|
Här samlas spridda rosor och oroser från recensioner av Game Over till en bukett. Göteborgs-Posten I Game Over blandar Viktor Johansson vurmen för cyborgen med existentialism. Viktor Johanssons debut, diktsamlingen Kapslar (2007), belönades med Borås Tidnings debutantpris och var ett betydelsefullt bidrag till den tradition, rik på storvuxna bilder, som löper från Erik Lindegren till Bruno K Öijer. Här fanns ett slags lyriskt muskelminne, väl förankrat i samtiden, och som i nästföljande bok - den fragmentariska och till roman löst sammanhållna gruppen prosapoem Eterneller (2008) - följdes upp av ett science fictionartat kärleksdrama i postapokalypsens föreställda tidevarv. I sin nya diktsamling Game Over återbrukar Johansson tema och tekniker från de båda tidigare verken. Här strålar vurmen för cyborgen samman med en existentialism i ungdomens tanke på det sociala och sexuella överskridandet. Game Over kan alltså ses, kanske som en ungdomsskildring fullspäckad av 80-talisternas popkulturella referenser - Akira, Laputa, S.P.U.N.G., The Streets, The Knife och, som titeln antyder, en mängd tv-spel - kring vilka diktsviternas pojkar bygger upp en oskyldigt erotiserad gemenskap; men framförallt är den en distanserad inventering av den roll som bilder och referenser spelat för denna generation. Bilderna blir här å ena sidan nödvändiga för att frambesvärja en egen, unik identitet, likt öppningar ur en alltför trängande vardag: "Läste inga biologiböcker som manualer till spelet, / det måste finnas fusk. Det måste finnas warpar, / jag vill inte bli man". Å andra sidan kan en alltför reservationslös identifiering med bilden skapa ett tomrum och "kroppen är en spegel": "spegelbilden fastnar under vattnet i handfatet / när du tvättar dig inför avrättningen". Behållningen är att Game Over på ett imponerande vis balanserar och reflekterar över så väl denna gräns som de tidigare komponenterna i författarskapet, utan att för den sakens skull reduceras till någondera. Spelet fortsätter alltså. Jag läser, med en känsla av att det hela övergår i multiplayer-mode. Jag följer med till nästa level. Johannes Björk
Dagensbok.com
Betyg: 10 av 10 T-shirts så svarta att de slukar
sol, slukar hela sommarlovet
Jag slösade livet på att springa längs stranden och hala en drake. Man får känslan av att befinna sig långt, långt. Jag läser antagligen Viktor Johanssons andra diktsamling fel, inte för att jag tror att det finns något rätt eller fel sätt att läsa diktsamlingar på. Men ändå. Jag börjar mitt i någonstans, bläddrar lite, läser en dikt här och en dikt där, fascineras av en ickekronologi som jag skapar själv. Så jag irrar runt bland pojkrum och barndomsnostalgi, den begynnande sexualiteten, rädslan för att bli vuxen och älskar det. Jag känner igen och vet precis för att jag har varit där själv. Samtidigt är det att vara uppvuxen i samma tid men ändå ha helt olika upplevelser, minnen. Jag har läst den här boken förut, den om att vara uppvuxen på 80-talet och att förhålla sig till det, Matilda Roos har gjort det, Ida Säll, Anna Jörgensdotter. Men det har alltid varit flickornas berättelser, deras blickar. Jag menar inte att flickor och pojkar i regel behöver ha olika syn på sina uppväxter, men under 80- och 90- talet var pojkar och flickor fortfarande åtskilda av könsroller, förväntningar och saknade ofta tillträden till det andra könets världar, därför har jag längtat efter den här diktsamlingen. Min ickekronologiska läsning resulterar i att jag läser vissa dikter flera gånger om och jag tycker om det, som att jag på något sätt kommer hela diktsamlingen närmar då, för att jag börjar hitta i den. Dock riskerar jag ju att missa dikter med det läsandet och jag funderar på hur jag ska komma runt det, om jag ska göra en markering bredvid dikten för varje gång jag läst den, men jag skriver sällan i mina böcker och vet inte om jag vill göra läsandet till något matematiskt. Kanske är det en risk jag får ta. När kapitlen dessutom bär namn som De hemliga, Flyttfåglarna, Önskepapporna och Ballerinorna, smälter jag genast och förbannar samtidigt min förutsägbarhet. Viktor Johansson har ett språk som känns som en lek. Det är fritt, bjuder in, öppnar, erbjuder andra utvägar. Kittlade mellan benen när vi kutade från platsen, som när man gungar nära loopar, som barnorgasmer. Det unika ljuset från snutlyktor mellan varuhusen, du skrek five-O som på alla rapskivor och smet, förändrades. Växte ur dina pojkhänder, klisterhandskar sprack och slutade hålla min hand i smyg. Dina skor lyste alltid så rena, Nike Air max 95 vita som vingar när du sprang, såg ut att sväva ovanför marken. Du berättade att de var fyllda av luft. Samtidigt är det en våldsam diktsamling med krig, barnsoldater, nedbrända skolor, värdetransportrån, störtade flygplan och död. Som rör sig så långt ifrån tjuvrökning, krossande av busskurer och snatteri i kiosken. Det är här jag hittar det som är så främmande för mig, det som jag har svårt att få ihop med att springa över fotbollsplaner, spela dataspel, treva efter någons hand. Men liv och människor är komplexa och gränserna mellan verklighet, lek och fantasi överskridande, därför förenas det ändå. Ni rånade en värdetransport, när färgampullerna detonerade i din hand sköt du föraren. Du är rädd för åska, gnider fingertopparna när vi pratar, för att få bort spökbläcket. Pojken ute i regnet med draken i en blöt lina mot åskmolnen, ska leda ström ner i vaggan. Som vanligt får jag känslan av att vara oövervinnerlig när jag läser Viktor Johansson, en känsla som förmedlas genom hela författarskapet. Game over känns som en fortsättning på novellen Jag filmar dina fingrar med skeden som Brevnoveller gav ut under sin första säsong. Game over är äkta på ett sätt som känns befriande efter Eternellers konstruerade science fiktion -verklighet, en tematik som Game over också fångar upp. Game over är en bok att känna igen sig i och att känna sig främmande inför, därför kan jag inte annat än älska det. Emelie
