Prins Rosen
Plötsligt har jag sovit i hundra år
och genom fulländade drömmar. Nya dödar
varje natt. Jag ler i sömnen med torra läppar och
vaknar långsamt. Min ungdoms älskade för ögonen.
Min ros, min röda riddare.
Lakanen svallar höga kring min kropp. Tiden
reser sig och rullar bakåt.
Jag är en pageklippt jungfru, pappersdocka,
klorotisk och tunn, en vierge moderne.
À LA MODE
I Rom. Jag sitter på ett café framför Pantheon
och bläddrar i blanka magasin, när ur solljuset
formerar sig en mansgestalt, närmar sig
släntrande.
Han pekar i mina foldrar och uttalar namnen: Prada,
Missoni, Cavalli, en sådan vacker dag för en bal.
Men ack! Är det möjligt, kanske kan jag, förtjusande
och modeintresserade flicka, bistå en balkavaljer utan dam?
Jag fnissar gällt och skakar på huvudet.
Ma perchè!?
Jag är på skolresa, säger jag. Har inte packat för bal.
Signorina, allora... småleende tar han fram sitt vita kort:
PRINS – med guldskrift.
Jag skakar på huvudet, viskar:
In Svezia, i Göteborg... min, il mio ragazzo mi
aspetta.
Min egen prins, som litar på mig.
Som väntar på mig, och ändå inte.
Jag är inte ensam, jag längtar inte hem.
Jag är Audrey Hepburn, Anaïs Nin.
Jag är Ally McBeal, jag är Kleopatra, Kate Moss.
Jag är Edith Södergran.
Jag är vestal.
Huvudlös släpar jag mina färgglada foldrar
genom marmordammet på Capitolium, medan
högmod smälter i min tunga klännings
volut.
”Jag såg skönheten” skriver Edith Södergran
1919 i Rosenaltaret.
”Det är min lott – / att alla dagar gå med rosor till min drottning / och ligga snyftande vid hennes fötter...”
Jag har just inga rosor men italienska Vogue att riva i
små små konfetti och strö i långa rader framför statyerna av
Venus. Jag jagar efter katten som snor kring hennes ben.
Den katten, tänker jag, vill rädda mig. Vill hjälpa mig
att påstå någonting...
Jag vill så gärna köpa någonting,
i Rom. En tunn halsring i stelt silver.
Den ringen ska jag älska. Den ska jag tappa bort i Älvsjö,
jämte det andra jag ska hinna tappa bort i mitt unga liv, i Älvsjö
dit alla förbannade vägar går och inte till Rom. Prins Rosen.
Viljan, världen runtomkring den,
medvetandet.
Förundersökning inleds ej. Brottet går uppenbart ej att utreda. Bevismaterial saknas.
Tilliten. Expediten
betraktar mig i spegeln från bakom min axel,
säger: È molto carina.
Tillbaka på hotellet ringer jag hem till Prins Rosen och gråter av utmattning.
Slagen av sorg och saknad, tystnar
i luren,
skriver: Om du var här.
Vi stannar en vecka till.
Kvällar i kalla kyrkor fyllda med musik, Puccini.
Vivaldi. Mattpolerad pärlemor i mina ögon,
knoppande plataner längs med Tibern. Och djupt
därnere i diset
ligger solen och blänker
som lyckomynt under gruset.
Edith till Hagar, 30.3.1919:
Varför skriver du inte? Är jag icke mer på modet?
Jag skriver:
Caravaggio. Villa di Borghese.
Roms alla katter. Tror jag glömde någonting...
Någonting
får taxichauffören som kör oss till
flygplatsen att utropa: Coraggio signorina!
MOD
Att komma hel och hållen hem till mamma och
min ros. Min Ros är nöjd med mig på alla vis,
säger han.
Och ja, jag har något speciellt. Rena linjer,
raka silhuetter.
Men finge han välja ville han klä mig i vita spetsar och
skära sidenband.
Till mina födelsdagar köper han:
Stora rosa hårrosetter, spelande skrin med snurrande ballerinor,
guldhjärtan,
flicksaker. Stora rosa dildosar. CD-skivor med Nico, This mortal coil,
Current 93.
Rosen är så spröd och vacker, så ung.
Jag bryter av det ljusröda mot en smakfull
mängd svärta.
Edith till Hagar 22.7.1919:
Det är odrägligt att icke ha dig här. Jag har så förskräckligt kuragösa känningar om framtiden. Du kan inte tro huru mycket mod jag har inom mig, jag vet icke varifrån det kommer.
Jag kommer inte längre hem till mor till kvällen.
MODER, BLÅ
Om Prinsen ser mig i ansiktet
tappar han ståndet. Det
är på grund av
de antidepressiva han tar.
Jag håller honom hårt i min famn
där han ligger hoprullad i fosterställning
och knaprar viagra. Vi föreställer oss
en lite romersk
och tidlös pose, en rödblond pietà,
duvblå
svepning.
Jag somnar under hans tyngd och vaknar igen av
Philip Glass på maxvolym och Rosen i hoppsaskutt över golvet utklädd till mig.
Återuppstånden full av liv.
Säger att jag förväxlade saker och ting.
Att han är han och jag är död och saknad.
Uppfinner nya lekar med strumpbyxor
och vaniljglass.
Jag är som en som bara är, säger han.
Jag tänker ordet blåskatarr.
Tomma spårvagnar tidiga morgnar på väg hem för att gå
till skolan. Trosorna fulla av torkad sperma.
Som spunnet socker.
Prins Rosen, Prins Rosen. Vart tar du
mig, vad vill du mig...
MORD
Edith till Hagar 28.12.1919:
Har ibland så vackra drömmar om nätterna, som symboliska visioner ur en annan värld. Ack om du kunde berätta mig om nåden. Hur skall jag sända dig den glada lilla ringen, som ska försegla Rosenaltarets saga? Har icke vågat anförtro den åt posten.
I drömmarna bär Prinsen vapen och skjuter mig
med utsökt precision. Jag är vuxen. Mitt hår
är långt och mittbenat. Den lilla röda punkten dansar
på min kropp.
Broderar intrikata mönster. Beskriver långa outhärdliga
meningar som vecklar ut sig likt rosor på Södergrans altare.
Som i en parafras på en rad av Hélène Cixous och:
Kärleken kommer inte längre att vara förbjuden.
