+R+P+R+D+K+T+N+R+
III UR DE RÖDA DAGBÖCKERNA (BIOGRAFINS MYTBILDNINGAR)
DECEMBER 2012
DAG XX
Tillbaka till doften av ursprung. Lätt och sorglös som sommarhud. Ett tunt stråk av parfymerad hudkräm. Den mintluktande munnen. Mitt hygieniska ursprung. En allt mer trängande lust efter rött, bilden av en hundgård som tränger sig på. Utsvultna hundar, kåta byrackor, min avklädda mor, hönsnätet runtomkring, det röda. Hundarnas tungor, hennes nakna kropp. Kanske är hon kedjad runt halsen, kanske försöker hon ta till flykt till hundkojan, också den rödmålad, rödmålad som hela min hemstad. När vi samtalar i telefon brinner telefonledningarna rött. Ordet hembygd rymmer i sin betydelse både ett hem och återvändande för en, samt ett uteslutande för en annan. Min hemstad är ordnad kring en nerlagd koppargruva. På den ljuvliga sidan grönskan, luften som gick att andas, husen vackra. På den gruvliga sidan bodde gruvdrängarna och hororna, trångbodda med sot i sina lungor. Ån var det som markerade sidornas gräns. Gränserna finns där fortfarande, oavsett om gränsen utgörs av flytande vattenmassor eller inte.
+
Jag återvänder till moderstrakten, till ursprung och röd fantasi. I samma vändning är det en återkomst till rastlöshet, ihålig hunger, stumma kroppar, riktningslös ilska, beroende, en tid före ön av frömjöl. En återkomst till vänner som fortfarande är kvar. Och skuggan av hon som tagit livet av sig. Den pågående förlusten. Den oacceptabla döden. Jag borde fylla i luckorna av tystnad, glömska. Den oskadliga distansen är inte längre min sköld. Jag minns lekarna. Hur vi öppnade våra kroppar för varandra, tillgängligheten, huden som yta för ordlös kommunikation. I samma handvändning stängde vi andra delar av oss själva, gjorde oss oåtkomliga för varandra, tvingade oss själva till den slags förslutning som krävs för att fortsätta, fortsätta elda på, driva på, pressa oss lite närmre, lite närmre det som angränsar till den sluttande branten, vansinnigheten. Jag läser mina gamla dagböcker, finner inga sätt att gestalta det på. Utgångspunkten är en fixeringspunkt som äger sin egen inneboende omöjlighet. Det bristfälliga. Och hela tiden hennes självmord som en overklig kuliss.
+
Tittar ut genom fönstret, förlorar mig i kärleksparet på perrongen, deras kyssar, bombarjackorna, barnet i midjehöjd. Jag återvänder. För varje återvändande kommer jag ett steg närmre att erövra ett stycke förfluten tid. Och kanske också ett närmande av mig själv.
+
Alix Cléo Roubaud, Journal: ”det inre livet är som ett hjul på tomgång i en dagbok:det förblir detsamma;och genererar bara en ändlös upprepning.Att skriva ned allting.”
+
Givetvis skapar jag misslyckanden (ur misslyckanden). Jag försöker upprätthålla balansen med min egen oförmåga. Balanserar mellan lek och allvar, undersöker tillvägagångsssätt för att leva det här livet. För kanske vill jag bara leva. Kanske är det det enda jag vill. Att leva. Och i metoden för att leva intalar jag mig själv teser om intigheten för att hålla mig vid liv. Upptagenheten av död kan vara ett starkt begär efter verkligheten, ett starkt behov av liv.
+
Jacques Roubaud, Någonting svart: ”I ljuset. konstaterade jag din overklighet. det gav upphov till / monster. och frånvaro.”
+
Giorgos Seferis: ”minnet smärtar var än man rör vid det”
+
Ida Linde, Räkneboken: ”Nu vill jag att glömskan / ska anfalla mig bakifrån”
+
Birgitta Trotzig, Dykungens dotter: ”Men om man mycket starkt vill glömma, kan man bli så bunden i det man försöker glömma att man inte rår med att se något annat heller.”
+
Giannina Braschi, Drömmarnas imperium: ”Jag håller på att bränna mig på minnets eld.”
+
Jenny Erpenbeck, Ordbok: ”Ta minnet som en kniv och rikta den mot minnet självt, sticka ihjäl minnet med minnet. Om det går.”
+
Kate Zambreno, The Book of Mutter: ”Is writing a way of collecting and hoarding memories?”
+
Kristian Lundberg, Yarden: ”Om jag nu skriver hennes namn så kommer hon att återuppstå, då blir inte hennes död meningslös; om jag nu skriver om honom så kommer jag aldrig att glömma honom.”
+
Stig Larsson, Autisterna: ”[...] hon fanns på något sätt i blyertsen när jag skrev, och hur jag än trängde bort henne ur mina nätter återkom hon under kalla mornar med det tidiga diset.”
+
Ida Linde, Räkneboken: ”Du smakar av att ha gett dig av för tidigt, läpparna kvar i drömmen, du smakar av någon jag inte kan namnet på.”
+
Kate Zambreno, The Book of Mutter: ”I write to resurrect her, to bring her back to life.”
+
Giannina Braschi, Drömmarnas imperium: ”Lyssna på mig, mina damer och herrar. Detta är minnenas begravning. Detta är deras gravplats. Detta är deras ärofyllda begravningsceremoni. Jag avgudar dem inte och har inte heller någon respekt för dem. De tillhör ingen. Inte ens graven. Och de tillhör inte heller minnet självt.”
