Känner du natten?
1.
Ta bort hans händer, ta bort hans ögon, ta
bort hans mun, ta bort hans skratt, ta bort hans kön. Ta bort hans
läppar, ta bort hans ord till mig. Ta bort min längtan. Ta bort mig
från bilderna av honom. Ta bort mig och låt honom vara ensam.
2.
Det är natt och på en bänk vid sidan av höghuset där hon bor vecklar hon ut sin arm under det mörkt gula ljuset från de höga ljustornen som reser sig kring den här förortens centrum. Ljuset från såret på hennes underarm simmar upp i stötar och läger sig vitt kring hennes leende. Hon går ett varv kring huset och säger till sig själv, det är såhär du ska försvinna, och menar din kropp, det är såhär du ska förgöras och menar minnet av dig, du ska försvinna hon menar sina drömmar om dig.
3.
Något har gripit tag i hennes hjärta, detta;
en undernärd tonåring, James, han verkar nästan försvinna. Han vänder
bort huvudet. På tröjan står det Camfil, hans brorsa jobbar vid bandet
där. Ibland när de är hos honom och brorsan kommer hem så kan hon känna
svettens genealogi hos familjen, hur olika den utvecklats, men också
sånt som röst. Han slänger igen ytterdörren, huset skakar, han hälsar
mörkt. Hans nästan svarta hår är vått av svett.
4.
En dag när han sitter vid sitt skrivbord hör han hur hon kommer in, han har lagt sitt huvud på den kalla vita skivan. Hon ställer en burk framför hans ansikte. Vi ska färga ditt hår, James.
I badrummet blöter hon honom han har tagit av sig sin vita t-shirt.
En halvtimme senare är det klart och nu är han blåhårig, han är James och det är han som ska försvinna från den här berättelsen.
5.
Jag är ännu en pojke, en blåhårig gänglig
pojke och jag finns. Du kan känna lukten av mig när jag går förbi, det
är hårsprej, flott. Jag har fortfarande en smak, jag finns och mina
fotsulor smakar surt på kvällen när jag gått i mina vita tygskor en hel
dag. Jag har gått på sten och asfalt, grus och gräs. Jag har suttit på
restauranger och mitt hår har fångat upp flott.
Jag är 15 år och har långt blått hår till axlarna, mitt hår är rakt och
den blå färgen en aning urtvättad. Jag går längs Hornsgatan i maj när
himlen ändrat färg efter vintern och blivit aprikosfärgad, jag är ensam
och det är hela mitt varande. Jag har en kropp, jag är runt medellängd,
mina ben är smala, mina byxor sitter slappt kring mina höfter, mina
armar är håriga. Jag fryser fast det är varmt ute. Mina revben är
tydligt tecknade på min bröstkorg, min mage har inga särskilda
kännetecken förutom ett födelsemärke strax ovanför min navel. Mina ögon
är känsliga för solen, för ljus överhuvudtaget och jag ser inte ofta i
ögonen på den jag pratar med. Jag ska försvinna och jag vet att jag ska
försvinna, det fyller mig med ett lugn.
6.
När hon knullade honom så såg hon att det hon gjorde var att ta tillbaka hans bror in i i livet och göra honom mer levande än han någonsin var, att knulla honom till liv igen. De färdades över ett landskap i gryningen, en släkt stod uppradad vid horisonten. Hennes uppgift var att måla din brors porträtt inuti honom. En hyllning till hans raka hållning över jorden hur hon stötte in sig i honom där han låg på mage och hon kysste honom på ryggen, öronen och suckade av kåthet. Han hade ett belåtet, stelt leende på läpparna, fruset passiv, underligt död och han bara viskade eller stönade så tyst att man knappt kunde höra det.
7.
Han kommer upp mot mig ur vattnet. Hans skinn blänker. Som om han var gjord av något annat material än kött verkar vattnet fly hans kropp. Jag kan se gåshuden på hans kropp när vinden rör honom, han är en pojke fortfarande. Han går förbi mig. Han korsar sina ben när han går så att han vinglar fram. Så tittar han på mig med mörkt gröna nästan lysande ögon.
