Bonsaikatt
Alla verkar ha lärt sig att läsk löser upp tänderna. Ibland blir det så tydligt att vi lever i samma bubbla.
Jag kör igång en egen skola, på hjul, och lär flickorna om skelettet.
Men de blir livrädda när jag förklarar att de har en dödskalle inuti sig.
Deras mamma hade börjat lära dem hur man lägger smink, på lek såklart, sa hon. De blev ju så söta.
De var nog inte beredda på att de redan hade intagits av det äckligaste spöket av dem alla, dödskallen.
Jag vill bara få dem att förstå att människor är fula från naturen, vi är djur, och det går inte att lägga läppstift på en häst eller nakenkatt för att den ska bli fin. Vi har massa benbitar i oss och tänder som sticker ut åt alla håll, det går inte att maskera.
Flickorna har också lärt sig att läsk löser upp tänderna. De har lärt sig att tänderna växer ur skallen och att allt är samma skelett. Så lillflickan börjar gurgla läsken runt i huvudet för att förinta dödskallen. Colan ska fräta bort dödskallen inuti henne.
Jag sätter henne i knät och förklarar att det inte tjänar någonting till att försöka var perfekt. Småtjejer ska smutsa ner sig och prova daggmask, flickor ska få mask i magen, det är en del av livet. Pojkarna har ju sina små spermier som simmar runt i dem.
Men det sitter hårt, det deras mamma hunnit tuta i dem. Det är väl inte bara hennes fel, vi åker förbi stora reklamskyltar med perfekta modeller och jag trycker extra på gasen. Hoppas att avgaserna ska sätta sig i deras blekta ögonvitor, sota ner dem.
Man ska bleka tänderna. Det finns starka ögondroppar för klarare ögon. Med laserpistol kan man skjuta bort fräknar och annat från ansiktet. Man ska till och med bleka rövhålet.
Jag tvingar mina flickor att skita i skogen och torka sig med löv. Jag vet inte om det räcker som motgift.
Vissa gör en tarmsköljning inför bröllopet för att inte ha något bajs i kroppen när de står vid altaret, i vit klänning. Alla tjejer ska vara oskulder i vitt, men de har nyss låtit en kvacksalvare sprutat upp sitt destillerade vatten i rumpan på dem, och är knappast oskulder efter det. Det hela är en fasad.
Det hela är en sammansvärjning av tvångstankar för att vi inte ska tänka på viktiga och riktiga saker. För att vi inte ska flumma iväg och bli indianer eller samer igen.
Jag ville ta mina barn bort från alla galna ideal som vi hakat upp oss på. Det säger en del att det visade sig vara olagligt att göra så. Det är olagligt att ta sina barn från skolan med en husvagn för att istället hemskola dem ute på vägarna.
Vi ska alla befinna oss i den här bubblan. Det är lagen.
***
Det var så fint första gången jag såg att flickorna ville bli som mig.
Visserligen ertappade jag dem med att röka mina cigaretter, och började skälla, men de hade sett mig göra det och ville göra likadant som sin stora pappa. Kanske såg jag ut som en indianhövding med mina röksignaler.
Indianer var ju mina idoler när jag var liten.
En gång var vi och campade hela familjen, pappa var med men sov så fort han gjort upp en eld. I skogen hittade jag en massa fågelfjädrar.
Jag satte dem i min pappas hår så att han skulle likna en hövding. Han vaknade och ruskade bort alla fjädrar. Skrek att fågeln var ju sjuk, annars skulle den inte ha tappat alla fjädrar. De bar på fågelsmittan.
Man kunde bli som en fågel.
Jag tyckte det lät lockande, smittas av fåglar, flyga upp och ner. Så jag sög på fjäderpennorna.
Jag höll mig från att skälla och tillät, eller tvingade, sedan flickorna röka ett helt cigarettpaket. De blev hesa, kunde inte prata. Lät som målbrottet. Mörkt och pipigt.
Cigaretterna fick dem att förvandlas en aning. Jag hade skapat små monster. Men fick i alla fall känna på vad en förälder är. En förälder skapar små monster, små avbilder av sig själv. Visst är det så?
Lillflickan stoppade en cigarett i dockans mun och pumpade runt röken. Hon höll dockan mot en lampa, för att se hur det såg ut inuti.
Hela dockskallen lyste upp som en örsnibb mot en ficklampa. Vi såg röken välla runt inuti den lysande plasten. Det liknade magi. Det var så vi såg ut på insidan. Själen virvlade runt i galna röksignaler.
Jag tyckte det var fint.
Och sen tänkte jag på skolan. Vem är skolan att tvinga bort en sån vision. Skolan är en sur pappa som inte vill leka. Min dotter visade sig bli en liten schaman, om hon fick leka med fjädrar från döda fåglar.
Måste alla barn bli likadana?
Det är som när nybyggarna kom och utrotade alla indianer, byggde upp järnvägar, gallerior och skolor. Det jag såg på vår semester, var att barnen hade sin egen kultur och sätt att tänka. Och om man då började skrika åt dem, att inte röra fjädrar, att inte göra några påhitt på eget bevåg, då kanske man igen utrotar en hel indiankultur. Varje generation ungar kunde ha blivit en vild indiankultur.