+
Gloria Gervitz, Migrationer: ”Här börjar jag minnas / Här förlorar jag dig också för alltid [...] Moder, döm mig inte. Du är också dömd till glömska”
+
In memoriam. En annan gång. Jag borde underkasta skrevandet ett system, en ordning. Jacques Roubaud skrevar om sin döda hustru, om hennes frånvaro. Han underkastar sin sorg ett system. Uppfinningar av minnet. Nerstigningar i minnet. Huruvida skrevandet är en akt för att begrava och utplåna minnet eller om det är en akt för att utöka minnet. Jag rör mig i ett skuggland av självmördade vänner. Jag borde tvinga mig själv. Skreva utifrån en begränsning, en disciplin. Jag använder mitt barn. Så länge barnet intresserar mig som begränsning. Barnet är möjligtvis en spegel, men kanske framförallt ett återvändande, en hemkomst. Barnet får mig att minnas min egen barndom. Jag minns att det gjorde ont när mina fötter knipsades fast i saxgreppet när blöjan skulle bytas. Jag minns att det gjorde ont då den vuxna håller bröstkorgen i ett hårt grepp då jag hänger över diskhon eller handfatet för att få munnen sköljd. Jag minns den lustfyllda skräcken då jag slängs upp i luften av min fars berusade vänner.
+
Tillbaka till doften av ursprung. Lätt och sorglös som sommarhud. Ett tunt stråk av parfymerad hudkräm. Den mintluktande munnen. Mitt hygieniska ursprung. Hundgården som tränger sig på. Det röda som anfaller, kanske bakifrån.
+
Jag lider av sömnbrist, vill kasta barnet till stenplattorna i min mors hus. Jag hör tonerna av mobilringsignaler trots att det är helt tyst. Jag är beslagtagen. Jag vill upphöra. Jag vill vara ingens (mor) och ingen.
+
DAG XX
Känner mig tom, uttömd, urkramad. Intryckskroppen lever sitt eget liv. Kanske därför som jag inte vill ha några (fler) vänner. Jag inbillar mig att förlusten av just henne, den jämnåriga, det ihåliga kärlet av redan bleka minnen, inte bekommer mig. Föredrar att gräva mig in till mitt eget kött. Glömskans kropp. Moderskropp. Tung och foglig kropp. Eller ännu hellre; att vårda detta nya som trängt sig ur mitt egna. Självupptagenheten. Givetvis saknar jag henne. Hon har skapat ett beroende hos mig (vem och vad gör inte det i slutändan?). Nu ett tomrum, ett tomrum som synbart är ersatt av handlingar; den slags uppgift som krävs för att ta hand om ett barn, ett åtagande som tränger ut skrevandets alla aspekter.
+
Jag sitter på golvet i min mors hus. Jag sitter i ett brinnande hus, röda lågor slickar min kropp. Hundkäftar. Jag lutar mig tillbaka. Det här är modersfamnen. Det här är mitt ursprung. Eld och hygien. Lysande rött och skönhetsprodukter. Jag är dottern som sitter i ett uppslag av en inredningstidning. Jag och barnet i den gröna vaggan är hembygdekonstens motiv. Det levande barnet i vaggan intill påminner mig om skrevandet och vad skrevandets tomrum numera är ersatt av. Barnet är både ett hån och en välsignelse när skrevandet ligger begravet. Barnet är ett löfte, ett löfte om sammanhang, framtid, ett löfte om kärlek.
+
Jag avger ett löfte till mig själv. Denna låga ska jag alltid bära med mig. Detta är vårt dockskåp. Du är min lilla docka, Baby. Momma’s Boy. Och jag är din Babymor.
+
(DAG XX
Igår gick världen under.)
+
DAG XX
I en håla som kallas för Yttermark bor en kvinna som är lika gammal som jag. Vi har vuxit upp tillsammans, tillbringat tonåren i varandras famnar. Jag har skrattat tillsammans med henne, varit berusad, gråtit, skrikit, vi har bråkat med våra yngre systrar, skapat allianser. Hennes hem, också det ett uppslag i en inredningstidning. Alla ljusen är tända, pupillerna stora, håret hårt blonderat och permanentat. Hon är svullen efter sin senaste abort, klädd i ludna höga tofflor, en klänning i rosamönstrat indiskt tyg, bysten platt, en tid inbokad för bröstförstoring inom kort. Här är de smutsiga barnen och våldsamma lekarna. Hon super sig full, disken travar upp sig i högar – det var så vackert och pyntat när vi först kom – nu oredan och högljuddheten, musiken på högsta volym. Gangnam Style. Jag skyddar Babys hörsel genom att täppa till hans öron med fingrarna. Hon faller över vardagsrumsbordet, vinglasen krasar, barnen blir skrämda. Till slut undviker jag att se henne i ögonen, allt flyter ändå samman. Jag tror hon undviker att se på mig också. När min mor kommer för att hämta mig sluddrar min väninna i omfamningen att hon älskar mig mest i hela världen. Jag är tyst hela vägen hem. Baby sover. Min bror säger att det var goda biffar. Inte ett ord om den desperata stämningen. För första gången tillhör jag de nyktras skara, för första gången ser jag våra desperata liv utifrån.
+
DAG XX
Trädkronorna en mörk vinterkväll, snön, skymning. En motorväg i Dalarna, en konsert på radion, en hyrd minibuss. Det finns sammanhang, hela världen består av sammanhang, små flockvärldar, grupperingar, miniatyrsamhällen. Får inte vända mig bort. Är liksom alla andra en kloss i detta bygge. Jag är inte bara natur, moder, eget kött, intet, skrevande akt, längtan bort. Jag är en mammakropp i en samhällskropp. En kropp bland andra kroppar. Inte en knarkande kropp. Inte en utanförskapets kropp. Jag är närvaro. Och med närvaro kommer ansvar. Och kanske ett annat slags andnöd, i vitögat ser jag omöjligheterna, hopplösheten, bristerna. För första gången ser jag allt utifrån. Jag har tillbringat allt för lång tid inuti mig själv. Jag har stått utanför världen genom att befinna mig mitt i den. Och nu är jag här. Jag vänder inte bort blicken, möter varje blick. Parkerna, gathörnen, cykelparkeringarna. Jag tittar på kropparna som skulle kunna utgöra sällskapet för min kropp, som jag innerst inne vill ska utgöra sällskapet för min kropp, trots den sugande spädbarnskroppen jag numera alltid går och kånkar på. Att jag gått och blivit någons morsa är fortfarande så ofattbart. Jag trodde aldrig det skulle vara möjligt.