Novotny
Helsingborgs Dagblad "Game Over" blinkar det ödesdigert när man klantat till det och gjort slut på alla sina liv. Att Viktor Johansson plockat titeln till sin nya diktsamling från tv-spelens och flippermaskinernas värld är ingen slump. Det är i populärkulturens överbelamrade förråd han hittar sina referenser: Pokémon, Game Boy, Batman, Blade Runner, Ninja Turtles. Hos superhjältarna finns historier var och en kan spegla sig i; katastroffilmerna ger bilder av jordens framtid; flipperkulan kan ses som ett timglas där tiden silas mellan fingrarna. Visst är det på sätt och vis pojkrumspoesi, men framförallt handlar det om att bända upp det där rummet, att spränga sig ut ur pojkkroppen. "Game Over" är en novellsamling i diktform, eller kanske till och med en poetisk kollektivroman. Boken är indelad i kapitel som vart och ett har sitt eget berättarperspektiv. Den som är van vid att sitta och fippla med handkontrollen kan tänka på ett tv-spels olika karaktärer, vi andra får grunna på litterära termer som pluralism och polyfoni. Det handlar om att ge röst åt så många som möjligt, åt klottrarna, ballerinorna, sommarbarnen, replikanterna, kroppsbyggarna, önskepapporna, wrestlarna, lyskompisarna. En kör gör instick mellan de enskilda historierna och låter kollektivet göra sig hört: "Vi sjunger för dem som inte får plats/Vi får inte plats." Att inte få plats, att tvingas stå utanför, är en erfarenhet som ofta hör barndomen till. Och finns det en röd tråd i diktsamlingen handlar det om uppväxtens sårbarhet och utsatthet. En tonåring bränner sig på armarna med cigaretter. En pojke lipar på bio. En flicka snyftar till tryckaren på discot. En mobbad springer genom korridorerna. Game Over kan betyda att barndomen, leken, är förbi. Att livet tagit slut. Att jorden är inne på sista varvet. Med sitt medvetet naiva perspektiv är "Game Over" också en politisk diktsamling som gråter över smältande isberg, läckande råolja, förblindade gruvarbetare. Men det går ju alltid att starta ett nytt spel. Genomgående är en dröm om förvandling, att omskapa sig ny och fri, att vara en mutant och vägra foga sig i de givna rollerna. Pojken vill inte bli man utan ha kvar sin "ljusröst", tyll fladdrar i vinden, regnbågsfärger glänser på ögonlocken, mascaran rinner skräckrockigt nerför kinderna: Vi kom i puberteten men blev inte män, kom ur pupporna som puppor, änglavingar citroner, ögontatueringar. Queer kunde man nog stavat det också utan författarens hjälp. När Johansson debuterade var det med tätt packade diktkapslar, barocka bildanhopningar som signalerade metaforernas comeback. I "Game Over" har han rensat språket rejält och satsar på en närmast prosaisk enkelhet som lyfter fram berättelserna. Det är dikt som är lätt att tycka om. Nog händer det här och där att naivismen blir till manér, men för det mesta lyckas Johansson förmedla tunnhudade drömmar och ömhjärtad längtan med en skimrande känslighet. Ann
Lingebrandt
För sin första diktsamling Kapslar (2007) tilldelades Viktor Johansson Borås tidnings debutantpris. Hans andra bok Eterneller (2008) bearbetas just nu för film. Johansson ligger också bakom poesisajten Ett lysande namn. Nu utkommer han med diktsamlingen Game Over, ett splittrat generationsdrama med 80-talets data-, film- och tv-spelsvärld som fond. Här vandrar mutanter och rebeller genom pojkrummen ackompanjerade av undergångstoner. Här styr revolvern handen, tidsperspektivet hetsar föremålen och fiktionen lägger sordin på den febriga verkligheten. ”Desperationen är ett material att bygga motorvägar av”, skriver Johansson. Det är också så han bygger sin diktsamling. En serie mörka iakttagelser och vilda infall avlöser varandra i ett rasande tempo. Även rösterna är många. Kören, flyktingarna, sommarbarnen, oskulderna och den dödsdömde är bara några. Ändå är det oftast ett ”du”, ett ”jag” och ibland ett ”vi” som utkristalliseras och spetsar till den myllrande världsbil- den i varje avdelning. Johanssons dikter är anfrätta av en vilsen sinnesstämning, men det antyds också en vilja att bringa ordning i den upphettade civilisationen han formulerar. Det finns en vilja till evig ungdom, att förbli barn bland krokodiltårar, Tjernobyls norrskensstrålar och valutanötta händer. ”Om vi aldrig lär oss hur man gör / skulle vi kunna göra det omöjliga då?”, frågar Johansson. Och kanske är det med barnets rena blick och öppna sinne världens dystopiska mönster kan ändras. Det som fungerar bäst i Johanssons poesi är dock inte samhällsillustrationerna eller civilisationskritiken, utan den lekfulla iscensättningen av barndomen mellan Blade Runner och Game Boy. Hans lyrik är en bildspruta som skakar liv i ett förstadium till vuxenheten och pockande ger spegelglimtar av 80-talet och dess efterskalv. Det är stundtals vackert, vasst och vitalt, men riktigt tillgänglig, eller snarare kommunikativ, blir aldrig Game Over. Det är en diktsamling som processar mer än den intensifierar och genomlyser. Jonna
