ETT LYSANDE NAMN

REDAKTIONEN Helena Fagertun och Viktor Johansson

KONTAKT red@ettlysandenamn.se

ANSVARIG UTGIVARE Helena Fagertun



när konspirationen glittrar ikapp med våra ögon och vi ironiserar bort ångest med en sådan svalka

CINDY: Prosit.

ISAAC: Tack.

Att säga ”gasen i botten” är ett självklart skämt. Isaac och jag drömmer om kristallstrukturer på låtsas för vi är så vakna, skenbart synkroniserade, kan du säga lyxkonsumtion? Jag tror att jag vill höra dina läppar forma det ljudet i nåt sorts rytmiskt misslyckande, komplett med ögonlock som klipper så bedårande som jag vet inte. Lyxkonsumtion. Det är inte bara ett ord när du säger det. Jag vet att jag och Isaac vill fånga det ljudet med vår stora fjärilsburk. Den är väldigt vacker, obestridligt skön mot huden. Det är inte en klassisk burk av glas som en kan tro, det är en klarröd handväska, Louis Vuitton. Bara skoja. Vi slänger den i backen så att polkagrisarna studsar mot cementen som borstade tänder. (En kunde aldrig öppna den utan att avslöjas, locket av metall gjorde ett klick, diskret men blottande). Vi skulle aldrig göra en pudel. Att säga ”dagdrömma” är en språkets devalvering. Det har vi bestämt.

Folk undrar vad vi sysslar med om dagarna och vi svarar alltid samma sak. Sorgearbete. Vad är ett sorgearbete? frågar folk sen. Om inte förutsägbart? Förlåt. Kan ni säga mig det. Där blir vi alltid ganska tysta. Vi gillar inte följdfrågor. Vi gillar inte trädmord. Vi skulle gömt oss för blixten, för linsen. Har nån nånsin läst en kompetent bildtext? Det är så lätt att vara efterklok men samtidigt förbjudet. Vi har en pakt och där ingår att vi hatar varandra lite ibland. Principer, du vet. Vad vi sysslar med om dagarna? Vi rodnar och faller ut ur bilen och tror utanför kyrkan. Folk vill sätta dit oss; kallar mig för sjövild liten kvinna, Isaac för girig oriental. Jag heter faktiskt Cindy. Jag ska bli strejkbrytare när jag blir stor. Jag ska börja i Sarajevo. Aldrig nålas fast, fast kanske. Att säga ”på pin kiv” är ett självklart skämt. Direkt från reptilhjärnan. Att vi inte lever som vi lär vänder jag till värsta idiomatiska uttrycket. Folk frågar vad vi sysslar med om nätterna. Vi stammar inövat om återvinning. Fnissar mekaniskt om att vara mitt uppe i en musikproduktionens demokratiseringsprocess. Vi smyger in stulna läten i spretiga studioskratt, inväntar kommentarer, sprider gåtfulla mixtapes. I omvänd ordning. Är gåtfullheten självutnämnd? Vi kunde inte bry oss mindre. Bara lite mindre. Andra nattsysslor: att favorisera viss vandalism (vår egen) och tilltala utvalda auktionshus med hånfullhet och alkoholstinn i blick. Även solsken som bedrar i fälten. Att springa ryckigt ut mot monumenten med färg och kakor (drömmar) i högsta hugg; praktisera en motsättningens motorik. Hela benstommen ska sjunga.