+
Staden intill min mors stad som är min fars stad. Ett dukat bord, en inlånad tomte. Tjänster och gentjänster. En lagad dator byts mot en röd luva. En skjuts mot en säck. En viktig kontakt mot en maskerad. De får ingen pli på barnet som är överstimulerat, okoncentrerat, berusat av socker och tecknade figurer. Allt är en hysterisk drucken tillvaro för det där barnet. Han kommer aldrig lära känna sig själv i det där grälla hemmet, de radiostyrda bilarna och plingande leksakerna, allt som kan kontrolleras, förstöras, slängas. Han kastar sig i mina armar utan några som helst tveksamheter. Det finns ingen rädsla i den där kroppen, bara gränslöshet. Det lilla barnet är redan dömt att falla. Han är min släkting. Han kommer sträva efter upptagenheten liksom jag gjort, en upptagenhet som avskärmar honom från sig själv, att vara helt och hållet styrd av den ihåliga hungern, en drift så stark och förgörande som till slut slår hål på allt.
+
Människor fryser ihjäl i Ryssland. Ett tidigare okänt litet nattlevande djur har hittats på Borneo. Baby har vaknat. Baby har ätit och kräkts. De rosa grisarna på hans mage har bytts ut mot vita kaniner. Fullmånen är enorm över trädtopparna, färgar himlen och snön i en blå nyans, snart skymmer världen och vi befinner oss på det skånska slättlandet. Den nyfunna nattaktiva primaten bär en ansiktsmask med mörka fläckar runt ögonen.
+
DAG XX
Veckan i Dalarna var fylld av förlamning, blindhet, passivitet, stirrighet. Jag fyllde min mage, tappade intresset för Baby, vände mig bort från min make. Nu sitter jag i en obäddad säng med otvättade sängkläder, Baby intill, sover. Jag dricker kaffe, laddar telefonen, läser, fotograferar Baby. Njuter av det vårdslösa i att tillbringa en hel förmiddag i sängen, fullt påklädd, utan en tanke på att jag skulle smutsa ner min nattliga bädd. Något jag aldrig annars tillåter mig själv eftersom jag är överdrivet hygienisk (vårt gemensamma arv). För mig existerar alltid en skarpt dragen linje mellan natt och dag, mellan nakenhet och kläder, mellan ensamhet och sällskap, ständigt en gräns jag är tvungen att förhålla mig till, reglera mitt kött utifrån. Jag har svårt att hantera friheten. Just idag tillåter jag mig själv. Dels för att jag ska byta sängkläder ikväll, dels för att jag återvänt hem och för att detta återvändande fyller mig med lust och ro. Nu återstår bara läsandet, tänkandet, skrevandet, Baby, mig själv, hemmet, maken. Även här den skarpt dragna linjen, det som hindrar det yttre från att beblanda sig med det inre, och tvärtom. Tvungenheten i att hålla mig i schack, sätta upp regler, begränsa mig från samvaro, för annars flyter jag strax ut, obehindrat, tappar kontrollen över mig själv och tillvaron. Det blir bäst så här. Ett eget regelsystem innanför fyra väggar. En självreglerad ordning. Min egen verklighet, en stilla meditation över min egen fantasi, allt tyglat och eftersom allt är tyglat får det också tillåtelsen att ränna fritt, ensamt, modigt, men bara innanför väggarna. Det här är mitt liv, min verklighet, tiden framöver. Baby ligger utslagen mitt på sängen i ett blått hav av bomull. Han skulle lika gärna kunna vara en död. Den bleka hjässan är skorvig. Jag bryr mig inte om att pilla bort skorvorna. När hans mun är smutsig låter jag den förbli smutsig. Han är mitt inträde till en värld som inte ska styras av skarpt dragna gränser. Han är min inkörsport till en värld som varken ska styras av ordning eller hygien. I sinom tid.
+
Här är den låsta kroppen. Den biologiska kroppen. Kroppen med sina riktningar. Den skrämmande kroppen. Kroppen som slagfält. Kroppen som invaderats av slem, mjölk, blod, hemorrojder, avgrundssmärta. Kroppen som måste inordnas till ett kontrollerbart material, den som måste placeras, kategoriseras, tyglas, sättas i förvar. Kroppen som värker, vätskar, ränner, driftar. Jag vill sprida ut mina delar. Bjuda på vätskorna. Upphäva min egen maktutövning. Upphäva de andras maktutövning. Jag konfronteras med omöjligheten, framförallt min egen. Här är den låsta kroppen, den begränsade kroppen. Hur allt ändå blir regisserat, styrt. Mammakroppen i samhällskroppen. Den beter sig. Givetvis lyder den kvinnorna på instutionen för barnavård. Den gnider inte sin stora mage mot stolpar, den sätter sig inte ner och kissar mitt på gatan. Det är knappt så att den kräks fast den vill kräkas. Åtminstone inte ute på gatan. Kvinnorna på instutionen vet bäst. Här är mammakroppen i samhällskroppen, mammakroppen som inte tillåts tänka själv.
+
JANUARI 2013
DAG XX
Inatt föll snön, uppvaknandet var vitt. Ljuden dämpade, som om jag går runt i en småstad, bullret från bilarna har tystnat. Baby börjar upptäcka sig själv, sin röst, han talar, tittar på sina händer. På hjässan fortfarande fläckar av skorv, små prickar av mjölkavlagrad hud. Han sparkar vilt på skötbordet som är en byrå han snart är för stor att ligga på. Det värker i ryggen. Jag är trött. Och rädd. Och tom. Stundtals uppfylld.
+
DAG XX
Baby gnäller och medan Baby gnäller kan jag inte koncentrera mig på något annat än Babys gnäll. Jag ringde försäkringskassan men måste ringa tillbaka imorgon då jag inte förstår hur blanketten ska fyllas i. Baby stirrar in i min mun som om han stirrade in i en vämjelig håla, han kan inte sluta stirra.
+
DAG XX
Baby och maken sover, rummet fyllt av deras andning. Min gröna kofta luktar tvättmedel. Jag beskriver världen där ute, från en plats som inte är min. Min värld är det här, dessa väggar, katten, Baby, maken, våra dofter, inomhusluften. Där ute är himlen blå och klar, kylan gör det oändliga rummet där ute innerligt, obegränsat, högt som en välvd panna. Jag andas djupa andetag trots att jag befinner mig inomhus, upplever ändå rymden och den klara kylan därute.