8.
Jag är där på plastgolvet i rummet där han sover och hör på hans andning att han ligger på rygg. Jag är orolig för honom att han inte sover ordentligt, att han inte äter ordentligt, att han dricker för mycket. Det är underligt att han måste försvinna sådär från sitt medvetande, han som är den som får mig känna mig så verklig, hel, som att jag faktiskt hör hemma i den fysiska verkligheten. Att det inte är gränderna och nätternas drömmar som är mitt enda hem.
9.
Hon slår honom i ansiktet för första gången,
hans huvud följer slagets vilja och det blå håret kastar sig åt sidan
och tillbaka, hon lämnar ett rött märke på hans kind och tar sen upp
sina fingrar till sin näsa. Triumferande framför sin raka näsa, där på
fingrarna, kring hennes ljust målade, blanka, smutsiga naglar finns
den; lukten av hans röv. Hon drar in den långsamt. Vem mer än hon kan
känna den? Hon är alldeles ensam med detta; hon föreställer sig den som
en byggnad, lukten. Hon drar in den i näsan, går uppför en kort
marmortrappa, låter den stanna, går kring de vita kolonnerna, på de
blanka tomma svala golven hör hon hur fåglarna sjunger i grönskan
utanför. I mitten är en atriumgård där en liten fontän sprutar vatten
och faller ner på redan våta stenar.
Hon öppnar ögonen -
10.
Han berättar för henne om sin storebror.
Han har blankt svart bakåtslickat hår. Steven, de delar rum. James
sover i underslafen. Steven kommer hem på natten och väcker honom när
han slänger igen dörren och ramlar i hallen. Öppnar dörren men går inte
upp till sin säng. Han öppnar täcket där James sover, det blir kallt.
Han kryper ner bredvid sin lillebror. James vänder sig mot väggen. Kom
pyret, nu sover vi. Han drar honom till sig.
11.
Han är borta och tystnaden är borta. Hans lukt finns kvar i kudden, den ska försvinna. Hans hår finns i hårborsten, det ska försvinna. Hans hår finns i underlakanet, det ska försvinna. Det finns en tid innan den färska svetten på lakanskanten blir till smuts, invaderat av annat, innan hans fingeravtryck på kylskåpet förlorar sin helighet och blir äckliga.
12.
Att framkalla ljuden och bilderna av hans kropp som går sönder kräver ingen ansträngning. Benen i hans kropp som knäcks, brosk som slits från huden, armarna slits av honom som från en docka, jag känner smaken av hans frilagda muskler i min mun när jag vaknar på morgonen och han ligger bredvid. Det är olidligt att vistas nära Jag väcker honom och säger att jag måste gå, vara ensam. Så snart jag gått ur rummet och lämnat vår korridor kan jag sucka av lättnad. Jag går ut i solen, vinden blåser på min nacke. I himlen bland molnen ser jag honom ser jag honom vända sig i sömnen som en drunknande fjäril.
13.
Det är nästan morgon, du sover. Det är
morgon, vill jag säga till dig men du sover fortfarande. Du sover så
gott att det gör mig galen. Du den här sömniga stormen. Jag vill väcka
dig till att älska mig, din sårbarhet är total. Ditt huvud bakåtböjt
blottar din hals, du sover så djupt att jag undrar om du en skulle
märka om man försökte göra dig illa. Du sover som att du inte är
där, som att du redan lämnat oss, jag undrar var du är på väg. Vart går
du med din blick, vart vandrar den, undrar jag när du är vaken. Vandrar
den så också ifrån andra än mig? Finns det någon du verkligen ser på.
Vem är den lyckliga som får ha ögonkontakt med dig när du på riktigt
faktiskt spricker upp, när ditt ansikte går upp i ett leende, det ser
ut som om du går sönder, du blir ful och när du blir det så grips hela
jag av en sån stark kärlek att jag förstår att du inte är perfekt.