Det finns sju kristallsystem: triklina, monoklina, rombiska, hexagonala, romboedriska, tetragonala, och kubiska systemet, uppräknade efter ökande symmetri. Radiotjänst ringer och vill ha bråk. Vilken slump. Vi vet inte om vi har en TV. Om det är en lek när vi ljuger. När vi blinkar och förflyttar. Men jag vet att Isaac är en ledande gestalt i min samling. Vi ger luren fingret, slungar den, spinner vidare i dekadent sällskapsdans. En rebell, en dandy. Visst inverkar vi negativt på ungdomen? tjuter jag och vinkar sådär fejkat. Radiotjänst hörs från baksätet, i klassisk sorlform (inga konstigheter): kvinnan är världshistoriens första främling. Radiotjänst påstår att det är en följdfråga. Jag svarar, monologsugen som på druvsocker: när jag hoppade ner kunde jag intet ana. Farfar hade dött i mjukisbyxor (mitt i salivet) och i containern, på uppfarten, låg en livstids bråte. Farfar var lite knäpp. Han slängde aldrig nånting. Han grät när folk gick på månen. Han arkiverade servetter i en skokartong, skrev dagens datum och recept (viktigt att kunna gå tillbaks bland såser). Samlade på sten och stoft, noterade specifik skogstyp och mineral med vattenfast, grön tusch. Det blev flera tusen skokartonger. Jag tog en hundralapp (försenad födelsedagspresent) från en liberal farbror, sprang ut på uppfarten. Jag hoppade ner i den gula containern. Isaac stod redan där inne, andades, lutad mot väggen liksom så redo en kan bli. Rakryggad i skräpet. Eller på alla fyra. I skräpet. Gjorde det ont när du bröt nacken? sa han. Håll käften och säg att du vill va min hund, flinade jag. Eller sjöng. Det fanns ögon överallt. Räkningar, fönsterkuvert, tårkanaler, muskovit, handstil, spår av béchamel.

Jag älskar skämtet ”skärp dig vadå jag har inget skärp”, det är det bästa skämtet.

Vi skulle aldrig rekommendera vår egen bok, Jag ser ett grisansikte i det Socialdemokratiska partiets logotyp. Vi skulle aldrig läsa den själva. Då läser vi nog hellre en mycket äldre bok. Om folk tvingar oss att läsa. Isaac satt ner på golvet i den där tapasrestaurangen. Han sjöng på ramsan: lär dig sitta, lär dig gå, lär dig älska, lär dig slå. Jag transkriberade på olika underlägg, i vanlig ordning. Tiden hade gått så fort trots att vi inte förhöll oss i vidare bemärkelse. Det fanns gott om lediga stolar, men han satt på golvet. Jag köpte öl, så gott. Folk hävdar ivrigt och oprovocerat och ofta att jag bara är ett barn men tystnar lika kvickt när jag visar mitt pass, min borrmaskin, mimar hotfullt: pang. Helt perfekt med läppar. Som om jag inte kunde gå i fällor utan en jävla skråma.

Nu är vi ändå här, och som Laurie sa till Sara: stjärnorna kan vi inte skada. Det är sant. Tro mig, jag och Isaac har försökt. Den här förföljelsen har flera motiv, men ett tydligt huvud (som vi bär i sinnet som en hund om sinnet är en ryggsäck). Vi är konstnärer. Folk vill åt oss. Jag ser hur det blöder ur Isaacs öron. Vätskan i hans ådror är en gospel som vill ut. Som vill D-vitamin och tvivelaktiga källor. Folk ska aldrig få äta oss, inte Radiotjänst heller. När vi kravlat upp ur containern var världen en annan. Övervakningen mer sofistikerad. Existerande. Nu: vi spelar bara säkra spel på mobiler som vi ständigt byter ut. Hackar, krypterar dukarna, bidar vår tid. Bildar ett arv, matar komplex. Vi färdas genom Europa, med bilen, i en elliptisk bana. Isaac har sitt körkort, jag har mitt pass. Ser oss ständigt över axeln. Bryter oss in på bottenplan, öde ateljéer och arkiv. Wifi och cynism finns överallt.