+
DAG XX
Bedövad och slö. Äntligen sover Baby. Hans sömn verkar djup. Jag behöver ljus, citron, saftighet, apelsin. Det är så mörkt i mig. Gröp citron över min hjässa, Babyliten. Blända mig.
+
Jag drömde om en ekorre inatt, en påflugen liten gnagare som klamrade sig fast vid mina ben. Jag skakade av mig honom. Jag minns droger och alkohol, magiska drycker, hur generöst det flödade. Drömmarna har trots allt blivit lugnare sedan han föddes. Baby liknade en ekorre när han föddes, därför fick han ett namn som påminner om en ekorre. Baby är en liten gnagare. Baby är mitt liv. Baby gnager sönder min kropp.
+
FEBRUARI
DAG XX
Nu behöver jag snart en paus, från livet. Jag har en storm inuti, tankar ord och böcker i travar, på hög. Mitt inre ett utrymme för sopor. De här tankarna plundrar min kropp, min skalle, mina drömmar. Inatt var J. en massmördare, dödade mig, M., vänner.
+
DAG XX
Babys läppar är glansiga av modersmjölk då jag bäddar ner honom i spjälsängen. Jag tänker inte krossa ditt ekorrskelett. (Det gör du så bra själv.) Var man sin egen slav. Var ekorre sin egen sav. Säden är det blekmedel du kommer färga dina klor med. Bakom de vita spjälorna har du ditt eget rike. Du kommer ömsa päls och vässa gnagartänder. Du är mitt storkbett. Det kommer alltid svida. Baby, Baby. Babyliten.
+
Lina Hagelbäck, Violencia: ”Mig själv söker jag alltjämt, fastän just självmedvetenheten har slagit sönder mitt liv.”
+
DAG XX
Lousiana, Danmark. Havets linje suddas ut av himlen, det snöar lätt. Panoramafönster ut mot parken och dess skulpturer, det smutsgrå danska havet. Vi firar sju år idag, jag och Babys far. Våra minnen är gemensamma. Saker som jag trott mig gjort på eget håll visar sig, utan undantag, vara våra gemensamma minnen. Jag berättar något, han korrigerar. ”Det stämmer inte, det där gjorde vi tillsammans, jag var med.” Varför minns jag inte? Baby är klädd i färgerna av den danska flaggan. En slump. Jag inbillar mig att det mesta är slump. Förmodligen är det inte så, förmodligen finns det inga tillfälligheter. Jag dricker ett stort glas fatöl, första gången på över ett år. Sedan sitter vi i barnhörnan och ritar konturer som blir porträtt. Smörpapper, linjer. Dubbleringar vid armvecket där injektionerna fördubblas, ett mycket enkelt sätt att teckna. Skrevandet börjar trötta ut mig. Trots att det är det enda jag klamrar mig fast vid. Jag önskar att Baby kunde ersätta skrevandet.
+
DAG XX
Det är alla hjärtans dag idag. De känslor som uppstår i åtrå fördömer jag, skulle anse mig som viljesvag om något sådant skulle uppstå. Till skrevandet förhåller jag mig på samma sätt. Självreducerar, hugger av. Jag äcklas av lustfyllda spel, stämningar mellan människor. Jag vet att allt sådant ändå alltid mynnar ut i svek, att allt utförs för att tillfredsställa sina egna behov, att det grymma spelet är egoistiskt, att lusten i slutändan är löjlig. Böcker som romantiserar kring kärleken föraktar jag också, men språket är ofta drivet av ett begär som gör texten levande, besatt. De bästa böckerna är ofta skrevna ur och styrda av kärlek. Jag vill skreva som om jag skrev om kärleken. Jag resonerar klyschigt och barnsligt, jag vet. Jag lämnar det bakom mig. Jag bestämmer mig för att göra fiktion av min kropp, i min hud ska berättelsen ristas in. Där ska all min samlade åtrå samlas. Dessa självporträtt av hud, lekar, bokstäver. Dessa reproduktioner av mig själv, plagiat. Jag tänker ofta att jag enbart har min giltighet och existens utifrån mina egna erfarenheter, en snäv cirkel av missbruk, hunger, dödsdrift. Och den kvinnliga kroppen. Det yttre. Jag känner mig fastlåst, positionerad, predestinerad, dum som inte vågar sträcka mig bortanför min egen rand av tillblivelse och värld. Jag är rädd. Kanske är rädslan min största erfarenhet? Förmodligen är rädslan allas största erfarenhet. Jag framkallar kroppen, dess negativ, dess avbildningar, dess kopior, dess förfalskningar, i mitt eget mörkerrum. En tvättlina, klädnypor, den spända huden, upphängd. Hänger upp bilder av mig själv på tork. Håller mig fångad i min egen bild av mig själv. Gräver min egen grop. Även små grytor har öron. Barnahanden ska en dag teckna mitt porträtt, sin bild av mig. Sanningen kommer framstå som glidande även för honom, liksom alla mina bilder av honom.
+
DAG XX
En enda lång utandning. Baby sover. Jag har trivsel i kroppen, andningen känns ren och självklar. Den bild som möter mig i spegelreflektionen är också ren och självklar. Håret mörkt, otvättat, men det syns inte. Jag är illamående av för mycket vitt bröd och socker. Om tre timmar är jag hemma i Malmö igen.
+
DAG XX
I hela mitt liv har jag sökt efter någon eller något som kan ta emot mina bekännelser, helst ett objekt, något som kan bli min fetisch.
+
Rosmarie Waldrop, Äpplets vana att falla: ”Till och med böcker stänker av hemligt mensblod och förökar sin art.”
+
”Allt vi äger har vi stulit av varandra.”
+
Reproduktionen som fortgår. Plagieringar. Förfalskningar. Kopior. Replikor. Förskjutningar. Avkommor.