Jag märkte vad som hände efter bara några veckor ute i det fria.
***
Jag vill lära flickorna allt jag kan. Först hur man lagar makaroner. Det är enkelt. Jag lär dem pastatricket, man kastar pastan mot väggen, om den fastnar är den klar.
Ytterligare ett trick är att man kan koka makaronerna igen om de stelnat. Om man låter kastrullen stå i solen blir de som fabriksnya och går att återanvända.
Om man lämnar tomater och annan frukost ute i solen så laddas den med vitaminer och solenergi. Att äta soltorkad mat är lika nyttigt som att faktiskt vara ute i solen hela dagen, grönsaker är bra på att lagra solenergi. Små batterier att tugga på. Torkat kött är väldigt bra, det är sån mat som astronauterna kan leva på länge i rymden.
Olja och bensin är solenergi som lagrats i marken under miljoner år.
Det är det energirikaste vi har.
Jag får lära flickorna hur man slangar bensin ur bilar och mopeder. Det är enkelt, man bänder bara upp tanklocket med en skruvmejsel, sticker ner en slang och suger. Men man får suga längre än tror. De första gångerna är flickorna på väg att svimma, bensinångorna är så starka.
De skrattar runt som yra höns, det måste vara deras första fylla.
Stortjejen har inte ens sniffat superlim, har hon berättat. Hon berättar också att lim kan vara gjort av hästar, av deras hovar. Något jag inte visste, ibland är det flickorna som lär mig saker.
Hon har alltså inte upplevt någon fylla alls. Jag är bara glad att jag får vara med när det händer, och inte behöva få ett samtal om att komma och hämta henne från polisen.
Jag får säga åt stortjejen att hon får ta i och suga tills bensinen är på väg, för vi kan inte stå här och bli blåsta av ångor. Man kan bli knäpp av det. Man får alltså en smak av det energirikaste vi har, och kan börja se saker.
Syner som lagrats i jorden under miljoner år, dinosaurieminnen.
Minns att torkat kött är det bästa människor kan äta, helst renhjärta.
Tänk att bensinen då alltså är torkat och fossiliserat dinosauriehjärta.
Tyrannosaurus Rex springer i solen. Det går inte att äta, bara få en liten pust av och tuppa av totalt.
Jag vill bara att åtminstone stortjejen ska lära sig. De måste klara sig utan mig en dag. Jag lär dem överlevnadstekniker.
Förut var det dinosaurier som var kungar och då hade jag lärt dem rida dinosaurier. Nu är det bensinen som är kung. Dinosaurierna stupade och blev råolja. Jag kommer stupa och då ska mina döttrar ta över.
När vi slangar bensin känner jag dinosaurierna vrålar. Vilka vrålåk att få skjuts av. Det är tusen hästkrafter som inte får plats i kroppen.
Jag tänker också på det stortjejen berättade om att göra lim av hästar.
Tusen hästar som springer utan hovar. Det är fantastiskt. Ja, det är precis vad man känner när man sniffar lim. Man frustar ner i en påse och får sån kraft.
Jag ska erkänna att jag höll på lite för mycket med lim när jag var liten. Det var för att det enda pappa ville göra med mig var att bygga modellflygplan. Det var det vi gjorde tillsammans. Jag minns lukten av plastbitarna och limmet.
Pappa tyckte nog om att jag hade så små och flinka fingrar då. Han bad mig sätta ihop de minsta delarna, landningsställen och hytterna.
Vi byggde ömtåliga modeller av kraftfulla flygplan. Jag antar att jag sniffade lim senare för att komma tillbaks till den känslan.
Det är nog ingen hemlighet.
Jag läste flickornas hemliga dagböcker på semestern. Men det är svårt att dra såna slutsatser redan, på vilka sjuka sätt de kommer bearbeta sin uppväxt.
De skriver om mig.
Jag får lära dem att dagböcker är lätta att bryta upp. Man kan inte räkna med att hemligheter håller sig kvar bakom plastlås. Man måste skriva i koder. Jag lär dem rövarspråket. Hohemomloligoghohetot.
Men de kommer behöva hitta på ett eget kodspråk för att jag inte ska knäcka det på direkten.
Bortrövade flickors rövarspråk.
Hela dagen hör jag dem bakom tunna husvagnsväggar. En rotvälska med pipiga stämmor. Det låter mystiskt, som besvärjelser. Jag hör att de använder lilltjejens trasiga skrållandocka som hjälp. Den har börjat hacka när den ska prata. Det är inte bara att den stammar, det låter omkastat, som när en CD-skiva hackar. Jag förstår inte alls vad dockan försöker säga, men flickorna tycks förstå precis. De härmar det där hackade talet när ska uppfinna sitt eget kodspråk.
Efter flera timmar kommer de ut ur husvagnen och ska visa upp språket för mig, testa om jag förstår. Jag hör inte ens när det är tänkt att jag ska applådera.
De niger och jag skakar på huvudet.