Gamla folkliga benämningar på kvarts är kattflinta eller kattsten. Isaac fixar sprit och sockerfria läskedrycker från en smutsig minibuss, vänster körfält. Att säga ”läskedrycker” är ett självklart skämt. Vi kan inte släppa den interna sprängkraften som stundtals glimrar till i ett ålderdomligt språkbruk. Vi är helt tokiga i inkonsekvens! Jag sysselsätter mig med självbilden och skiftningar, plastiga kulisser. Utnyttjar. Att ett fordon rymmer speglar. Gömmer handväskan ordentligt bakom soffan när vi ställer upp för linsen. Bara skoja. Lydigt? Det är vi som fotograferar, vi som styr. Märkligt med en så lyxig möbel mitt i rondellen. Bra grej med selfie stick, praktisk, paljettbeströdd och skitig. En dag tar vi sikte på Hepburns kors. Vi är i Schweiz och vi har röstat med handuppräckning i bilen och allting, två mot noll, direktdemokrati. Skriver ut en färdbeskrivning, skrålar nåt nyskrivet. Isaac berättar, misstänkt initierat, hur stenen alltid omringas av blodrött blomster, löjligt stora solrosor, det har han sett på findagrave.com. Han säger: en kan klickrösta hur känd hon är på en skala. Spontant en fyra. You are so loved and missed. Hennes efternamn är världens kortaste roman. Den får plats på en sida, beskriver två livsöden till och med, kanske fler. Det finns fler livsöden än två. Jag säger: jag hade aldrig huvudvärk. Jag måste ju säga nåt. Det är en artig dag. Isaac säger: blommorna är den enda konstanten. Det blir som en lek och han mimar sen notoriskt, som om Edmund var sufflör: gudar, blommor, ord – jag kunde ju se rakt igenom dem!

I manifestbloggen skriver vi fram förskjutningar när vi sover. Att skriva är att tvinga. Det är inte särskilt originellt att redovisa sina drömmar, oavsett medium. Eller att tycka att ”baseboll är tråkigt”. Samtidigt som satellitbilderna registrerar mig i dygnet så stegar folk eller Radiotjänst upp ett avstånd i lavaslätter och kratrar. Folk eller Radiotjänst vet inte att tårar aldrig ärvs. Folk eller Radiotjänst har ingen koll på immunitet, på mineralmaterial, mjukisbyxor, vårt viktiga jobb. Kristallerna. Ingen insikt om den lama skiten. Det krävs mer än så. Vägran. Att min Isaac inte gillar mjöliga äpplen; att jag klyver dom itu. Som när nageln separeras från din fingertopp och ljuder. Som när du formar din tilldelade replik, ditt första ord som en annan allergiker. Smyckar diplomatstaden. Föds, sväljer, trakasseras. Genomsyrar allt, misslyckas. Lyxkonsumtion.

CINDY: Kan du blåsa.

CINDY: Jag gjorde illa mig här på armen.

CINDY: Och du ser för full ut för att köra bil.

Dagen efter Tolochenaz Cemetery. Jag bildgooglar bilder på platsen runtomkring mig. (Att bildgoogla bilder är en truism, ”en truism” är ett självklart skämt, när du uttalat alla så sysslar du med altruism på riktigt). Platsen jag rör mig genom. Där det droppar och är klart. Samma plats. Tittar på vägen framför fast i mobilen. Genom den. Känns bra. Jag tänker att jag ser mig själv i en spegel och säger till mig själv: det känns bra. Tvinnar hårtesten tvångsmässigt som ett intagningsprov. Hundar och vita handskar långt upp på armbågarna och imma. Pärlor, passiv aggressivitet och vitt vin som försvinner ner i jorden. Det blir en lera en vill äta. Salongsberusad är ett ord jag inte förstår mig på. Dagens – ett fornnordiskt koncept (2/3 rött eller vitt vin, fyll upp med fruktsoda samt is, serveras i vinglas). Rastplatser, smutsiga blad, alla blickar över munskydden. Standardiserade och periodvis blasé. Jag frågar Isaac om han tänker på hur det är för alla med mustasch. Vilken jävla waste. Sen vänder jag på det. Inser att det också är en möjlighet. Den blyges möjlighet. Att kunna kombinera helig exhibitionism med motsatsen vilket i förlängningen gör exhibitionismen helt jävla värdelös. Jag vet inte. Tungan smakar grus. Jag undrar vad det är som känner tungans smak egentligen. Det är lite jobbigt när det vitnar i skallen inför universum eller nån annan självutnämnd omöjlighet i hjärnan. Inte för att folk imponerar på mig, men ändå.

