Flickor och kanoner
ett försök att skriva en av Kate Zambrenos essäer
”At this point” skriver Kate Zambreno vid någon oidentifierbar tidpunkt i fältet ”About me” på sin blogg Frances Farmer is My Sister, ”I would like to rename the blog Valerie Solanas is My Sister or Anna Kavan is My Sister but lack all ambition. I regularly suicide this blog as an exercise of shame and silence.”
Har det redan hänt när jag skriver detta.
Menar jag skuld eller skam.
När jag säger skam är det skam jag menar. Och jag märker att jag skäms, att jag tänker att jag borde skämmas för det här. Är det inte skuld jag talar om borde jag inte tala om någonting.
Jag vägrar denna skuld.
Jag vägrar denna skam.
Jag gestaltar således skammen.
Länge tänkte jag: Om jag inte pratar lyssnar jag. Då är möjligheten stor att jag respekterar den andra parten. Om jag däremot pratar är min lyssningsförmåga direkt komprometterad. Att tala kom att bli liktydigt med att inte respektera den andra. Jag vet att det är en logik som haltar, men jag har fortfarande inte lyckats befria mig från tanken.
Men också såhär: Man får inte tvinga mig att prata. Jag försvinner. Man får ännu mindre säga åt mig att vara tyst. Jag försvinner.
”I feel like we should have a Guerrilla Girls for writers” skriver Kate Zambreno i chapbooken Apoplexia, Toxic Shock, and Toilet Bowl: Some notes on why I write (2013), ”I want to be Djuna Barnes. No, I want to be Elfriede Jelinek. No, I want to be Valerie Solanas.”
No, I want to be Kate Zambreno.
No more wire hangers.
Jag hänger upp mig på boktitlar: o fallen angel (2009), Green Girl (2011), Heroines (2012), Book of Mutter (fortcoming, 2014).
I inledningen till o fallen angel
[t]here is a corpse in the center of this
story
There is a corpse and it is ignored
No one looks at the corpse
Everyone not-looks at the corpse
Det är samma sak i Heroines början:
Eventually her body was kept in a jar, and
then there was only her voice left.
Only her voice left.
And then not really her voice at all.
The rhythm of my madwomen’s lives: a long scream followed by absolute
silence.
At the beginning, I think of endings.
Vi har skjutit upp deadline ett flertal gånger. Vid det här laget har slutligen alla ändpunkter passerats. Jag är den enda som inte är klar. Skriver vidare på texten direkt i html-koden. ”Perhaps”, skriver Zambreno till tröst i långessän ”One Can Be Dumb and Unhappy at Exactly the Same Time: An essay on failure, the depressed muse, and Barbara Loden’s Wanda” i Frequencies #2 2013, ”one has to live an essay before writing it.” Jag önskar att mina texter bestod av tillfälligheter, gråt i mitten och gestaltade misslyckanden. Jag frågar mig med Zambreno ”can an essay still potentially house the history of its searching, its failure?”
Jag citerar alltför mycket. Har jag ens någonting att säga.
Jag har så fullt upp i huvudet en tid. Sedan tomheten, tröttheten, glider över i pmdd, över i blodet, smärtan, en annan typ av matthet. Erfarenheten av att ha en viss kropp (råkar skriva ”grupp” först, det är väl minst lika sant) och vad det gör med skrivandet. Ägnar så stor del av tiden åt att tänka att jag måste ta tag i saker. Önskar att någon istället i alla fall någon gång ibland tog hand om mig. Denna vacklan mellan en orubblig tro på ensamheten som enda möjlighet och att bara ge sig hän, riskera underläge, utnyttjande, beroende.
Någon gång vill jag skriva om parförhållandet i Heroines. Skriva snyggt och samlat om det kvinnliga jaget som strävar efter att vara en ”serious writer” och om hennes man, John, som är ”expert in rare books.” Han som inte tål när jaget slänger biblioteksböcker i raseri. ”(I hate that there is this role, the mad wife. And I hate when I play it.)” Han som samtidigt är hennes största supporter och som i Acknowledgments tackas för att ”always believing in me, even through years of writing and not publishing, and encouraging me never to censor myself, if it served the project, even if it involved making you a character.” Dubbeltydigheten i att ”making someone a character”. Får man därmed liv eller blir man fråntagen det. Denna potentiella essä skulle säkert bara haverera så istället, som substitut, skriver och citerar jag detta: ”Who is archiving these scraps of [my] existence? […] This is a memory campaign. Who is canonized, who is remembered.”
Råkar i läsningen hamna här och i förlängningen också här; ”menstrual bloggers” om ”menstrual bloggers”. Jag har på sistone känt att jag blivit mer och mer kritisk mot det mesta. Vill samtidigt läsa vissa saker helt förbehållslöst, utan denna kritiska blick. Det finns en rätt hård recension online någonstans (jag läste aldrig hela och har nu tappat bort mitt eventuella bokmärke och ids faktiskt inte googla fram den igen) av Heroines och jag tar den personligt liknande som jag tagit Zambrenos bok djupt personligt. Jag tror att recensionen ifrågasatte hela hennes motiv, menar att hon bara upprepar den patriarkala strukturen och fortsätter att behandla de kvinnor hon skriver om som hustrur till skapande män, som mer eller mindre mentalsjuka. Men alltså. Ja. Jo. Nej. Det måste gå att skriva om det här utan att göra det på ett feministiskt uppbyggligt sätt. Eller det här måste också kunna vara del av en uppbygglig diskussion, om det nu är ett mål för litteraturen att vara det. En av de saker jag uppskattar allra mest med att läsa Anaïs Nin är att hon inte är helt enkel att läsa med en samtida feministisk blick. Jag tycker förstås inte att alla måste skriva som Nin eller Zambreno (alltså att jag ens känner att jag behöver skriva det) men jag menar verkligen att det finns någonting i det de skriver om kvinnlighet, om erfarenheten av att vara kvinna, som måste kunna skrivas i en feministisk kontext. Den här vacklan mellan det självsäkra och det redan fallna. En osäkerhet kring när osäkerheten är verklig och när den finns där som illustrativt exempel.