Fries
Norrbottens-Kuriren Viktor Johanssons debutbok Kapslar (2007) belönad med Borås Tidnings debutantpris var en stark läsupplevelse för mig. Bildspråket staplade metaforer lika lätt som ömheten mellan två älskande i Game Over glider mig ur handen när jag lägger ifrån mig boken. Här är det också ögonblickliga känslor som klätts i ord och meningar, men med avstamp i tonårens längtan till allt som pulserar och bultar; The knifes tunga beats, tryckare i discomörkret, blandbandskassetternas magiska budskap, självlysande lyskompisar och tevespelens vidsträckta världar. Tonårsoron förmedlas med referenser till tevespel och science fiction jag inte tidigare känner till, men med figurerna Teenage Mutant Ninja Turtles och spel som Street fighter förmedlas stämningen till mig ändå: "I Antimatrix pushar en sprinter sig ur matrisen,/ kanske är kroppen en nyckel till andra levlar. / Det finns fridykare som kan stretcha botten av lungorna, / tänja upp en privat ficka av himmel. " Här finns ingen cynism över världsläget utan en vilja att laga en soppa som ska vara bra för mensen eller ett förslag att strippa för att skrämma styrkorna i ett krig. Johansson tonåringar är odödliga även när en far dör eller verkliga ben gipsas. Och med det medieintåg som blivit självklart för alla åttiotalister är barndomsvärlden ljudande och visuell, bildklipp staplas på bildklipp för minnet att zappa mellan: "personalen vill dra ur kontakten till flippermaskinen, men våra blixtrande fingrar genererar en besläktad kräm". Den kanske, kanske inte tillåtna förälskelsen i en nära vän är förväntansfull och skimrande "På ett sommarlov kan kroppen växa utanför biologiböckerna". Han bär Nike Air max 95, och flyger fram i skorna; "du berättade att de var fyllda av luft". Men det förbjudna begäret mellan två pojkar måste stanna vid nästan, bara nästan, handgripligheter. Senare sitter den andra pojken bredvid en flicka och "Sättet du rör vid henne/ är inte sättet du rörde vid mig". Rörelsen i boken går uppåt, vidare, bortom den här världen, via de små tingen; "jag ville alltid gå inuti snökulan". Här vill jag följa med och själv få stanna kvar i bokens fantasier. Där kan begäret fortsätta vara sådär vidunderligt lockande och okuvligt som det kanske bara är några få gånger i livet, i en virvlande oändlig rymd som får plats i handen. Anna
Nyström
Tidningen Kulturen Den första dikten i Game over, kören, börjar med "Det är roligt...", men tidigt i min läsning tänker jag; roligt är det inte. För i Viktor Johanssons senaste bok uppstår istället en känsla av en ganska fin hög som växer, en städad sophög, men i en riktning nedåt mot bottenplan i gropar och gruvor med allehanda ting. Ur gravhålet sticker allt upp. Antenner, kassetter, vapen, madrasser, cigaretter, dinosaurier, sneakers samsas med roboten, kikaren, ficklampan, superhjältar från ett pojkrum. Viktor Johansson håller på att gräva upp asfalten i slow motion på skolgården och barnen får vara med och hjälpa till. Det kan så här långt kanske låta som en grabbfilm av Jesper Ganslandt, men Game over stannar inte vid tecknen på känslor från ett ensidigt perspektiv. Det här handlar om känslor som det inte har larvats och trixats med. Vi börjar snart sväva, ovanför marken, som småfåglar, med mörkare hulkningar som rymmer en slags stilla saknad. Jag anar en sorg som tilltar stillsamt. Vi förflyttar oss tillbaka till lungorna, trädet och svarta hål. Där finns en ton av dödens språk som kommer att rosta sönder men stanna. "Game over" är lika med slutspelat, ett slutspel. Playoff är inom sport en term som oftast syftar på de utslagsmatcher som spelas mellan de bästa lagen i en turnering. Typiskt för slutspel i utslagsform är att matcherna inte kan sluta oavgjort, utan måste avgöras i sudden death eller straffavgörande. Det är helt enkelt något som tagit slut. I tv-spel betyder ett game over att spelet är över, men samtidigt får vi en ny chans varje gång att ständigt återuppstå och ändra på allt. Grundläggande kunskap om slutspel är en nödvändighet till exempel för schackspelare. Det gäller även oss. Om Viktor Johansson skulle varit den vaktmästare på Konstakademien som på fritiden stod modell i karolineruniform och försökte efterlikna Karl XII...? Samma vaktmästare vars fru alltid gick med rosor till Karl XII:s staty i Kungsträdgården; hon hade närmare till statyn än till makens grav. Det är nu inte Viktor Johansson som är död i det här fallet. Det är Viktor Johansson som säger något om dödstystnad som det går att luta örat emot och språket är tilltalande litet grann, men bara stundtals, som en tidig Bruno K Öijer. Svetten löser din mascara och från och med den dagen kallas människor för änglar och djur för människor. Täcket läcker ljus i nötta punkter. Det finns blod som söker ett hjärta. Om det inte har framgått ännu så förtydligar jag nu; jag tycker om den här boken. Och i eftertanken, nere i jorden, finns ytterligare kontakt. Den sista dikten i Game over, lyskompisarna, slutar med "tränade på att sakta försvinna..." Det är inte riktigt sant, men det är faktiskt mycket fint. Marja-leena
Sillanpää
Borås Tidning Packade upp min boksamling härom veckan. Den har stått i ett garage några månader. Fick ihop en hel hylla med bara poesiböcker. 67 volymer faktiskt. Utan skryt. Och jag har förmodligen läst konstigare dikter än Viktor Johanssons Game Over, men sällan, tror jag, känt mig så utanför, så lost. Jag är för gammal. Kanske blasé. Det är bara att inse. Jörgen Gassilewski, Magnus William-Olsson, Kristoffer Leandoer, för att inte tala om Fredrik Lindström, funkar för mig. Av de relativt unga vill säga. De i den lite nyare poetgenerationen. Men Johansson tar jag mig inte in i. Eller tar mig inte in i förresten? Jag tror nog jag förstår vad han menar, men det berör mig inte. Den rika förekomsten av ninjor, turtlar och andra ungdomsattribut gör att jag bara känner mig besvärande gammal. Johanssons mytologi gör mig till en outsider. Även om han bryter mot postmodernistiskt dekorum genom att vara relativt begriplig. Nu är väl generationsdikt en vacker sak i sig, och det här är nog världens bästa högstadielyrik någonsin - "Hukade mig genom skolkällaren efter stängningsdags, hemliga kloaker med kasserade böcker. Koppade A3-affischer till lasertonern bleknade." - och det vore svårt att tänka sig den här slags poesin styvare utförd. Men det blir för mycket...... ja, för mycket Kent på något vis, tyvärr. Tyvärr, eftersom ju Kent är ett strongt epitet. Kan inte låta bli att tänka Jocke Berg i lyrisk finkostym. Tänka ett "iskallt Ikea-land." För att låna därifrån. Berg är född 1970, Johansson 1983, men ändå. Skolgårdsgruset i dysterdojan delar de. Viktor Johansson fick Borås Tidnings Debutantpris 2007 för diktsamlingen Kapslar. Överraskande? Ja, kanske. Men sannolikt välförtjänt. 2008 kom den överkrångliga sf-romanen - eller var den också egentligen mer att räkna som lyrik? - Eterneller och nu så Game Over. Den erkänt svåra andraboken - låt oss för en stund räkna bort Eterneller - och man känner igen Johansson från debuten. Klasspoeten spelar med förstaelvan, metaforerna är finfina, även om de till slut blir för många och därför tröttande, formen fulländad - tre diktsviter som alla inleds med en "kör." Ja, Viktor Johansson vet precis vad han gör och man tvivlar aldrig på att ett ungt poetiskt geni är i farten, no doubt - men sedan då? Känner jag Viktor Johansson bättre nu? Nej! Borde nog bli bättre på att tänka outside-in kanske. Mitt problem kan tyckas. All right. Man ska förstås inte komma dragande med Tranströmer, det blir bara så patetiskt, för att inte säga orättvist, men ändå: Trött på ord, ord men inget nytt språk. Per-Axel
Svensson
Expressen Viktor Johansson är… ja, här skulle jag vilja säga något sådant där som man bör undvika om man inte för evigt vill figurera på bokbaksidor med citat tagna ur sitt sammanhang. ”Någontings mest egensinniga någonting” etcetera. ”Den unga lyrikens allra någonting” etcetera. Ni förstår. Han är en poet som skriver förvånansvärt fritt från både trender och mottrender. Eller kanske rättare sagt: som absorberar alla trender och mottrender utan att de lyckas släcka hans personliga stil. Som möjligen rentav missuppfattar trenderna och därmed enbart anpassar sig till litteraturklimatet i ett parallellt universum. Ska man jämföra med någon, så är det med Bruno K Öijer. Johansson har dock fler Nintendoreferenser och mindre anspråk på sitt outsiderskap. Hans tredje bok är en samling lätt novellistiska diktsviter med motiv mestadels från en högstadievärld av tv-spel, skoldisco, erotiserade vänskaper, osäkra identiter och flyktförsök. De bär titlar som ”Tonårsmutanten”, ”Klottrarna”, ”Replikanterna”. Somliga har även en sammanfattande ingress, som till exempel den här till ”Oskulderna”: En pojke och en flicka ska kallas vuxna och göra en koja, en grotta, ett hem. De ska söka jobb fast de inte vet vad de söker. Det är en värld betraktad på avstånd, från en punkt där leken/spelet är över. Vuxenlivets tvetydiga apokalyps för inte med sig katastroffilmernas frihet. ”Det finns en sorts tårgas som man utvinner ur olyckliga slut.” Johanssons senaste bok, science fiction-berättelsen Eterneller, var fin men lite för krånglig för sitt eget bästa. Game over riskerar ibland snarare att bli övertydlig, och jag kan sakna det vildare bildspråket från debuten Kapslar. Men lika ofta fungerar enkelheten och författaren lyckas med svajig nu-svensk språkkänsla pejla ett självabsorberat pojk- och flickvara. Här ur ”Sjuakluddaren”: Du pillar loss gamla tuggummin från under skolbänken, så gamla att man kan klona dinosaurier ur dem att plöja korridorerna. Väcka fossilen till äckliga bläckfiskar att tafsa ur stengolvet. Du gillar skräck och då är skräck en annan sak. Du snickrar en tjejracket av världens hårdaste träslag. Malte Persson