Jag vill parasitera på en komplex kropp och inte en besviken. Jag vill att krockar ska ha dödlig utgång i alla fall ibland. Kalla mig romantiker. Kalla mig vad fan du vill. Jag vill få dagsböter för att dagsböter har en så härlig aura. Isaac ökar farten, ger mig öknamn.

Jag bildgooglar bilder. Det är inte så märkvärdigt. Det spelar ingen roll vilken ålder människor har. Ålder är periodvis passé men utsidan har viss vikt. Jag tänker hela tiden. Jag googlar vigilanter. Fan också. Våldets fiende nummer ett. Isaac gäspar. Så himla trist. Vi blir lite fulla på en parkeringsplats. Då sparkar jag sönder backspeglar. Så många jag kan. Försöker stanna med benet utsträckt i luften en evighet men går sådär. Försöker fångas på film. Svär högt och osammanhängande till alla och ingen att misslyckanden är en viktig del i processen. Att ge misslyckandet ett ansikte eller två var alltid en del av kalkylen. Jag svär att jag lovar.

Shoppingen är bra här på gränsen till norra Italien. Vi har det bra här. Vi har det roligt. Det roligt. Galleriorna, enorma tillflyktsorter. Som utblåsta, djupt skakade, fast ändå design. Fast i design. Vi sitter på ett fik. Andas Wikipedia. Isaac visslar på sitt kaffe. Kaffe kostar ingenting. Kaffe är så billigt. Jag säger: jag kan inte vissla. Där finns lite stolthet. Jag säger att jag inte minns hur euron såg ut när den fanns. Vad hände med alla mynt. Alla sidor. Att jag inte kommer ihåg mycket mer än vägtullarnas suddiga konturer och ett otrevligt sätt. Beordrat uppifrån. Att pedalen skaver in i trampdynan ibland – måste vara för att jag kör så himla fort och barfota. Jag säger: om natten tar jag över ratten. Och Isaac rodnar på beställning. Han hatar när jag är en skald.

Vi svärmar oss tillbaks till rusiga dagarna av rolezinho. Dialog som sluttande plan när vindrutetorkarna smattrar. Tårgas, skyltfönster. Hur förbudet mot masker var helt perfekt triggande. Jag säger att jag minsann vet att det är lite patetiskt. Mycket, lägger Isaac till som en annan förnumstig. Vi var aldrig där. Vi sög i oss uppror på lagom håll (som i: långt bort) och årtionden efteråt. Romantiserade revolutionen utan insats. Och nu suger vi igen. Vi var inte förbjudna kroppar. Är inte. Allt för den tveksamma konsten. Som dom klickaktivister vi var och är i äcklig virvel. Jag säger att jag vill göra en grej på tårgas, alltså som ett verk av monumental karaktär. Det är sprunget ur fantasin.

Snöbollseffekt. Jag säger att jag minsann vet att det inte är min sanning eller nåt jag minns. Jag ruskar, säger: jag minns en asgammal film som hette nåt med kvinnor och gränser och nervsammanbrott. Att det inte är med mening. Den var till och med ”i färg”. Jag säger att jag också minns en viss mentalitet. En jag läste om.

Folk blir också mindre värda ibland. Om du förstår. Eller: folk har inget eget värde i sig själva. Vi skapar det tillsammans. Som en björntjänst. Folk är flyktiga och överallt. Men glöms lättare bort nu. Inte så, som din prisma. Skitsamma. Naglarna är viktiga, trånga, klippta. Vad vi sänder ut. Att vi rör oss och förflyttar. Ingen tid för fila. Isaac provar fula kläder med flit och jag sprejar ner tre omklädningsrum med plagiat i komplementfärg. Tål bara komplementfärg. Vi springer. Det blir som välgörenhet i långa loppet. Felriktad, men ändå. Vår vandalism kommer bli värd så himla mycket en dag. En vacker dag och så vidare. Vi springer och hör hur det piper som tjut och ekar ur system.