+
DAG XX
Jag är bakfull för första gången. Den här hudlösa tillvaron är fruktansvärd. Jag står naken, torr och klen framför mina ögon. Snälla människor, älska min röst och mina erfarenheter, ta hand om mig, tala er varma om mig, jag försöker spräcka hål på både mig själv och andra. Allt ter sig så ynkligt, jag förlorar värdet, liksom det jag lägger min hand på. Inget är vackert längre, bara hudlöst smärtsamt och fult. Jag har alltid tänkt att jag inte behöver människorna.
+
MARS
DAG XX
Baby fick sin andra vaccinationsdos idag.
Barnmorskan stack en lång nål i vardera lår. Baby skrek men lät sig
tröstas snabbt. Jag hade huvudvärk, förmodligen för att jag glömde
dricka morgonkaffet. Babys kinder äro rosiga och lätt solspruckna.
Himlen är klar och blå. Alla har accepterat vårens inträde. Vi såg
vitsippor i Folkets Park. Jag tror jag har svampinfektion. Det luktar
räka. Baby är nog trött av vaccinet, har plötsligt och oväntat slocknat
flera gånger idag. Han har katthår på hjässan. Han pruttar med munnen.
Det kommer bubblor av saliv.
+
Mitt hår luktar rent, som en annan kvinnas hår. Baby har feber. Jag byter trosor två gånger per dag, en gång på morgonen och en gång på kvällen. Utanför fönstret, från gatan, ett läte som låter som ett skri från en hund eller en man i smärta.
+
– och Baby skriker, vaknar ur sin sömn, kräver mig och tanken som tvunget måste avslutas mitt i –
+
DAG XX
En kvittrande fågel i gul bröstdräkt utanför köksfönstret. Var läste jag om kvinnan som varje morgon gav sig själv i uppgift att beskriva det gröna utanför fönstret? I morse hade Baby vänt på sig i spjälsängen. För första gången betraktade han oss från vår fotända, tyst, medan vi sov, och medan vi sakta vaknade ur vår sömn.
+
Igår hade Baby sin första konflikt med ett annat barn, hon hette Nanne och var späd, några månader äldre. Hon ville ha Babys träleksak. Baby grät när Nanne slet i saken. Jag tror jag en gång i tiden har bott granne med Nannes mor. När jag bodde på den gatan, vägg i vägg med Nannes mor, handlade allt om natten och labyrinter. Jag inbillar mig att jag knappt lämnade min bostad. Jag och J. i vår bedövade fristad. Ändå har jag minnen från mig själv, från den tiden, utplacerad i stadens alla hörn och delar. På den tiden tillhörde varenda gata oss. På den tiden var jag mottaglig för världens alla lockrop. Nannes mors dåvarande pojkvän, amfetaminist och vän till J. När jag och J. knullade stoppade Nannes mors pojkvän in sitt huvud i vårt kök, hejarop, applåder. Vi brydde oss aldrig, påtända, obrydda, liksom den svävande skallen i rummet.
+
Mina minnen känns urblekta. Mitt ansikte är tunt, slitet och mörkt i spegeln. Mina leenden överdrivna. Intill Babys vita och delvis ospruckna ansikte ser jag ut att vara femtio år äldre än honom. Jag är en häxa. Mitt hår är torrt. Mitt ansikte ser stekt ut, natten är och förblir en sliten lockelse. Jag längtar inte tillbaka. Jag gör mig döv för lockelseropen, avgudar morgonen.
+
DAG XX
Baby åt ärtor för första gången igår. Det är bara att trycka på det runda skinnet så att det spricker, ut kommer två starkt gröna geléaktiga klumpar. Baby åt med god aptit. Imorse drömde han något obehagligt, hans torra gråt och ömkliga klagan lät överdramatiskt. Kanske avslöjar sömnen våra inre Drama Queens? Jag känner mig gammal. Min kropp är slapp.
+
DAG XX
Det var flera saker jag skulle komma ihåg. Fåglar och regnjackor i parken. Och något mer. Varför måste jag tvunget erövra språket varje dag? Det är tärande, denna lönlös jakt på sig själv.
+
DAG XX
Jag föreställer mig honom som flicka. Jag betraktar honom i delar. Ömheten blir starkare. Jag ser huden tydligare, ögonbrynen, näsan. För första gången lägger jag märke till hur mörkt hans spädbarnsjoller är.
+
DAG XX
Baby skriker. Jag placerar mitt ansikte rakt framför Babys ansikte. Jag öppnar min mun liksom Baby håller sin vidöppen. Ingen av oss tystnar.
+
Jag mättar min familj. Jag tillgodoser mina små kycklingar med föda. Ingen ska förmå sig till att nacka mig. Jag gör mig oumbärlig för alla.
+
Placerar min mun intill Babys öra, gör små klickljud, söver honom med Babymors läten. Hör hur hans fars hårda urinstråle strilar mot toalettkaklet. Babys far passerar mig där jag står lutad över spjälsängen, drar med ett finger i skåran mellan mina skinkor. Jag kysser Baby på hans stängda ögonlock, trycker mina läppar hårdare, trycker mig närmare fingret. Gränserna för hud och kärlek som flyter samman, denna närmast incestuösa tillvaro fyller mig med hopp och självaktning.
+
Jag går med Baby i vaggan, ljuset bryts av min kropp. Jag fångar upp ljuset, skuggar hans ansikte. Min skugga ska inte alltid falla över honom.
+
DAG XX
Nattens sömn djup och ostörd, kanske för första gången sedan han föddes. Jag drack kvällen innan, folköl och vin. Jag vaknar fullständig. Det är förmiddag. Baby tittar på oss från vår fotända, han ligger på mage med lyft huvud, den vänstra armen utanför spjälorna. Jag lyfter upp honom, byter hans nerbajsade blöja, lägger honom på golvet. Babys far och jag hade städat undan burkarna och flaskorna. Ljuset strömmar in, känsla av lättnad. Det är det första höga vårljuset, det som tränger sig in, det som kommer med förhoppningar om nya tider, ljusare tider. Gudstjänst på radion, en mjuk och självklar lycka inom mig. Det här är mitt liv. En lyckad hantering av alkohol och cigaretter, ett nytt liv. Och ett ljus och en årstid som min son aldrig tidigare stött på. Allt är nytt även för honom. Någon som låter som Helen Sjöholm sjunger om Heliga Maria. Gudstjänsten avslutas med Ave Maria. Jag gråter.