Sydsvenskan El Perro Del Mar är spanska och betyder ”hunden från havet”. Det är också ett alias för artisten Sarah Assbring, som 2009 släppte en av årets bästa skivor, ”Love is Not Pop”. Jag tänkte inte på det då, men hennes oroligt vemodiga sånger framkallade samma känslokombination av sorg och tröst som när jag läste Viktor Johanssons första debut ”Kapslar” två år tidigare. Efter romanexperimentet ”Eterneller” från 2008 är han nu tillbaka med en ny diktsamling, ”Game Over”. Och det är först när han i diktsviten ”Flyttfågeln” skriver mig på näsan som jag kopplar det artistiska släktskapet: Kompassnålen förvirrad och ristar i handleden. Att åka på solsemester som att ta sitt liv. Se en hund tassa upp ur havet och plötsligt veta vad man ska heta, veta att man ska ha världens ledsnaste röst, och att det är bra så. Strofen är inte bara en ensam kollegial blinkning. Den är också ett bra exempel på hur Viktor Johansson jobbar. ”Game Over” är ett intertextuellt disco med referenser till The Knife, animeregissören Hayao Miyazaki och The Streets; Turtles förstärker bilden av vuxenblivandet som en ångestladdad mutation, och alluderingar på ”Blade Runner” matchar en tydlig utanförskapstematik som genomsyrar hela boken. Och så titeln, som förvarnar om de postapokalyptiska stämningar som Johansson gärna laborerar med, men som också signalerar generationsskildring. Ta bara formuleringen ”jag blåser andan i kassetten enligt vår gamla ritual”. Det är en fantastisk scen som rymmer många konnotationer, åtminstone för 80-talister uppvuxna med Nintendo. ”Kapslar” belönades med Borås Tidnings debutantpris och Viktor Johansson hyllades för sitt sätt att uppfinna nya språkliga bilder i ett poesiklimat som dödförklarat metaforen. ”Game Over” viker inte från den banan. Bokens tre delar inleds var och en med en kör som vagt tycks tematisera de episkt anlagda diktsviter som sedan följer. Återbesök i barndom varvas med attacker mot sociala orättvisor. Berättarrösterna är fler än en, men alla har de det gemensamt att de står vid sidan av eller delar en förlust. Och precis som i ”Kapslar” finns här, om än mindre framträdande, antydningar om sjukdom, tunn luft och ett astmatiskt kippande efter andan som förstärker den vemodigt sköra tonen och till och med får samlingens mest gammalmodernistiskt mässande delar att framstå som bräckliga. Språket genomsyras av en ömsint innerlighet. Men Viktor Johanssons kärlek till poesin – eller hellre: Poesin – är också hans svaghet. Bilderna blir otydliga och ansträngda, och till slut längtar jag efter i alla fall en rak utsaga om människans belägenhet som inte tar omvägen via en metafor. Men samma kärlek gör det också lätt att förlåta. Och även om det är med viss möda håller Viktor Johansson balansen, någonstans på den där tunna gränsen mellan sorg och tröst. Arvid
Jurjaks
Arbetarbladet Det finns en närhet och ömsinthet i Viktor Johanssons tredje bok från trycket – en välbehövlig sådan, då hans ämne i sig blir en slags oskuldsfull grymhet. Det alltid närvarande diktjaget utvecklas genom tiden och kommer att stå i en slags konstant förändring. Självklart kan man tycka, men det är just det som inte är fallet – eftersom själva basgången i samlingen är konstant återkommande, som en fuga eller ännu hellre en digital loop som sedan de enskilda dikterna fastnar emot. Om det ”jag” som rör sig genom samlingen är biografisk eller inte är fullständigt oviktigt, för det är själva bilden som är det centrala, inte den personliga hållningen. Diktjagets uppväxt är allas vår uppväxt. Diskoljuset. Oron. Känslan av otillräcklighet i sin egen kropp. Det är allas vår otillräcklighet. Och så denna hela tiden närvarande grymhet: ”Knastriga inspelningar från Tjernobyl, strålningen/synlig som ett norrsken bränt över själva filmremsan./Vi måste dränka mataffärerna i ultraviolett discoljus/för att blodet skall bli självlysande/över bananklasasar och kaffepaket.” Viktor Johanssons ställer det egna mer eller mindre fiktiva jaget emot samtidens grymhet: ”Kommer in i ett flow bortom folköl,/vi leker att vi är fulla men vi leker inte superljusa fjärilar./Du kör en cover på Rutger Hauers monolog,/jag har sett saker ni aldrig skulle kunna föreställa er./Den blir overklig, sann,/som det faktum att en moonwalk inte är gjord med speglar.” Viktor Johansson är en förbryllande bekantskap, han är i sin dikt undanglidande som en fjäril, men när han väl slår till, så sitter man där och undrar hur det gick till att man fick så på käften som man fick. Det finns en politisk subversitet i hans projekt, men framför allt finns det en existentiell öppenhet, ett samtidsavtryck. ”Game Over” är en förbryllande och imponerande samling som lodar den nyss bortflyende samtidens förtvivlan och hopp. Vackert. Intensivt. Kristian
Lundberg
