Ur Blå Hallen
(...)
Nervernas ögon i denna ström; ett fuskpalats för de hastigt och långsamt
döende
i dess iver att ständigt och återkommande dö en död i ljuset.
Palatsets interiöra nekroser när rösterna plötsligt studsar vid varandra,
en plats
uppfanns så, och ekona löper i paralleller innan de försvinner ut.
Södra Förstadsgatans myller, drucket i sin egen apati, pressad ur
maskinen
dikterad för de blinda som en berättelse från förr; hur ljusen brann
och skonade det sökande ögat. Vattenspelens stigningar och höjningarnas
Tivoli
dolt här ute i en kallare årstid, gatorna sjuka av olja, bensin, några
gamla rånare vars hud bestrukits med så mycket koppar, deras blod
rött som brons
att spänningen i luftrummet ovanför tycks sjunka ner över dem och
oss som efter en olycka. Att de hela tiden vistas där, rykande om
munnarna
och brunnslocken, ventilerna, med kläderna sydda av rullad smuts.
Nattflyna dras till ljuset, sprunget ur den krossade kristallen, de kommer
tidigt
och stannar sent. Deras dagar är våra nätter. Salarna är små, men upplevs
större, där drömmens febrar slagit sig ned, tagit fram ett askfat; två, en skål
för spott
och en för kärnor. Tipsrader, snorpapper, snusdosor, bär. Skott ur en
vindruvsranka, halstabletter, ciggpaket, kaffekoppar i plast och småmynt,
skarp ammunition
i fickorna på läderjackorna, halvöppna över fettvävnadernas Tajmahaler; en
sådan vidunderlig scen av spunnet äckel i hallarna där varje smutsig por
projiceras
ur kristallen och slungas rymder ut, nätter bort. Det faktum att den äger
rum, gör existensen bitter. I svep når kropparna Sankt Jörgen och nattklubben
med Pianisten
rånad av kvinnorna som går dit för att råna Pianisten, och för öppettiderna,
ett rödvitt zebratema över väggar och fåtöljer; de ensamma vita männen
om nätterna,
med fettfläckar på sedlarna, som slickar sig om munnarna, vars enda tanke
är att få föra in ett finger i vadden, dra ut lite av stoffet, och se möblerna
sjunkande
över det heltäckningsmättade golvet. Nätter att försöka tillämpa överseende,
men vi går med ficklamporna släckta, passerar de få fönster som ännu lyser
övertygade
om våra olyckors omedelbara överföringar från en bättre stad.
Jag kommer in i den drömska prisman, utifrån ett svart hål med en
fattigdom
ett tillträde en skulle kunna härleda till någonting jag bett om, ångrat,
alltför fäst vid den inverterade topografi som kroppen utgör. Första kvällen
slås jag
av det i så hög grad filmiska som utspelar sig framför mig, när arbetarklassens
absoluta tillkortakommanden sköljer över min andliga borgerlighet. Det är den
spillda kalken
över svepningen, alltså ett blod som vill in och inte ut, i en värld så främmande
full av avsmak, manifesterat som röta i metallen; ett omöjligt, en insikt att själva
realpresensen
verkligen äger rum, men att de festar på demonen. Jag riktar litanian inåt, mot
mig själv, sänder mina strålar i böjar, drar ned sfärerna från ljusen och låter reflektera
Kyrie eleison
Det långsamma, fallande glaset, de krossade bilderna, sprayade galaxer.
(...)