+
DAG XX
Den verkliga världen utanför lägenheten känns som en overklighet. För första gången sedan Baby föddes är jag ute i parken på egen hand, helt själv. Klockan närmar sig nio, det är svart ute. För första gången skrämmer mörkret mig, eller det som döljs i mörkret. I vanliga fall är jag aldrig rädd. Nu känner jag mig skärrad, rör mig i en värld som skrämmer mig, minsta ljud får mig att rycka till. Jag kan inte tänka klart, inte se klart. Luften är kall. Det känns som höst. Det var höst när han föddes. Det känns som om årstiden inte ändrat sig sedan hans uträde i världen trots att snart ett halvår har gått. Jag njuter av min raska promenad, av rädslan, av overkligheten. Kylan griper tag i min haka. Jag njuter av adrenalin, de starka känslorna, skräcken. Jag njuter av att vara rädd. Rädslan fyller mig, samtidigt som den gröper ur mig. Jag inbillar mig att jag aldrig tidigare känt mig så här levande. Omgivningen närmast overklig, en kuliss. Adrenalin gör mig verklig. Det påminner mig om bildörren som slängs upp och tårgasen över hela ansiktet. Det påminner mig om oförrätter, vandettor, hot och hämnd. Babys uträde i världen har gjort min värld verklig, eller kanske overklig. Jag vet inte vad som är vad längre. Sömnbrist, närhet, allt så hudlöst nära.
+
DAG XX
Jag börjar närma mig något jag inte känner till. Jag är tung och hopplös av trötthet. Jag vill vara en del av världen men när jag tänker på mig själv i världen frammanas inga bilder alls, bara ett vakuum, tomhet. Jag förlorar kanterna. Inom mig finns bara lera, gegga, oformlighet. Jag tappar min förmåga till att tala, att ens tänka. Jag vandrar runt i ett par vinterstövlar vars innehåll är helt utraderat. Jag minns inte mig själv. Baby är så stor nu, snart ett halvår, den äter lystet, smakportioner av annan föda än min bröstmjölk. Jag förlorar tillvaron, mig själv. Det enda slags sammanhang jag har är Babys behov av mig. Jag är nervös över att ta mig från en plats till en annan. Ett besök hos Babys fars farföräldrar i Åmål tillintetgör mig. Jag sitter i en fåtölj och flyter ut. Jag äter kokta grönsaker. Jag köper en skvallertidning som innehåller kändisarnas psykiska diagnoser. Jag borde sova, jag borde passa på att sova nu när barnet sover. Jag måste hålla fast i mina anteckningsböcker. De berättar för mig vem jag är. De tecknar min existens i svart bläck, blått bläck, i stålgrått blyerts. I osynligt vitt bläck. De förklarar min kropp, mitt inre som yttre, de påminner mig. De hjälper mig att skapa mig själv. Jag samlar på kvinnliga Disneyfigurer. Jag ger dem röst, återskapar dem. Babys far ber mig att inte öppna datorn idag, att inte jobba. Jag har försökt resonera klokt med mig själv inatt. Jag vet att det mesta jag skrevar på datorn går på tomgång. Jag vet att jag förblindar mitt varande genom upprepningar, att jag slår hål i tankar, att hela mitt jag samlar sig i det där hålet. Jag försöker få hjälp av andra författare och poeter att skreva, de ger mig små uppdrag, jag hittar dem mellan raderna i deras böcker.
+
Jag portionerar medvetet ut mig själv i små doser, köpslår med mitt kött, med Baby, mina erfarenheter, lockar med det orimliga i min barndom, lockar och retas. Jag gör en dans av mig själv. Självklart blir jag trött. Jag kan inte sluta.
+
DAG XX
Jag är bakrusig. Befinner mig i det slags sinnestillstånd som gör mig övernaturlig. Jag ser väldigt klart. Datorn är långsam. Baby gnäller. Katten vänder blad med sina vassa klor, ljudet slår hål i mina tankar. Jag tappar tillståndet, måste jaga det, blir desperat, förlorar den värld jag ville anteckna.
+
DAG XX
Besöket hos B. bra. Det känns som om jag lär mig medvetenheten kring mig själv och mina relationer. Gränserna. Att försöka undvika att sjunka ner i min egen lekhage. Och medvetenheten i avskildhet. Ensamheten. Och att undvika ytterligheterna. Extremerna. Att göra det mindre extremt. Att inte göra varandet så farligt, så nära. Att behålla sig själv. Baby har börjat använda konsonanter i sitt joller. Jag ska lära honom allt jag inte visste. Baby kommer snart kränga sig ur vagnen. Det kommer ske när vi minst av allt anar det. Vi måste köpa en ny vagn.
+
Babys far så tålmodig. Med mig. Med Baby. Liksom jag med Baby. Och Babys far. Babys avföring luktar mer orent nu när vi börjat med smakportionerna, osmält föda som inte är bröstmjölk medför en viss stank. Jag är inte rädd för att vara en otillräcklig moder, min rädsla handlar mer om att vara en otillräcklig kvinna – kanske därför jag våldför mig på min egen kvinnlighet. Jag exploaterar, skrevar mitt kött, fixerar mig. Jag är rädd för att en dag avslöjas. Ännu vet jag ingenting om det som ska avslöjas den där dagen då jag föreställer mig att det ska ske. Fram tills dess ska jag träna på att tänka och tala. Jag äter mig själv i utsagor om kvicka tillfälligheter. Jag intalar mig själv att det snart måste brista. Jag ska bli stampad på. Jag lever nära avrättningsdagen. Mayday, Mayday. Baby sträcker sig efter min röda anteckningsbok.