Det kommer göras talanglösa pastischer på vår vandalism, jag svär dom kommer hängas i urvattnade salonger.

I en helt annan del med högt i tak flyttar vi fokus till skyltfönstershopping och SALE en hel del. Jag är så koncentrerad. Men det är svårt för det är mycket. Till slut blir det alltid halvhjärtat och fel med krossat glas och hela den svängen. Handväskor vi dumpar i utbrända buskar så fort vi kommit ut i friska luften. Nyckeln öppnar bilen på 50 meters håll som en magisk fjärrkontroll.

Jag minns när mamma ringde, eller att hon gjorde det. Hon sa (ofta): Cindy. Eftersom det är mitt namn. Seven Eleven. Men hon menade 9/11. Jag känner min mamma. Störtandet i slowmotion. Specifikt. Minns nån. Hon pratade om en åsiktskorridor sen i säkert en timme. Fallande skala. Hon sa to soon. Hon sa det kommer alltid va too soon. Jag är så artig ibland. Jag var tyst. Hon påminde mig om ogiltiga citat från barnsben eller barnsmun, då. Munnen har mer muskler, benet mer ben. Jag ska måla hela världen och så vidare. Nåt förminskande prefix. Bokstavligt talat. Och andra plagiat och platta fall. Mamma var rädd att hon råkat radera mitt twitterkonto när hon skapade sitt egna och började sprida sina teorier. Bland annat.

Minns du tiden när folk sa gom istället för munhåletak? Det fanns en tid innan munhålan. Det känns liksom inte rättvist att ställas till svars för preskriberade saker och blåsor som bara uppstår i tandköttet helt oprovocerat under köksfläkten. Att borsta tänderna är ingen ritual men vi gör det två gånger om dagen mest på grund av substanserna och alla möjliga konsekvenser som är fula. Vi gurglar rosa skummet länge och stirrar oss blinda i bilens olika speglar. I lackens reflektioner. Vi är fåfänga när det kommer till rader. Se sen hur vi spottar ut som trasiga vattenspridare i farten.

På natten när vi sover skriver vi kollapsen och symmetrin. Vi skriver stjärnhimlen och avslöjar tyngdkraftens motsägelsefulla svek. Drar bara raka streck. Vi bränner flaggor precis lagom mycket och fabricerar nya allergier. Collagematerial och tapetklister. Dricker bål och river ut sidor ur alldeles för stora böcker (för sitt eget bästa) med högupplöst fotografi. Slumpmässiga. Skyll er själva töntar! Av sidorna gör vi stora högar. Folk är säkert försäkrade ändå. För vi riktar in oss på den typen av hus. Som ser ut att befolkas av folk med försäkringar och för stora böcker som är reliker. Sånt folk. Och sånt fä. Och kassa böner. Vi riktar in oss, siktar in oss – bryter oss in. Men vi gör det när husen inte befolkas. Eller när det ringer för SIESTA. Husen ska ha staket och porttelefon och direkt anknytning till FÖRFATTARFÖRBUNDET och diplomati av nåt slag.

Minns du när alla ville ha en laserpenna och en kamphund men inte nödvändigtvis i den ordningen? Ja nej kanske.

Vi scannar och lägger upp utan censur och det kallas tillit och integritet och mikrobloggens indiskreta charm. En korrekturläsares död. Det får plats 140 stjärntecken i form av fromma emoji emoticons i ett och samma inlägg, synd att det bara finns tolv (som går att spå), men det öppnar upp för variationer om det är så, ändå.

Rebecka Blacks Friday handlade egentligen om mordet på en ”JFK”. Hon är odödlig av många anledningar med andra ord – det är inspiration. Kickin’ in the front seat. Synsk åt fel håll. Manifestbloggen kommer svälja hela internet till slut som kommer implodera eller nåt. Och alla ynka skitskelettrester av så kallade multinationella företag i cyberspace ska följa med. I sin tur. Det är kul, det är pepp. Vi bygger egna monument i andra livet, tar material från vittrade ambassader, sånt trams. Hur ska det gå till. Det är ditt livs första fråga. Din vackraste hemsida. När räkningen görs upp. Visionen. Ett podium. Hur vet ni vad som går till historien. Snabbmatsrestauranger. Jag gillar bås med röd stoppning. Jag gillar människor som pratar innan dom tänker (gärna med mat i munnen, jag föredrar om det är så, ja på det viset).

