Gurlesk: Att göra ett spektakel av sig själv, att vara den som gör ett spektakel av sig själv
När jag läser om och med nyfikenhet närmar mig det för mig tidigare helt namnlösa, men oh, ändå så bekanta begreppet Gurlesk så infinner sig samma bestämda känsla som jag känner inför att analysera för mycket om hela ”flickskapet”, och dess så kallade egenskaper, samt dess platser eller icke-platser i detta ogreppbart stora universum, som vi så ofta tycker oss behöva rama in men med egentligen tusentals platser och en oändlig variation på egenskaper i en salig, kryddig blandning.
Jag känner Mot-stånd.
Och jag kan vara mycket bestämd av mig. När jag inte är det, vill säga.
Det är en känsla som är tydlig och klar när jag lär känna detta begrepp.
Jag förstår det hela på ett för mig direkt sätt utan omsvep och med en känsla av självklar visshet. Men jag vill inte tränga begreppet mot en specifik definition eller ringa in det.
Det kan jämföras med ett flickskap som, vare sig det är på det ena eller det andra sättet och det är aldrig på något av dessa sätt – inte heller på detta tredje sätt som jag nu försöker hävda – detta där jag påstår att flickskapet aldrig går att definiera, men det skall i alla fall aldrig låta sig ringas in och det ska heller inte Gurlesk göra. Eftersom det är just detta som Gurlesk innebär för mig.
Så fort du tränger det mot en tydlig definition så kommer den Gurleska flickan (eller pojken) avvika och du står kvar och är irriterad eller snarare frustrerad på ett diffust sätt. Du kanske vill spotta? Eller så vill du ha mer? Eller så vet du inte alls vad du vill men något vill du.
Gurlesk ska avvika, störa dig och skava, ja håna dig utan gränser och samtidigt attrahera dig och fascinera inom dig. Och jag blir faktiskt störd.
Dessutom avskyr jag när saker skaver, men mest av allt fullständigt älskar jag det, jag är en av alla dom som inte klarar av lappar i kläderna men heller inte klarar av att klippa bort dom utan sitter och förblir störd därför att jag trots allt njuter på något märkligt vis.
Dessutom stör det mig så kraftigt att det alldeles tar ner min egen initiativförmåga, som annars brukar vara snarare för spretande energisk för mitt eget bästa, och hindrar mig från att ta fram den blanka lilla saxen och åtgärda problemet. Störningen har kontroll över mig och jag låter den ha det eftersom jag från början ville ha kontrollen över den.
Så förhåller jag mig till Gurlesken just nu.
Jag har ett fotografi av mig själv som femtonåring.
Jag är klädd i en vit, typisk babydollklänning som är mycket kort och söt, ”flickaktig” och lolita, och en brudslöja i mitt då svartvita tvåfärgade hår. Jag är sminkad med tjocka lager av svart och rosa ögonskugga som är utsmetad som om jag har gråtit samt rött kladdigt läppstift som om min mun är sönderkysst av tvång eller än värre.
Den barnsliga och oskyldiga posen är naturligtvis en aning provokativ sexuellt och bidrar till den övertydliga bilden av att jag ser misshandlad och våldtagen ut.
Mina ögon ser rätt in i kameran, sorgsna men ändå tomma. Precis som när jag var barn.
Nu över tio år senare ser jag detta med skrämmande klarsyn och klänningen samt brudslöjan är exakta kopior av kläderna jag fick bära under grova sexuella övergrepp som jag utsattes för som liten flicka, eller snarare som liten kvinna som senare i livet ”återtog sitt flickskap” men naturligtvis aldrig kunde göra detta utan fångades däremellan.
Faktiskt kallades jag också för kvinnobarn som barn. Jag var aldrig en flicka. Jag var ett kvinnobarn.
Det var så jag som barn kallades av sekten jag växte upp inom, Opus dei.
När jag nu ser på fotografiet ser jag att jag gjorde en stil av mina övergrepp.
Egentligen är jag naturligtvis inte ett dugg ”gullig” på bilden. Jag ser ju misshandlad och våldtagen ut och nu som vuxen tycker jag att bilden är sorglig men våldsam och talar tydligt för mekanismer som jag inte var medveten om i den åldern trots att vem som helst skulle ha kunnat se det jag inte såg, men som jag medvetandegjorde med hela mitt själv trots mina oseende ögon.
För jag har aldrig haft ett mörkerseende. Jag ser inte alls i mörker, jag trevar mig fram och mina ögon vänjer sig mycket långsamt. Kanske inte alls? Jag har ett annat sorts seende än andra människor, en liten skelning på ena ögat som splittrar min omvärld. Rör till det, gör det svårt att organisera, att få en helhet. Men det lustiga är att hela mitt väsen visar denna helhet – utan att jag ser den.