Nerikes Allehanda Både i debuten “Kapslar” och den efterföljande “Eterneller” lade Viktor Johansson en science fiction-alluderande tematik och estetik som ett filter över sin dikt, som ett verktyg att belysa det personliga. När han nu utkommer med sin tredje bok, “Game over”, så är han rakare, mer direkt. Sf-eskapismen och verklighetsalternativet finns kvar i viss mån, men snarare som anspelningar på data- och TV-spelsvärlden. “Game over” är säkerligen i hög grad resultatet av självbiografiskt stoff – här finns tydliga markörer om uppväxt och barndom i en värld av otillhörighet, av utanförskap, av oförmåga till anpassning. Samlingens olika sviter tycks alla kretsa kring olika identitets-frågeställningar, som alla har som minsta gemensamma nämnare kampen mellan anpassning och bibehållen individualitet – eller sökandet efter det sistnämnda i en alltid ojämn kamp med längtan efter tillhörighet. “Game over” är en lovsång för de marginaliserade, för de sökande, för kärlek på egna villkor – men också ett monument över en avslutad barndom. Det finns ett gymnasialt, nästan pubertalt drag i Johanssons nyenkla, prosaiska stil – högst medveten, får man gissa. Oftast lyckas den väl, ibland nästlar sig en osäkerhetskänsla in i språket. Kanske är han så begåvad att till och med det är medvetet, som för att språkligt befästa en tematik av tonårsfamlande. Jag låter det vara osagt. Det är under alla omständigheter en fin och sam- manhållen samling. Igenkänningsfaktorn torde vara ovanligt hög, vilket inte kan tolkas som annat än ett gott betyg för en diktsamling i Sverige 2010. Daniel
Andersson
Svenska Dagbladet En pojke ligger under sängen. Målmedvetet, med en ficklampa i munnen, skruvar han upp hårdplasten på en datorspelskassett. ”Du vågade aldrig / men jag ska kolla hur spelen ser ut inuti, / vi drömde mycket om det, kanske bygga om banorna, / kanske fuska oss odödliga.” Tanken svindlar vid ingreppet; kan spelets fantasmer frigöras till verkligheten? Det är en av de avslutande bilderna i Viktor Johanssons nya diktbok. Det är också en av de mest representativa. Leken med detta gränssnitt, mellan den unga pojkens livsrum och den sagolika logiken hos 80-talets datorspel och populärkultur, är ett grundläggande motiv i det textuella universum som ”Game over” utgör. Liksom debutboken ”Kapslar” (2007), som tilldelades Borås Tidnings debutantpris, är ”Game over” en originell och bildligt vildvuxen diktbok. Och precis som ”Eterneller” (2008), prosaboken som skrevs mellan de två diktsamlingarna, har den drag av science fiction. ”Game over” är ett myller av infall och iakttagelser som är svåra att sammanfatta, men två motiv utkristalliseras ändå – barndomsskildringen och civilisationskritiken. Det kan sägas redan nu att den förra fungerar bättre än den senare. Urcellen i ”Game over” är en poetisk skildring av uppväxt under 1980-talet. Pojkens blick – det handlar mest om pojkar – omringas av idel populärkulturella tidsmarkörer från science fiction, serier och datorspel: Ridley Scotts postapokalyptiska film ”Blade runner”, spelkonsolen Game boy, de muterade sköldpaddorna Teenage Mutant Ninja Turtles, Mangafigurer, Transformers. Referensernas yttersta funktion är att erbjuda former för brott mot de normativa identiteter och sexualiteter som erbjuds unga pojkar – ”bortom en gräns om vem man får vara”, att ”drömma sig ett underligare kön”. Från mutanten, replikanten, roboten och de japanska seriernas flickhjältar hämtas kroppsliga och existentiella matriser till den drastiskt växande barnkroppen och det homosexuella begär som skrivs fram mellan pojkarna. Här finns drömmar om pojkar höga på Joltcola med bäbisar i magen. En återkommande bild är idén om livslång barndom. Detta är åtminstone det motiv som ger starkast intryck i min läsning. Men diktboken har också ett bredare anslag. Ur texten växer en anspråksfull röst om ett samhälle i flera tidsperioder. Bokens tre delar inleds med ”Kören”, för att sedan göra besök hos ”Sommarbarnen” och ”Kroppsbyggarna” såväl som ”Flyktingarna” och ”Städarna”. Diktjaget fluktuerar mellan dessa olika tillhörigheter. Som samhällskritik förblir dock ”Game over” för gåtfull. Ett abstrakt gränstillstånd mellan död och odödlighet suggereras fram, ömsom utopisk, ömsom dystopisk. Ett vegetativt men samtidigt levande tillstånd som förkroppsligas i spelvärldens oavlåtliga kretslopp av ”game over” och ”continue”. Viktor Johanssons andra diktbok fungerar bäst som dunkel tidsspegel, snarare än som skärskådande lampa på en civilisation. Som poet är han fortfarande bildnarkoman, häri ligger också den största egenarten i hans texter. Johanssons vildvuxna bildsinne fascinerar, men det är moget att utvecklas i en mer koncentrerad form. Magnus
Bremmer
Uppsala Nya Tidning Uppsalaförfattaren Viktor Johanssons nya diktsamling är mörk, närmast desperat i sitt maniska flöde. En spännande bok, skriver Bo Gustavsson, även om han känner sig lite utestängd. Uppsalaförfattaren Viktor Johansson har gett ut två böcker: en diktsamling och en roman. För diktsamlingen Kapslar fick han Borås Tidnings debutantpris 2007 och han har även startat den litterära sajten Ett lysande namn som brukar frekventeras av sådana litterära kändisar som Lotta Lotass och Aase Berg. Nu utkommer Viktor Johanssons andra diktsamling Game Over. Boken är en generationsbok för dem som i likhet med Johansson själv präglats av tv- och dataspelsvärlden med mutanter och undergångs-stämningar. Själv känner jag mig utestängd från en sådan här bok därför att jag är helt okunnig om den populärkulturella kontexten. 