+
Hej kära dagbok. Hej röda anteckningsbok. Dear Rose-Märi. Hejsan Rosmari. Du är min eviga ryttargång, gengångardröm, svarta riddaren i natten, doppelgänger, min Mariaros. Den skuggsida vars siluett jag alltid måste lägga min huds konturer tätt, tätt intill, nära. Svarta linjer att upplösa. Jag gav dig ditt namn när jag var nio. Jag förmodar att det var en mycket högtidlig akt. Jag inbillar mig att det enda varaktiga i mitt liv är det namn jag gett dig. Rose-Märi sjunger i kör. Jag vet inte vem som är körledaren, om det är jag eller hon. Jag är det lamm som besjungs i visan om dig. Håll mig kopplad. Mari. Märi. Mary had a little lamb. Mary had a little lamb är de allra första orden som spelades in, den allra första röstupptagningen. Mary had a little lamb är den tillfångatagna röstens vagga och ursprunglighet. Mary som är en ros som är Ros-Märi som är den slags Mariaros som är min dagbok som också är en dikt av Ann Jäderlund. Och dikter av tusentals kvinnor. Det som stiger upp ur mig förmörkar din vithet. Ditt röda skinn randas av mina ord. Piskslag. Du förtätar mitt inre. Inget ljus slipper undan, här fram, här fram, det läcker från min listhud. Inget ska avslöja mig. Du ska hämta mig sedan. Du ska alltid hämta mig senare. Och i stunden. Allra helst i stunden. Den gas som dunstar från dig är min andedräkt. Jag försöker vara resonlig mellan ditt röda skinn. Jag vill bara existera mellan ditt röda skinn. Att formulera mig själv är ett varande som är ditt koppel kring min hals. Jag skurar framtill och baktill. Drar lite hårdare. Dra hårdare. Jag måste återuppfinna mig själv. Dra ännu lite hårdare. Jag måste upprepa upptagenheten av mig själv. Allt jag tecknar i dig kommer vändas emot mig.
+
Athena Farrokhzad, Vitsvit: ”Min far sa: Allt du skriver ska användas mot dig / Min mor sa: I sinom tid ska allting vändas mot dig”
+
Pia Tafdrup: ”allt vi säger ska bli använt emot oss / det samma ska ske med det vi inte säger.”
+
Mitt varande upphör inte. Jag drivs av en längtan tillbaka. En ö av frömjöl, sönderslagen tillvaro, det upplösta. Att bara existera som naturkraft, ett enda ihållande skrik, stumt. Den enda uppgift jag hade var att behålla skriket, men att inte låta andra höra det, knappt att jag själv ens fick tillåtelse att lystra till det. Ett stumt bedövat skri, en vaggande famn. Ett språk som skrevar sig självt, bakom stängda ögonlock, ett självuppfyllande varande. Jag klädde av mig alla mina behov, alla mina behov förutom ett enda, att fylla mitt blod med guld, således att alltid vara på jakt. Jag inbillar mig att det hela var mycket enkelt, att jag bara bestod av en enda uppgift, och att den uppgiften fyllde mig med så mycket självklart liv, så mycket att allt annat tedde sig skrattretande, ovidkommande. Antagligen var det så. Jag orkar inte öppna dessa dagböcker.
+
Babys far är deprimerad. Ibland drabbas jag av samma slags trötthet. Jag kan inte muntra upp honom. Vi båda är inte utan brott. Bedragna och förljugna. Jag vet inte vilka slags svek som är värst. Vare sig det handlar om droger eller sex är berusningarna våra grymma otroheter. Hur stiger man över den smärta som gröpt ur oss hårdast? Hur fyller man ett urgröpt hål? Baby ska inte ärva våra sorger, våra själviska sorger. Baby ska bli klokare än så, muntrare än så. Baby ska inte livnära sig på vår märg. Vår benstomme är inget att suga på, att slita näring ur oss är dock Babys huvudsakliga syssla. Baby ska inte förgiftas.
+
DAG XX
Kvinnan mittemot har målat tippen av sina naglar svarta, resten har hon lämnat omålade. Mycket vackert. Jag ska måla mina naglar precis som hennes. Jag ska minnas hennes naglar. I övrigt är hon osminkad och praktiskt lagd. Kvinnan intill mig har vackert fall på sitt hår. Hon har ingen haka. Näsan spetsig och koftan grön. På väskan ligger ett sadelskydd i fårskinn och tre olika sjalar. Kvinnan som sitter intill henne på andra sidan gången är ung. Mönstret på hennes tajts ser ut som en himmel av rave och krokodiler. Jackan är alpin (Billabong) och prickig, matchar färgerna på tajtsen. Hon har ett slätstruket ansikte och blågrönt hår. Hon läser Bloodlines av Richelle Mead. Det var den finniga typen innan som läste King. Nu är vi i Västerås. Alla stiger av förutom jag, mitt sovande barn och den slätstrukna raveflickan. De nya passagerarna som stiger på är bruna, gröna och marina. Farbrodern i grönt sätter sig intill mig, han ser sympatisk ut, har långt näshår och småler för sig själv. En ung man talar på högljutt dalmål i sin mobil om tv- och radioavgiften. Ett litet barn talar med sin mamma. Vi står fortfarande stilla på perrongen i Västerås. Nyss stängdes tågets ström av. En man på andra sidan gången beklagar sig till sin medresenär att alltid ska det vara nåt, typiskt idag när han för en gångs skull tagit ett tidigare tåg hem. Konduktören talar skånska, undrar var den andra konduktören tagit vägen. Det lilla barnet med sin ängsliga mor gnäller otåligt. Det låter barnsligt och besvärligt. Barnets mor försöker engagera barnet i ett tåg som långsamt rör sig bort från oss från andra sidan perrongen. Barnet brister snart i behärskning, liksom barnets mor. Barnet låter som en förvuxen version av mitt eget barn. Jag är hungrig. Jag ska återvända till den perrong i den stad jag växte upp i. Det första hus man ser är hennes. Det gamla stationshuset på Tullkammargatan. I hennes mors lägenhet luktade det tvättmedel och cigarettrök. Doften av henne, av hennes mors doft, det långa blonda håret, ärret på kinden. I hennes mors lägenhet har vi druckit, haft sex, med varandra och andra, sminkat oss, spytt. Första gången jag rökte hasch var med henne, på taket av hennes hus. Jag trodde vi skulle dö. Nu vaknade mitt barn. Nu åker tåget.