Det såg ut som att du skulle säga nåt där, men att du hindrade dig… det är lite problematiskt. Det såg ut som att du tänkte. Nu får du aldrig säga det. Nu är det försent. Ta en tugga.

Frukost är det enda lagliga målet i Europa. Frukost kan ätas när som helst. Frukost kan vara vad som helst. Troligtvis: frukt, ost, sås, godis, medicin, en liten bit friterat bröd som mättar lite för mycket och flottar av sig. Spetsad läskedryck som en bongar på rekordtid och alla bara delar på reflex utan att tänka. Spotta i min hand snälla lilla. Va lite, lite hungrig hela tiden. Isaac skriker: dystopinsamt. Och jag suckar. Ibland tänker jag som du. Som jag suckar. Och jag säger: jag tänkte att jag ville författa nåt väldigt ömsint och inkännande om allt det här. Med mitt språk. Det blir en motståndshandling per automatik.

Övertydligheten finner inga gränser. Måste det komma lite kräks efter överdos av skyn eller exponering/orientering/sluta räkna revben, välj originella spasmer.

Jag dubbar en matematisk konstant till en dystopi. Det är en monolog jag framför, med titeln Avrundat till 100 decimaler: 3, 14159 26535 89793 23846 26433 83279 50288 41971 69399 37510 58209 74944 59230 78164 06286 20899 86280 34825 34211 70679.

Minns du när alla hade hyperlänkar tatuerade på armarna och svankar tryckta på skjortornas fjärilsmotiv? Det var det senaste skriket men inte det sista och ganska lågt. Där fanns mest blåmärken, enligt statistik. Minns du när alla fotbollsproffs hade mohikan och jag kanske bara var ett barn? Bara är förminskande.

Europa är så ute. Men samtidigt så finns det inget annat. Det är svårt att smacka eller prata med mat i munnen när födan tas in intravenöst. Det blir vanligare. Att föda färdas så. Bakvägen om en tänker att munnen är dörren till hela härligheten som är kroppen som är en arketyp som spolas. Lättare att bli perfekt smal när en inte vet hur nåt gott smakar. Hur gott nåt smakar. Och den varma pirriga känslan i brösttrakten när droppet börjar kännas är lite beroendeframkallande. Ett plus tycker jag. Missbruksfaktorn. Och sen kittlet, svindeln när en vägs, räknar gram som tickar neråt. Presentkortet dirigerar ansikten bakom kassan när en gör exotisk exit through gift shop. Näsan i vädret som en härskare som låtsas att den snattar.

Att födas med en utstakad bana tatuerad i pannan. Elliptisk också den. Mycket är röststyrt runtomkring. Numera vår era. Min pappa ville aldrig sluta prata om arv och miljö.

Anyways. Filten blir som sagt alldeles blöt. Dagen efter Tolochenaz Cemetery. Klockorna klämtar; det är dags för charader. På grund av nån sorts neurotisk uppenbarelse har jag tryckt upp och laminerat ett litet schema med tidsangivelser för dagens aktiviteter vilket Isaac tycker är skitstörigt såklart. Han vill kunna äta blådammiga vindruvor ”spontant” och härma fotgängare istället för att som nu, tvingas göra Hemingway som mimare. Sno penslar och sirap om han känner för det. Men vissa dagar måste en viga åt krystade lekar. Så är det bara. Jag säger det och flinar (för allt är ett stort klassiskt skämt från min sida). Vissa dagar viger en åt stölden eller konsten. Att förverkliga nåt skenbart. Andra dagar ska en självutnämnd präst tydligen viga två personer, inte ens byxmyndiga, vad är det för jävla värld vi lever i egentligen?