80-talisterna däremot har mycket att gotta sig över i dessa texter genom alla blinkningar åt populärkulturen och inte minst underdogperspektivet. Särskilt ofta förekommer anspelningar på filmen Blade runner men de blir lite väl tjatiga i längden. Det är en kör av röster som kommer till tals i Game Over. I en intervju i Svenska Dagbladet säger Johansson att han inte vill låsas in i någon roll och att han tror på identitetens gränslöshet. Just detta är väl drivkraften i dikterna i boken: att bejaka många alternativa identiteter och tron på existensen av parallella världar. Det är idéer som ligger precis rätt i tiden och som kanske inte känns så där speciellt upphetsande. Vartenda dataspel bygger ju på liknande premisser. Jag föredrar att strunta i den coola förlagshajpen om en ”sångbok för bottenlösa röster” och helt enkelt läsa Game Over som vilken annan diktbok som helst. Då blir den plötsligt riktigt spännande. Johansson bygger skickligt upp sin diktsamling utifrån en serie novelliknande berättelser där den röda tråden är ett utanförskap som är både personligt, socialt och existentiellt. Speciellt stark är en svit om flyktingar som flytt från ett av alla dessa krig som pågått och som pågår i världen. Game Over är en mörk bok, ja en närmast desperat bok. Den maniska svadan i text efter text blir ett uttryck för en generell katastrofkänsla. ”Desperationen är ett material att bygga motorvägar av” står det på ett ställe i Game Over. Desperationen är det som vi alla måste leva med i vår samtid och just denna mentalitet är det som Johansson försöker formulera i sin nya bok. ”Någon gång kommer gravarna överbefolka jorden” lyder en annan rad i boken. Dystopin är vardag för den generation som upplever sig som den sista i historien. Den blir nästan mysig som en musikvideo i Johanssons dikter. Kanske blir det för mycket av romantiserade undergångsvisioner i Game Over. Den enda motkraft som mobiliseras är en subkultur av rebeller som vill förbli barn. Mottot för dessa barn-rebeller är en fråga. ”Om vi aldrig lärt oss hur man gör,/skulle vi kunna göra det omöjliga då?” Visst är det ett sådant hopp som vi behöver i vår dystopiska tid: att likt barn se annorlunda och tänka annorlunda och sedan göra det omöjliga. Bo
Gustavsson
Aftonbladet
En generationsroman - som dikt "Om vi skulle
hämnas för allt, behövde vi arméer av
barnsoldater", skriver Viktor Johansson på ett ställe i sin
nya diktsamling. Och kanske är det just i denna avsaknad av
hämnd som förtvivlans mest laddade punkt visar sig i boken.
De små ensamma människogestalter som befolkar Game Overs bländljusa barndomsapokalyps slår nämligen inte tillbaka - med makeupen rinnande över sina pubertetssvullna ansikten lever de bara planlöst vidare i det gränstillstånd, den oåterkalleliga förvandling som brukar kallas tonår. De tycks utkastade i diktens avskrädesscenografi, i det stora bråtet av sönderlyssnade kassettband, Garbage pail kids, sommarlov, sugmärken, mjukisdjur och höghusområdenas slocknande spelhallar och kiosker: "Som katter stryker upp en elektricitet mot byxorna börjar det åska och personalen vill dra ur kontakten till flippermaskinen, men våra blixtrande fingrar genererar en besläktad kräm. Vi är världens sista barn och frågar om krokodilerna aldrig kan gråta på riktigt, hur nära man kan komma, hur nära man kan komma det som är sant?" Jag märker att jag läser Game Over som ett slags generationsroman i dikt; boken för tankarna till Eli Levéns hyllade romandebut Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats. Johanssons eruptiva dikter skriver nämligen fram en likartad skådeplats - det handlar om åttiotalisternas ungdom, en verklighet som kan lukta död och förvirring men som oavbrutet ska estetiseras, förtrollas, bli visuell; likt ett praktfullt flimmer av musikvideosekvenser. Det är ett formarbete som snarare opererar nostalgiskt och bejakande än språkligt undersökande och uppbrytande. Rörelsen i Johanssons poesi är uppåtriktad, den söker sig mot ljuset, segerviss och fylld av ett melankoliskt patos. Ja, det finns något förbehållslöst i Johanssons dikt, en sorts hänvändelse som kan bli drabbande, men också kantra över i en lite överhettad lyrism. I den prisade debutsamlingen Kapslar fanns en sådan slagsida. Och i Game Over finns den kvar, men mognare, och kontrasterad mot en ny sorts sårighet. Kanske har det att göra med dikternas närmast eskatologiska infattning: tonåren skrivs här som en förvandling mot död och uppståndelse på samma gång, som en sorts orimligt löfte. De små övergivna pojk- och flickmutanterna i Game Over är som fallande stjärnor över vuxenblivandets obarmhärtiga himmel. Fotnot: Garbage pail kids var en serie samlarkort som kom på 1980-talet. De föreställde ett slags deformerade avskrädesbarn. Hanna Nordenhök
Textrum, textrum
Minns när jag
skulle korrläsa en svit åt Viktor Johansson att jag tyckte
att hans protagonist spretade i ålder. Han tog aldrig det
rådet och det var klokt, ety nyaste Game over är ett
blandband samtidigt som ett album, den kan vara hundrasextiofyra hits
men har samtidigt en genomströmmande röst. Den är en
epik och det är ovanligt, den är berättande men poetisk;
om vad som kan överleva och inte överleva. Tv-spelen gör
mig nostalgisk. NES är ingen tidskapsel, men likväl en
kärna som kommer uppgraderas. Har ni tänkt på hur Angry
Birds liknar Super Mario Bros?