Jag ägnar nästan hälften av tidscykeln åt att må dåligt på ett eller annat sätt. Helt styrd av detta och ändå har det dröjt så sjukt länge innan jag överhuvudtaget tänkt tanken att detta förstås också måste kunna vara del av till exempel litteraturen. Det allmängiltigas relation till det specifika, alltså också mitt specifika. Frustrationen på så många plan kring saker som rör detta. Pratar nästan aldrig med någon om det.
Innan Maggie i o fallen angel blir en död kropp i bokens centrum är hon en bra flicka som vid någon tidpunkt slutar vara en bra flicka. Hon vet inte när. Inte jag. Likt Alice i Underlandet faller hon djupt ner i kaninhålet. I djupet av sitt hjärta är hon fortfarande en bra flicka. En bra flicka som försöker vara dålig. Likt Ofelia drunknar hon i en strömvirvel av sina egna känslor. När Maggie säger ja menar hon egentligen nej. Flicka betyder som sagt flicka förutom när det inte gör det, vilket är ibland. Maggie säger ofta ingenting. Är det ett tecken och i så fall på vad.
En mutist till flicka i texten kan samtidigt vara den som svär som värst.
Om jag likt Maggie var en katt skulle jag vara en svart katt.
Ser ni inte att jag skadar mig själv.
Att jag håller handen om min döda hare så hårt i öronen.
Jag vill inte vara annorlunda. Jag är annars. Jag vill vara vadhelst jag inte är.
”Maggie is a whore. Maggie is a whore.”
”Maggie is a bipolar werewolf.”
”The girls who cry Woolf” i slutet av Heroines. Det var fullständigt mindblowing när jag kom dit. Jag var inte beredd på att Zambrenos projekt kring att skriva in modernismens glömda kvinnor i litteraturhistorien skulle sluta i närmast ett manifest för skrivande flickor: ”I urge you to write your own selves, your true and complicated selves. My scribbling sisters. We are amateurs. We are dilettantes. We are all those terms they use to dismiss the girl writing.” Heroines var redan innan den tog denna vändning till slut möjligtvis den mest svårbestämbara bok rent genremässigt som jag har läst. För enkelhets skull: en essäroman. Det huvudsakliga temat, också grovt förenklat: ”The mad wives of modernism who died in the asylum. Locked away, rendered safe. Forgotten, erased, or rewritten.” Jag hittade Zambreno genom att googla ”Anna Kavan”. Anna Kavan: glömd, omskriven. Zambreno skriver det bästa jag har läst om henne i en essä i Context #18. När jag nu söker mig tillbaka till artikeln får jag meddelandet: ”Sorry, an error has occured.”
”The heroine is she who has broken something.”
Anna Kavan var heroinist merparten av sitt liv. Det var hennes hemlighet liksom hennes nästan enda vän Rhys Davies var homosexuell. H som i hemlighet, heroin, hjältinna, homosexualitet. H som i Helen som var det namn Anna Kavan gjorde sig av med. H som Wittgensteins stege, en liten parentes: ”Han måste så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den.” Som Three Steps on [Hélène Cixous] Ladder of Writing (1993):
The School of the Dead
The School of Dreams
The School of Roots
Det här menar jag är döden, drömmarna, rötterna; kärnan, såret, gråten i Zambrenos författarskap: Det är viktigt att ägna sig åt de glömda kvinnorna i litteraturhistorien, men man kan inte stanna där. Detta måste också följas av en djup omsorg om och intresse för de samtida skrivande flickorna. Man måste bry sig om sig själv. Hon skriver:
The decision to write the private in public, it is a political one. It is a counterattack against this censorship. To tell our narratives, the truth of our experiences. To write our flawed, messy selves. To fight against the desire to be erased. Why try to make these personal confessions public? Why write one’s diary in public? To counter this shaming and guilt project. To refuse to swallow. To refuse to scratch ourselves out. To refuse to be censored, to be silent. Or to circle around this silence, like a traumatic scene.
Förlåt mig min svaghet men jag tror att en möjlig sådan form är patetikens form. Förlåt mig mitt begär men jag lyssnar på Lisa Ekdahls Så svag för din skönhet om och om igen och tänker att det finns någonting i hennes sånger som har med patetiken att göra. Att hon i sina bästa, eller helt omöjligt nog i sina alla, stunder lyckas gestalta denna patetik så djupt djupt att den framstår precis så ytlig som den är. Därmed kan man råka tro att hon är lätt att avfärda. Patetiken hos Ekdahl är, liksom hos Zambreno, specifikt kvinnlig och därtill ännu mer specifik, den är den kvinnliga heterosexuella ensamhetens patetik.
Du hötte åt gamarna som jagade och följde
mig
Du drog mig upp ur skiten
Du badade du sköljde mig
Vi simmade mot strömmen i de stridaste av strömmar
För du sa man blir vacker om man följer sina drömmar
Från andra sidan Atlanten och Tori Amos hämtar jag
en lika uppgiven, eller, beroende på läggning, mer hoppfull mytologi: ”She’s been
everybody else’s girl maybe one day she’ll be her own”. Men tills
vidare:
