Brinna upp – ett brev från en flicka 1991, skrivet i en stad som hette Eskilstuna på en skola som hette Stålforsskolan
Ja men skriv då, skriv allt det där som ni skriver
på mitt skåp, jag bryr mig ändå inte om det. Ni kan ju ropa allt det
där som ni ropar, jag lyssnar ändå inte. Jag har sett hur ni tittar på
mig. Jag har sett er avsky. Jag vet att ni är äldre än vad jag är, jag
är ändå den som brinner. Jag skriver ditt namn på bänkar, på väggar, på
baksidan av proven, på sidorna i böckerna. Jag skriver dina låttitlar,
jag skriver dina låttexter. Ni vet ju ingenting om det där. Ja men
lyssna då. Ni vet ju ingenting om det där. Ni tror ju att ni gör det
men det gör ni inte. Ni vet inte hur det är att inte få nog av att
titta på alla bilderna som jag tittar på. Att bara vilja se mer och mer
och ännu mer. Att bara vilja ha mer och mer och ännu mer. Mer av dina
röda läppar, av dina tunga halsband, av dina armband, av dina tunga
örhängen, av alla dina spetsar och kjolar. Ni tror ju att ni vet något
om det där. Men det gör ni ju inte. Unlike the others I’d do anything.
I’m not the same, I have no shame. I’m on fire. Ni står lutade mot
skåpen. Jag går förbi er. Jag bryr mig inte om att ni tittar på mig.
Jag bryr mig inte om hur era blickar ser ut. Jag bryr mig inte om att
ni säger det ni säger. Jag bryr mig inte om hur ni säger det som ni
säger. Jag bryr mig inte om era skratt. Jag bryr mig inte om ert
förakt. Jag har fått nog av allt det där. Jag sitter på lektionerna och
tänker på dig. Jag sitter i matsalen och tänker på dig. Jag sitter i
korridoren och tänker på dig. Efter lektionen går jag till mitt skåp
och nästan varje gång har ni skrivit något nytt. Ni kan ju skriva det
där som ni skriver, jag bryr mig ändå inte om det. Jag skriver ditt
namn på mina ljusblå jeans. Jag har ditt ansikte på mina tröjor. Jag är
den som brinner. Du är den jag brinner för. Ni är de som skriver på
mitt skåp. Du är den som är på insidan av skåpet.