Game over kommer att överleva Johansson inte på grund av intertexterna till tv-spelen eller för all del metaforerna, men däremot på grund av språkbruket. Språket lever lättare, det lever friskt och kommer att bli gammalt. Game over är en sådan bildsprängd poesi att man börjar titta som Johansson, sinnena skärps och växer ut som känselspröt ur kroppen. Jag kallar det en blickpoesi. Terese
Wallbäck
bernur.blogg.se När de första tv-spelen slog igenom var jag lite för gammal för att upptäcka förmånen i att följa två stavar som sköt en vit rektangel framför sig, i en gräslig imitation av tennis, som varken hade med mimesis eller diegesis att göra. När Super Mario Bros gjorde sitt intåg hade jag stängt dörren, och reglat den. Därför har jag lite svårt för att se det förtjänstfulla i tv- och dataspel, hur mycket man än intellektualiserar dem och kallar dem för berättelser. Jag fick hålla till godo med flipperspelen, som jag följde som passiv åskådare, i en kombination av fattigdom och snålhet, men ändå ditlockad av spelets tjusning – och i all ärlighet, den jukebox som stående i hörnet hade en utsökt samling obskyra punksinglar av Buzzcocks och The Damned med flera. Men Game Over! Den olycksbringande raden i orange färg, som signalerade omedelbar kapitulation – den är jag förstås bekant med, detta emblem för att det är slut på det roliga, och det överraskar inte att Viktor Johansson i sin diktsamling på Modernista, Game Over, använder begreppet som en metafor för en ungdom som oåterkalleligen är avslutad: att som vuxen ägna sig åt tv- eller dataspel är förstås bara förkastligt. Det är politisk dikt Viktor Johansson skriver, och den är nödvändig alla dagar på året, inte bara en höst när SD tågar in i riksdagen. Ja! För han skriver sig bort från skillnaden mellan ”vi” och ”dem”, diskret och utan åthävor, eller för att hävda sin egen finhet eller stor(sint)het. Det jag beundrar här är Johansson egna estetik, att han har så förbålt svårt för att upptäcka vad som är gångbart, som om han skriver helt utan strategiska överväganden: hans poesi ligger hela tiden vid sidan av, vägrar följa trender. Givetvis citerar han eller alluderar till poesins naturliga vänner, som The Knife och The Smiths, men också till några av dess lika naturliga ovänner, som hårdrocken och Bruce Springsteen. Han skriver om uppväxten, ni vet den som alltid är en myt, ”en konstruktion”, med Torgny Lindgrens ord, eller ”ett plagiat”, som Stig Larsson har sagt. Allt som sker i dessa dikter sker med distans, med en fördröjning, som om de har kapslats in i tidens förmildrande sken. Snyggt kopplar han in uppväxtskildringen i ett större sammanhang och resonerar – utan pekpinnar, märk väl – kring vår undergångsdömda värld, som är värd att slåss för, trots allt. Alla slut är sorgliga, dock. Det är dråpligt och vackert, som när han skriver om marmorns fossila mönster, bekant för alla som har upplevt den svenska betonggrundskolan: ”Några har ristat med nycklarna i hällarna, / så djupt att man kan ta sig in i deras lägenheter.” Det må vara lånat från Bruno K. Öijers drastiska bildspråk (ni vet, diktsamlingen Spelarens sten), men det blir också ett eget uttryck, tack vare Johanssons pigga uppfinningsrikedom. Över hela samlingen svävar ett slags försoningens ljus, en konsekvent ljusmetafor som speglar över fantasins bilder. Boken är också full av betänkligheter, där diktjaget tillåts ifrågasätta sin roll, undra över självberättigandet. Om svensk poesi traditionellt har tårarna eller möjligen suckarna som sitt förnämsta attribut, är det hos Johansson närmare till snyftningarna. Det är en poesi som utmanar mansrollen, som är queer – men också det på ett så försynt sätt att jag önskar att han hade strukit förekomsten av q-ordet, då det tenderar att bli en fläck på läsarens näsa, just när han berömde sig själv för att ha konstaterat vartåt det barkade. Men det är endast de bra böckerna som har rätt till sina skönhetsfläckar. Det är mer gott om goda partier. Ett längre avsnitt, ”Sjuakluddaren”, inleds med tre kursiva suggestiva fraser: ”Skolor tämjer flickor så på rasten springer hon till skogen. Virket är tickande bomber. Kroppen ska täljas vass och vild igen.” Till det spännande med Johanssons dikter hör hur han lyckas se motsatsen i allt, att allt nyanseras och genomgår en rättvis behandling. Medan Anna Hallberg i en gammal DN-artikel ville döda metaforen gör Johansson som sin namne Victor Frankenstein, återupplivar, men han skapar inga monster med sina nyuppväckta metaforer, som i stället beter sig fridsamt och blir fria inslag i hans dikter. Jag är inte heller säker på att det är metaforer (längre), utan att han gör dem till bokstavligheter: då prövar jag att läsa hans dikter bokstavligt, och de förblir lika starka, lika övertygande. Det blir bra, helt enkelt därför att han menar vad han säger – man litar på honom. Björn
Kohlström
|