Det känns som en trollformel, som att jag håller på att förvandlas, som att de håller på att förvandlas, rösten tjuter till ibland, som skrållan, som i puberteten. De håller på att bli några andra än mina småtjejer.
De kan hålla en hemlighet för mig.
Jag vill att de ska ha egna hemligheter.
En dag ska de bli oberoende. En dag ska de vända också sin mamma ryggen.
Jag lär dem värdet av pengar. För att kunna snatta saker i en chipspåse måste man först köpa en chipspåse. Vi investerar. Trycker i oss varsin chipspåse på parkeringen utanför. Chipspåsen är nämligen gjord av aluminium som blockerar magnetröntgen, blockerar stöldmärkta varor så att det inte piper när man går ut.
Jag lär mina döttrar, så att de ska kunna få tag på mat utan min hjälp.
Att äta bär och svamp i naturen kan vara livsfarligt. Man spyr upp viktiga organ. Affärerna bara ligger där, redo att plockas.
I vissa varor sitter små magneter som dörrarna känner av. Om larmet går är man körd.
Vi lägger det vi vill ha i våra tygkassar, som vi på insidan klätt med chipspåsar så klart. Tricket är att ta små och dyra saker, som tonfisk och soltorkade tomater. Sen går vi bara ut, som en familj.
Jag var tvungen att lära dem jaga också. För att jag lärde mig det när jag var liten. Det var en mandomsrit. Precis en sån stor känsla som jag vill att flickorna ska få känna på.
När man gjorde en stark slangbella av cykelslang, eller om man fick tag på en kondom, det var allra bäst. Spände sitt vapen mot småfåglar och duvor. Man ville gråta men vågade inte. Fågeln föll ner. Redan i fallet hann man känna att man gjort något oåterkalleligt.
Den känslan.
När fågeln slår ner kan ingen väcka den. Jag är vaken nu.
Men så kom flickorna ut ur butiken, det var något med den bilden, de hade gjort små aluminiumklädda handväskor, som de bar med brutna handleder. Chipspåsarna glimmade.
De kom ut med vilda djur i sina handväskor som de bar så fint.
Köttbullar och korv.
Med sin mamma hade de hamnat så långt från vad människan faktiskt var, med sina skönhetskurer och filade naglar.
Jag tittade på deras naglar när de plockade fram köttet ur sina handväskor. Frågade om de trodde att det bara var att plocka köttet från hyllorna, om de kunde ha så fina naglar efter att de jagat och dödat och styckat ett djur. Lilltjejen började gråta, och då förstod jag att det var dags att lära dem om jakt. Var köttbullarna verkligen kommer ifrån.
***
Jo, jag hade ju lärt dem att elda ihjäl bananflugor med sprayburkar, så lilltjejen trodde ju att vi skulle grilla rådjuren och hararna. Vi eldade ju många saker med bensin, så hon trodde väl att man satte eld på stora djur för att döda dem, så var de också tillagade sen.
Det var ganska smart egentligen.
Jag tyckte om när det ploppade upp helt hemmagjorda tankar hos dem.
Så jag bestämde mig för att det var värt att testa. Vi gjorde en enkel molotovcocktail. Vi hade ju så mycket bensin över på grund av att vi slangade hela tiden.
Så kastade vi brandbomberna ute på ett fält där man såg vildharar. Vi träffade en och den tog eld. Vi såg hur den sprang en stund. Sen bara stannade den, och vi kunde gå fram till den. Men det dumma med bensinen var, att den inte slutade brinna när den var färdiggrillad och ätbar. Jag försökte kväva elden med en handduk men det gick inte.
De stod kvar och tittade på haren tills den brunnit ut. Jag ville att flickorna skulle få skit under naglar, och det fick dem.
Nu när de sett en liten hare brinna upp ute på ett fält, så var kanske den där bubblan spräckt. Alla nervösa tankar som deras mamma matade dem med, det kanske inte betydde något längre. Den brinnande haren var sån skit under naglarna som inte går bort hur mycket man än filar och gör manikyr.
Jag ville få flickorna att förstå att långa hemliga bad med sin mamma inte var det enda här i världen. De satt som två keruber på sin mammas axlar. De hade smittats av hennes dieter. De ville vara fina.
Vi hade brandbombat en gullig Disneykanin för att få kött. Det kändes som ett genombrott.
Vi slangade så mycket bensin, hela resan. Det var så enkelt. Alla stora, sovande parkeringsplatser. Jag lärde flickorna lite om vilka blommor och bär som var ätbara i skogen. Men det var faktiskt bilarna som mest kändes som en outtömlig naturresurs.
När gasolen tog slut började vi laga mat över öppen eld. Hällde lite bensin över några stenar i en grop, det brann så länge att vi kunde koka både makaroner och kaffe på maten. Flickorna dricker kaffe.
Vi är något slags naturfolk. Vi kände oss som indianer med våra eldar.
När den här hårda framtiden kommer, då ska mina
döttrar ha skinn på näsan att klara sig. När svenskarna blir vildar och
börjar röva runt i hemska gäng, då ska mina döttrar klara sig. De ska
inte bry sig om att vara rena. De ska kunna knopar istället för flätor.
