Sömnpulver

[Lyssna! Uppläsare: Björn Kohlström]


Om sömnen är svaret, då var det en dålig fråga.

“Ne would he suffer Sleepe once thither-ward
  Approch, albe his drowsie den were next;
  For next to death is Sleepe to be compard” (Edmund Spenser, The Faerie Queene, Book II, Canto VII)

Som barn slogs jag mot mobbare och mot sömnen: lika lönlöst i båda fallen, men det gav mig en grundmurad bitterhet mot en överman som dagligen – nästan – besegrar mig, trots mina barnsliga försök att kämpa emot. Det var Sandmannen – Jon Blund – som skrämde mig till lydnad, med pulvret i det där knytet han nonchalant slängde över axeln: i barnprogrammet var det Lennart Swahns röst som accentuerade det kusliga i den docklika uppenbarelsen, skenbart oskyldig, men med en outsäglig grymhet dold bakom glansen i det leende ansiktet. Det fanns en utsatt tid när barn skulle sova, och hela mitt väsen protesterade mot denna likriktning.

När du sover vilar du i intet. Det är fridfullt, menar nog de flesta av oss, medan somliga hävdar att sömnen är en förnedrande syssla, där du reduceras till en dreglande debil sämre version av dig – Nabokov har ivrigt pläderat för det förödmjukande i sömnen, hur intelligensen förtvinar, ersätts av något du inte vill kännas vid. Dessutom riskerar du att tappa kontrollen: börjar pladdra obehindrat (för en gångs skull, nej tack), i värsta fall snarkar du och blir föremål för andras irritation. Eller kanske ännu värre: drömmarna, och vad de kan avslöja om dig – du vill förbli en gåta för dig själv, du försöker ignorera allt du har lärt dig av Freud.

Tidigare var sömnen ordentligt farofylld för människan: ett försvarslöst byte för rovdjur, för fiender, men kanske i än högre grad för sjukdomar. I Shelleys dikt ”Queen Mab” heter Sömnens broder Döden, och det var en bror av det opålitligare slaget. Fortfarande samma skräck: att någon ska avlägga sin visit; det kan vara en fysisk gestalt, men troligare något annat, något som trots sin efemära gestaltning kan väcka dig med en harkling – väcka dig enbart för att söva dig till en djupare, större sömn.

I de flesta språk heter det något som på svenska skulle bli ’sängrum’, medan vi har valt det kyskare alternativet ’sovrum’, liksom för att utesluta andra sysselsättningar än sådant som utförs med händerna på täcket. Det kunde lika gärna heta ’dödsrum’, för det är i sängen vi dör: också det en barnslig fruktan, att överlämna sin kropp – this mortal coil – till någont du inte riktigt litar på. Du fortsätter ju med empirisk envishet att vakna varje morgon, gnugga gruset ur pigga och nytra ögonhålor: nåja.

Enligt en undersökning tar det sju minuter för genomsnittsmänniskan att somna, från och med att hon lägger sitt stackars huvud mot det svala örngottet: har då genomsnittsmänniskan ingen fantasi? När jag ligger där i utsträckt förvriden tid som mäts av ett särskilt utvalt långsamt pulver i timglas känner jag hur jag regredierar, blir allt mer det snyftande barnet som flämtar fram krigsförklaringar mot fienden sömnen, och känner hur Sandmannens stoft lägger sig tunt över ansiktet, täcker ögonen med en tyngd som inte längre – snart – går att hålla emot. Det sista jag hör är små tassande fotsteg, innan jag förpassas till det frågetecken som avslutar nästan varenda dag - - -  



Björn Kohlström
| Sibyllagatan 26, 554 39 Jönköping. http://bernur.blogg.se