skönt. Jag vaknar efter att inte ha sovit på hela natten. Jag vaknar och det regnar ute. Jag vaknar och tänker att livet är en dikt, att varje rörelse är en rad. Jag vaknar i en silkeskokong, vävd av mina egna tårar.

Jag tänker på dig, din hud, dina organ. Jag tänker på att jag vill krypa in i din kropp och stanna där, som ett aborterat foster som återvänder in i kroppen, en bortskuren böld som syr fast sig själv. Jag tänker på Istanbul, på hur den staden fick mig att inse vad det är att ha en kropp. Jag tänker på kontakt och alla de material som kan göra kroppen synlig, få den att kännas. Jag tänker på grönt och att det är den rikaste färgen. Jag tänker på olika typer av förtryck och hur de när de samverkar kan ge upphov till nya förtryck, sådana som det ännu inte finns namn för. Jag tänker på kött och rörelsen att föra in det i kroppen, att äta någon annan varelses kött. Jag tänker på att vissa avstånd aldrig blir stora nog, att rörelsen bort aldrig blir klar. Jag tänker på girighet. Jag tänker på elva ord du sa den där gången för länge sedan och som bränts in i min kropp. Jag tänker på att jag är rädd för havet och djupa vatten. Jag tänker på ett liv som mest består av pauser. Jag tänker på ordet himmelsflik. Jag tänker på Spanien och solljuset där, hur det var som i en film. Jag tänker på hur vi låg innan jag gick hem eftersom jag blev för full. Jag tänker på att det jag kallar förlust kallar du utveckling. Jag tänker på vibration och viljan att leva sitt liv i en enda vibrerande rörelse. Jag tänker på de som inte har några tårar och bor under samma tak. Jag tänker att det finns vissa linjer som är för sköra för att brytas, att de är som en tunn väv vävd kring vissa kroppar.

Jag säger att du alltid har varit viktig. Jag säger att litteraturens önskan inte är att förmedla, utan att upprätta en relation, att den är en önskan om att få befinna sig i samtal. Jag säger att jag aldrig har läst något bättre än Gloria Gervitz Migrationer, att den boken är som en bibel. Jag säger att alla relationer förtvinar, att det finns i deras natur. Jag säger att jag vårdar och dödar. Jag säger att det bara är godheten som är radikal, att ondskan bara kan vara extrem, men aldrig radikal. Jag säger att ingenting är sant, men att allt är levande. Jag säger att att vara främmande på en främmande plats måste vara påfrestande, men att vara främmande på en välkänd plats är outhärdligt. Jag säger att det stundande upproret är nära, att det alltid har varit det. Jag säger att jag inte vet vem av oss som ska stanna. Jag säger att det var resan till en annan kontinent som lärde mig vad ensamhet är.

Du säger att dina tankar är ord och dina känslor bilder. Du säger att hur utstakat ens liv än är kan man dö av en slump. Du säger att det inte var meningen att humlan skulle dö, att du när du var sex år bara ville leka. Du säger att du alltid haft en dragning till svartkonst. Du säger att min mun smakar läder. Du säger att det finns väldigt lite som kan göra dig arg. Du säger att språket och världen hör samman, att de inte går att skilja åt. Du säger att allt är seende, att också träden på sitt sätt ser oss. Du säger att jag läser in min sjukdom i varje rörelse. Du säger att desto mer vi vet, desto mindre inser vi att vi vet. Du säger att det var först när du var tolv som du insåg att allt du lärt dig hittills var en saga. Du säger att det bästa som finns är att sluta när det är som skönast. Du säger att du andas lättare när du är ensam, att det är som om du vore mer fri då.

Jag säger att min kropp inte längre kan tala, att den har stumnat. Jag säger att det endast är när jag är kissnödig som jag känner min livmoder pocka. Jag säger att det var Rut Hillarp som lärde mig vad erotisk poesi är. Jag säger att det inte finns något vackrare än en svart häst i dimma. Jag säger att jag gjort det till rutin att kväva mina begär. Jag säger att det inte finns någon logik i att vi älskar, men att vi gör det, och fortsätter göra det. Jag säger att det inte var förrän jag var tjugotre som jag lärde mig skotta pelargoner. Jag säger att jag har en dödslängtan i mig. Jag säger att jag känner mig som en svullen mussla. Jag säger att en måste förlåta det en inte gör, precis som det en gör. Jag säger att jag fortsätter längta efter syskonspråket. Jag säger att jag alltid haft lätt för att komma. Jag säger att jag önskar ett innerligare förhållande till tingen och mänskorna, ett förhållande byggt på känsla, inte logik.

Du säger att du tycker om att byta plats. Du säger att det inte längre finns någonting som kan kallas flykt, att det blivit så ingrott i dig att fly att du stagnerat. Du säger att du är någon som frågar om andras lustar istället för din egen. Du säger att du inte vill höra om mekaniken, utan om betydelsen. Du säger att du bär andras kroppar inom dig, hör andras röster. Du säger att du är tacksam för den tid vi fick tillsammans. Du säger att det finns så många sorger, likt ett ständigt föränderligt prisma. Du säger att du undrar hur det vore att förföra ett barn. Du säger att vansinne och sans är desamma i isolation. Du säger att du vill förhålla dig till musik istället för till lag. Du säger att du lät allt falla. Du säger att det är möjligt att se de ställen där luften har gått sönder. Du säger att du vill våga vara sårbar, och att du inte vill att den sårbarheten ska användas emot dig.

Jag somnar hopkrupen som ett foster. Jag somnar precis intill din rygg, med din lukt i mina näsborrar. Jag somnar i ett stall någonstans långt ute på landet, med sågspån i håret. Jag somnar på ett hotell i en liten småstad efter alltför mycket alkohol. Jag somnar och drömmer att du mördar mina barn. Jag somnar med ord skrivna över hela min kropp, likt små bölder. Jag somnar i ovisshet. Jag somnar och drömmer att du aldrig funnits. Jag somnar med havet i mina hörselgångar. Jag somnar samtidigt som jag ser skuggvarelser komma emot mig. Jag somnar ensam. Jag somnar med tältduken tätt emot min kropp, som en extra hud. Jag somnar med havsuttrar i min famn. Jag somnar inte. Jag somnar och drömmer att livet är en dikt, att varje rörelse är en rad.

Sophie Zettermark | Litteraturens överraskande kraft och förmåga.

Fina leenden till främlingar | Emma Amanda Söderlund

Tillbaka till kartan