Vissa dagar viger vi åt vatten vilket betyder vada.

Vi sa att vissa dagar viger vi åt elden och obestämda träd vilket betyder svada, klåda, kåda, kanske massa eller massage. Ett helt okej bubbelgum och snacka skit bakom ryggen.

Persona. Natura. Aura. Munskyddsrummen, offentliga. En gång inredda på grund av ett syfte och en kollektiv rädsla. Smittan i luften smakar som trolldeg. Lock och lockar som fladdrar och klipper världsfrånvänt om vartannat.

En dag kommunicerar vi bara med stödord. Lär oss fylla luckor. Lär oss fantasi. Det är otroligt och studieteknik.

REM-sömnen är en social konstruktion och åttio procent av motorvägarna fyller inte längre nån funktion. Men dom är rätt vackra när dom sträcker ut sig sådär desperat bort mot en naiv horisontlinje, lite välvd, över vilken solstjärnan går upp och ner. Dom är rätt bra som mark. Som mark fungerar motorvägarna alldeles utmärkt. Och nu har vi ju den här snabba bilen med överfull tank, för bensin som luktar så jävla gott. Extra praktiskt. Jag vill heta asfalt och kalla saker för dess rätta namn. Det finns fel. Jag googlar vem som flög mot solen. Idioten hade vaxvingar och fanns inte på riktigt. Vet inte vad som är värst.

Jag vill dubba film och göra det riktigt dåligt. Kasta sten i glashus.

Jag vill ärligt säga att det saknas källor när jag steker äggen och att det här töntiga sisyfosarbetet ska ha ett tydligt slut inom synhåll men samtidigt va ett sisyfosarbete som jag kan applicera nån sorts fantiserad/romantiserad strejkbrytarpraktik på.

Jag undrar tyst om Isaac skulle skratta om jag slängde ut det här ofärdiga jag tänker. Om han ens skulle anstränga sig eller spela. Skrattet. Jag tror inte det. Den redan haltande referensen som jag tänker skulle flyga honom under huvudet och under huvudet och. Jag menar över och under och. Du fattar. Rätt in. Jag bländas.

Vi skakar på huvudet och i hand. Vi finns inte på kartan men för framtiden som ingenting betyder. Vi finns nog inte ens för dig. Det är envägskommunikation. Höj volymen. Jag bryr mig inte. Du finns desto mer. Jag kan läsa döda konnotationer på läppar som lever. Alla dödsannonser till frukost. Precis som i min strålande vanföreställning, i vilken jag också nämnde (lite konstruerat) det nu uråldriga konceptet ”mellis”. Ingen äter mellis. Alla äter frukost. Ja, det är en klassiker.

Isaac säger åt mig då och då att inte säga skämtet. Vad jag än gör. Och då känns det som han tigger om det. Ju. Då vet jag att han tigger om det. Jag ser honom i ögonen i backspegeln (en tiggares ögon). Jag säger: Isaac, my brother. Jävligt teatralt. Säger jag det. Om en gäspning kunde smitta.

CINDY: Hur kan du ha fel feber?

ISAAC: Det där skämtet är incestuöst och tråkigt och du är så barnslig.

CINDY: Sluta slingra, visa din panna.

ISAAC: Vi borde lägga upp liksom testamenten också. Massa sista önskningar.

CINDY: Alla ska va den sista. Ingen inbördes ordning. Alla ljus i grädden slocknar exakt samtidigt. Hur kan vi ha flera som är den sista?

ISAAC: 3000 tecken inklusive blanksteg. Innan det blir för tydligt att det är en trend. Vi måste förekomma trenden. Va först på bollen.

CINDY: Varför då?

ISAAC: Annars projicerar folk vilken reklam som helst på stenen sen. Annars säger folk att vi följde med strömmen.

CINDY: Audreys var ju värdig.

ISAAC: Hon är en ikon. Det finns intresseorganisationer där, som värnar varumärkens integritet och byter blommor.

CINDY: M-m. Vattnar.

