Allt vackert har tagits ur sitt ovackra sammanhang
Varje morgon delar jag mina döttrars hår i strama flätor och drar åt deras korsetter. Deras ögon väjer för mig över matsalsbordet. Jag beordrar dem att möta min blick. I smyckeskrinet skramlar deras mjölktänder tillsammans med udda pärlor. I korgen beblandas kantareller med ynglingars knäckta benpipor. Vi sätter händerna i korsryggen och torkar svetten ur pannan, höjer blicken mot himlen. Ser du svalorna? Tiden är uppdelad i före och efter svalorna.
Jag tvingar hårda kandar in i hästarnas munnar, rider dem så hårt att de stupar, inte en springare i mitt rike saknar ärr efter mina piskrapp, sönderslitna mungipor. När orkanen kommer driver jag ut dem ur stallet för att bryta benen i ravinen. I flera dagar kan vi höra dem medan dammet lägger sig över slätten. Döttrarnas ögon kastar svarta skuggor, till slut sänder jag ut ett gevär för att tysta skriken, radar upp drängarna tätt bredvid varandra på stallplan och skjuter dem med samma skott, ty alla bär min faders ansikte.
Varje månad när det krävs tre tätt surrade lindor och fem lager handdukar mot mitt bäcken håller folket fyrverkerier till min ära. Torkar försiktigt själarna ur fölens ögon, ser efter mitt land.
Tidigt i min utveckling tog jag vingarna från höken, ryggen från stoet, juvret från kon. Mina fosters hjärnor växte sig så stora att jag ofta dog i barnsäng. Min upprätta hållning är präglad av många års löpning men numera rör jag mig nästan aldrig.
En hög mur ligger ringlad som en orm kring staden. Högt ovanför en öppen glugg. Man måste plocka sönder sig själv bit för bit innan man når ända upp och kan viska något.
Detta hände: I två långa år låg jag till sängs. Födde, kastade, älskade i samma rum.
Tidigt visste jag att tiden inte finns i rummet. Allt sker samtidigt, allt sker alla gånger, som att slå ihop sina handflator, allt som hamras in skall blödas ut på samma bädd. Jag hade planerat det i flera dagar, att gå in i det tidlösa rummet, breda ut det skyddande överdraget över sängen. Jag för händerna över kroppen och vet att den aldrig var min egen.
Alla mäns huvuden har en gång varit ett spädbarns att ömt kupa handen om. Jag hade inte ställt ut ett sådant barn till vargarna i skogen. Först någon gång i tolvårsåldern hade jag sänt dem över klippbranten.
Jag somnar, vaknar av fyrverkerier, somnar igen. På morgonen har jag blött igenom tre tätt surrade lindor och fem lager handdukar. Jag kommer aldrig mer att kunna älska någon. Ett gossebarn hade jag ställt ut till vargarna, alla andra sände jag över klippbranten. Därför kommer ingen med vatten när jag ropar nu.
På hennes begravning stod han framför oss i kyrkan och bedyrade sin oskuld genom att jämföra hennes tankar med högtflygande svalor, när jag hela tiden visste att det var han som hade dödat henne. Allt som är vackert har tagits ur sitt ovackra sammanhang. Men han hade rätt i att världen miste sin skönhet. Var gång vi ser något skört så tänker vi på henne, jag och hennes mördare. Idag är det kvavt, det flyger inte längre några svalor.
Jag ringde för att försonas med henne som ammade mig. Jag sa att jag alltid kommer älska dig. En gång om året öppnar hon ögat och det drar som en skälvning genom hjärtat och håret grånar. Jag är hon och jag och du. Jag är hon i kyrkbänken och hon som sov på hans arm. Jag sa att jag har råd även då det inte är besvarat, men när fyrverkerierna väckte mig hade köttet släppt från mina ben och ögonvitan skiljt sig från min iris för jag mindes hur hon sände in mig i hans kammare.
Hur man lär sig, hon höll lektioner. Börja med en groda och fortsätt med en höna. Varje vår får du två nya hundvalpar.
Varje gång jag gör något storartat växlar mina ögon färg och det går inte att skylla på moln och ljusspel. Att minnas är att ömsa. Det är kvavt idag men det flyger inte längre några svalor. Bönderna gömmer sina kvinnor och sänder bort sina barn.
Mänskligheten är en trög flod. I träden hänger barntrosor, tomtebloss. I luften yr fjädrar och dun från de tuppar som dödade varandra under vår magnolia. Dotterns mun som försvinner in under mina lockar. Efterlämnar snigelspår, ordens sockerström.
”Om jag var en stjärna var jag aftonstjärnan. Jag ser inget men jag tar min ficklampa och min lilla kanin. Jag är inte arg, jag är o-arg.”
”Jag är inte varg, jag är o-varg.”
Vad som mötte far när han gick ifrån mig under tre dagar.
För mig handlade allt om att med tungan följa hans läppars kontur på en brygga mitt i högsommaren. Han var den stig jag alltid följt och den kind jag alltid smekt. Hav och svett smakar likadant, och det var längtan till det sublima som för första gången lockade mig ut ur vaggan och tvärs över golvet. Ammans ögon glänste som rovdjursögon när jag kysste honom första gången. Förra sommaren var vi jämnlånga, nu var han huvudet längre och skulle precis sändas utför klippbranten. Jag bet i hans axel och drog i hans hår för att hålla honom tillbaka.
Och som blodet rusat mot min hud för att möta hans mun, kom hästarna när jag kallade.
Jag rakade av mig håret, det var både underkastelse och nedlåtenhet. De kunde se det blixtra i mina ögon, oförenligt med folksjälen. Sedan rasade jag som en eld över berget. Ännu vet jag inte om straffet skall bli långvarigt. Muren separerar mig från staden. Huden separerar mig från blodet. Böjelsen separerar mig från folket.
Jag lärde mig att välja själv. Av träd de med vriden stam. Av hästar de med vacker rygg. Av vapen de som ligger rätt i handen.
Jag tappade en lock, det var människotron. Jag tappade min tunga och mina tänder. Min skönhet blev ett skarpt vapen, att nå i all hast.
All denna törst gör mig föränderlig. Du märker det när du talar med mig. Jag besvarar redan dina frågor annorlunda än vad jag gjorde igår. I två långa år låg jag till sängs. Svalorna flydde och rosorna lämnade mina kinder och allt blod uppsökte kroppens lägsta punkter. Sista gången jag öppnade ögonen stirrade jag så länge in i solen att den för alltid är inpräntad på min näthinna. Nu kan jag gå rakt över sjön och känna ytspänningen fjädra under mina fötter. Det är en sluten väg, där allt kommer av sig själv.
Och varje vår får jag två nya hundvalpar. En att
vårda och en att döda.