Nu som vuxen ser jag det så tydligt, en scen, ett fotografi och först när jag ser denna bild, först när jag ser det som flickan såg – men inte genom hennes ögon utan genom bilden, med en betraktares ögon så blir det verkligt. Då fulländas bilden som medvetandegörs av denna splittrade flicka utan mörkerseende men med skarpa sinnen och en talang för att medvetandegöra så många år tidigare.
Jag har isolerat traumat från mitt egna medvetande – och endast den andra som iakttar (den andra delen av mig själv och som faktiskt ser exakt vad som sker) – men jag, flickan på bilden, jag bara gör – medvetandegör – och den andra som iakttar hon känner till men kan inte uttrycka, eller låter i alla fall bli att uttrycka. Flickan som gör är isolerad från det andra medvetandet och denna dissociation är fullständig. Det är ju också så att dissociation betyder att isolera.
När jag nu som vuxen ser detta iscensättande, en scen, ett fotografi, jag har skapat ett mörker, eller rättare sagt detta är skapat av eller ur ett mörker, och minns att mina ögon inte har mörkerseende, så anar jag något som jag, mitt medvetande vill uttrycka med ett språk som jag inte riktigt hade tillgängligt, det språket var inte tydligt för mig själv, jag är flera medvetanden som brottas om ett och samma språk, men jag anar och ser och känner ett samband. Jag känner det som finns i mörkret.
Om jag skall försöka närma mig detta Gurleska så kan jag inte låta bli att tänka på komplex traumatisering som har ett upprepningstvång i sig.
Jag ser bilden av vad jag har upprepat, jag har upprepat ett trauma på detta fotografi och trauma betyder sår, precis som mina armar pryds av läkta ärr som jag har tillfogats och tillfogat mig själv. Det groteska.
Traumat ligger i grunden för mina Gurleska beteenden, det ena efter det andra.
I det Gurleska skrivandet eller i den Gurleska litteraturen skymtar jag ofta det som inte kan återges eller uttryckas men som just därför blir extra och extremt påtagligt precis som mina egna upprepade mardrömmar om mina trauman.
Jag försöker nå något som jag anar men inte kan formulera för mig själv riktigt, det går i så många led. Precis som det dissociativa alltid gör. Det dissociativa är alltid isolerat från medvetandet – så du måste medvetandegöra.
I Gurlesk text och i Gurlesk omedvetenhet finns en så stark medvetenhet – ett uttryck som medvetandegör något så starkt, som i fotografiet men ingen verkar se det uppenbara.
Först nu som vuxen när jag av en slump råkar se bilden ser jag klart och tydligt vad jag har gjort – ”iscensatt” eller medvetandegjort övergreppen av det utsatta, våldtagna och misshandlade ”kvinnobarnet”, eller snarare speglat dessa, och omvärlden som såg detta fotografi påverkades starkt av den, andra unga kvinnor i min ålder försökte efterlikna mig så som jag såg ut på denna bild och män sparade bilden på sitt skrivbord på datorn och runkade till den. Väldigt många påverkades av just denna bild, drogs till den. Jag var senare en offentlig person och denna bild blev en av dom som under en tid blev en slags idolbild. Ingen såg eller ingen påpekade det som var så uppenbart, att jag såg misshandlad och våldtagen ut, men alla drogs till den.
Likaså i mina böcker har jag fångat små meningar som ingen ser och jag skrev utan att vara medveten om dom, som kodade meningar – som var ytterst verkliga och som sa allting om mina trauman och fasansfulla upplevelser. Därav är min upplevelse av Gurlesk, kan man säga dissociativ?
Detta är vad jag vill åt egentligen.
Detta fotografi av mig själv som mycket ung i brudslöja och med misshandlad look.
Det kan sägas vara ett tydligt iscensättande. Men jag spelar inte upp något, jag visar inte upp det för omvärlden, hur skulle jag kunna det när jag inte ens själv var medveten om vad skedde när bilden togs? Ändå är bilden Gurlesk i mina ögon.
Att göra ett spektakel av sig själv, att vara den som gör ett spektakel av sig själv. För jag gjorde aldrig ett spektakel av mig själv, jag var människan som var ett så kallat spektakel.
För mig har mina Gurleska överdrifter i kläder, språk och text endast varit en direkt spegling ur mitt innesta. Jag bär på minnen av ren tortyr, isolation, sexuella övergrepp och en enorm sorg inom mig, att banden jag skulle tillhöra har format mig till en person som så fort du försöker närma dig mig, ja just precis jag avviker.
Jag kan inte definiera Gurlesken. Det är det som stör. Hon kommer alltid att avvika helt utan gränser för den hemska skönhet hon är besläktad med.
Jag känner Mot-stånd.