ISAAC: (tyst)

CINDY: Jag vill ha en clean logo i alla fall. Det är viktigt. Typ som Nike fast mer subtilt ändå. Och sen ”rest in peace” eller kanske bara ”RIP”. Inga årtal.

ISAAC: Radiotjänst I Paradiset. Hur vill du att reaktionerna ska se ut, förresten? Reaktionerna på internet efter din död. Om du fick önska.

CINDY: Jag vet inte. Konspirationer. Lycka. Nåt befriande och rasande, skört och akustiskt. Skenbara axelryckningar.

ISAAC: Ditt varumärke har aldrig haft en integritet.

CINDY: Vi måste bygga upp ett arv. Nåt att lämna till eftervärlden. Är det det vi gör. Vi måste bygga upp en arvsynd som vi kan passa vidare. Neråt. Gräva ner i jorden här å där. Typ klassmarkörer.

ISAAC: Lite synd.

CINDY: Jag är så upptagen med det här. Jag kan inte tänka på annat.

ISAAC: Jag är trött på det här varvet.

CINDY: Vad tror du jag är?

ISAAC: Det är en kuggfråga. Du glömde säga frågetecken. Det blir armhävningar. Avrundat till hundra decimaler.

CINDY: Jag hatar teori. Du är inte konsekvent.

ISAAC: (tyst)

CINDY: Jag älskar automatisk skrift för det blir alltid så bra.

ISAAC: Vem är egentligen duet och vilka är folk och när är det vernissagetorsdag – nu på torsdag?

CINDY: Vi ska kasta gatsten efter frukost.

ISAAC: Vi är ingens marionetter.

CINDY: Eller slagträn i en debatt. Vi är privilegier, elegier.

ISAAC: Duktiga rent tekniskt.

CINDY: Fuck alla.

ISAAC: Titta på vägen.

CINDY: Jag tror foten har somnat.

ISAAC: Visst. Snart kommer natten. Då tar du över.

CINDY: Och jag tror inte på giftet.

ISAAC: Jaja, och du hatar paginering. Lugn nu.

CINDY: Folk sa att ”sjövild liten kvinna” andades ett gammaldags språk. Men det var folk som kallade mig det. Det var folk som kallade dig för ”girig oriental”. Det var samma.

ISAAC: Och tangon var bara en fluga, en dödsfluga.

CINDY: Du kanske undrar varför jag vill bryta strejker? Hur en sportkommentator kunde se att en gigantisk robotbjörn ”ville” släcka OS-elden?

ISAAC: Nej, det förstod jag inte ens, jag bara ignorerade. För husfriden som en säger.

CINDY: Det faller oss in.

ISAAC: Det faller oss ut. Jag är en musa i största allmänhet.

CINDY: Om 5 minuter är HAPPY HOUR slut. Du har 5 minuter på dig att framföra en evergreen.

ISAAC: Jag ska skriva en fyrverkeripjäs.

CINDY: Men vafan.

Det vackraste ordet som också är en aktivitet är beachcombing. Idag står det på schemat. Slumpen alltså. Att driva för vinden vilket är en fullkomlig klassiker. Vi hittar plastglas som glittrar grumligt och lite rester från gårdagens MISS ITALIA-deltävling. Sidenband som brunnit lite lagom och förbrukade fyrverkerier i perfekt ljummen sand. Mandarinskal, fimpar, proseccokorkar, tiaror, antiklimax, spya (bara en), öppna brev, en liten svärdfisk, neonörhängen. Ett helt fantastiskt skal till en telefon.

Vi återvänder till bakluckan som vi aldrig låser. Slungar fynden på visst avstånd. Jag gillar Ventimiglia.

Elis Burrau | Spontana associationer till ansikten, läs: han är Sveriges roligaste man, nya showen heter ”Skakad inte störd”, läs: en tv-kritiker på Aftonbladet kallas för ”Gossen”, han kallas hela tiden, han säger: jag drar bara raka sträck, meningsbyggnaden är en cancer, den blommar i hålrummen, spricker ut fantastiskt.

Tillbaka till kartan