+
DAG XX
Hyttgatan, hos mormor. Jag vaggade både Baby och mormor till sömns. Baby genom bröstet och mormor genom vätesuperoxiden. För ett ögonblick förvandlas jag till den slags flicka som inte får välja kläder själv. Jag blir den slags flicka som inte får se barnprogram, hon som skrubbar mattor tills det blöder, hon som äter upp de gamla flingorna och sväljer gröten trots att det får henne att kräkas. Babys nävar är starka, allt den griper tag i måste jag bända loss. Han rycker av mig håret, sliter tag i mina näsvingar. Det bästa han vet är att stoppa in hela sin hand i min mun. Det mörka fuktiga gapet fyller honom med oerhörd glädje, liksom min hårda tandrad. Jag har på mig en marinblå klockad kjol. Den ligger svept över den elfenbensvitfärgade tvåsitssoffan som har ett mönster av grönblommig vass. Jag sitter i mormors finrum. Här är allt vackert och rent. Pelargoner. Svärmorstungor. Finrummet som förr bara fick beträdas en dag om året. Allt är utplacerat enligt ett schema som ingen får bryta. Var sak på sin plats. Hönsen i mässing ovanpå det grå skåpet, silver och porslinsballerinor i vitrinskåpet, linnetyget i understa lådan, stressäggen i sitt emaljerade fat, de broderade kuddarna i soffan. Ingen dator får placeras på marmorbordet, inget flottigt huvud på armstödet. Alla skallar är flottiga. Solen skiner utanför, bildörrar öppnas och slås igen. Jag befinner mig där jag vill befinna mig, bland längor av röda hus, drivor av smält snö, grusiga asfaltsvägar och doften av hundskit, bland vänner som missbrukar och reproducerar sig, hos en auktoritär mormor vars kärleksfulla tyranni lärde mig att fantisera och drömma. I hennes våld, på en blå heltäckningsmatta i min mors gamla flickrum. Blyerts, papper. Berättelser om föl som jag aldrig lyckades avsluta.
+
APRIL
DAG XX
Vid stationen Avesta-Krylbo passerar vi skyltar med namnen Hökmora, Döda Fallen och Koppardalen. I min fantasi skulle jag kunna tänka mig att bosätta mig här. Tågresan känns stabil. Baby sover. Jag är varm om fötterna.
+
För att återuppfinna sig själv krävs ibland geografisk förflyttning.
+
DAG XX
Baby stjäl mig. Baby är min tjuv om dagen. Om natten finner jag luckor av dröm och det som jag förmodar betecknas som egen tid, stunder av mättnad. Sedan väcker han mig igen. En somnambul moder ger sitt barn bröstet. Vattnig mjölk. Allt jag gör är utarbetningar av tid. Under vilka delar av dagen och natten kan jag vara mest effektiv? Hur ska jag planera in mina olika arbetsområden så att de sammanfaller med Babys takt? Läsa poesi medan Baby håller på att somna? Skreva effektivt när Baby sover? Slösurfa när Baby är pigg och irriterande? Babys far kallar mig framförallt för två adjektiv: missnöjd och saktfärdig. Missnöjd när jag aldrig är tillfreds med tillvaron och vår samvaro och min ensamma tid. Saktfärdig när jag ska hämta kräkhanddukarna då Baby spyr ut min mjölk. Nu sover i alla fall Baby. Nu måste jag skreva effektivt.
+
DAG XX
Natt. Jag sprider ut mina delar. Vem äter mina dagboksanteckningar?
+
Helena Granström, Infans: ”[...], hoppas att det skall vakna och gråta så att jag måste lyfta det, ta det i famnen [...]”
+
DAG XX
Idag är det min systers födelsedag. Jag läser Annie Dillards Livet vid ån. Sida upp och sida ner om naturen. Dess överdåd, dess nyckfullhet, de plötsliga infallen, tillfälligheterna. Naturen som uppenbarar och döljer. Att lyckas fånga och föreviga naturen ses som en bedrift. Vi fångade Babys förlossning, det blodiga ögonblick då Baby slet sig ut i världen, ut ur mitt kött. Vi ser den om och om igen. Jag fortsätter fånga naturen, fortsätter genom att etsa fast Babys utveckling på papper, en tillfångatagen fjäril vars vingar spikas fast. Babys far gör likadant. Gör show av Baby, gör show av oss själva, utökar naturen. Jag har slutat upp med att ångra Babys tillkomst och existens. Jag tycker om mig själv i hans sällskap.
+
Jag och min syster framför hyllorna av vhs-band. Varannan Disney, varannan förlossning. Förlossningens förlopp är den ultimata dramaturgin. Dess klimax med sitt våldsamma utbrott och vätskorna. Min systers förlossning är den mest spännande. Hon har navelsträngen runt halsen. Hon är blå i ansiktet. Hökbettet lyser i pannan. Mor skriker Vad är det för fel på henne?
+
Babys mun påminner mig om min systers mun. När jag ger Baby di tänker jag på min syster.
+
DAG XX
Missbrukets fasa går inte att rationalisera bort, det där begäret, den där grymma driften. Det var på allvar, jag levde i döden, med överdoserna, med J., som åkte in och ut på anstalt, och med männen, männen som kunde tillhandahålla det jag ville ha, var i behov av, kunde göra vad som helst för, gjorde vad som helst för. Jag injicerar framför ögonen på min syster, dåligt med svar, flera stick, blod, massa blod, rakt upp i synen på henne som sitter i min lägenhet i Malmö, i ett rum vars väggar gränsar till Nannes mor. Jag har min syster i mitt våld, exploaterar hänsynslöst hur jag lever. Hon klarar inte av det, att sitta där förlamad och stirra på mig och mitt liv, hon springer till min brors gamla flickvän, låter sig tröstas. Jag går till mitt kvällsjobb den där kvällen. Jag jobbar som personlig assisstent hos en norsk dam. Jag snor piller av henne som jag krossar och injicerar innan läggdags då jag och J. varken lyckats få tag på jonk eller morfin. Min syster kommer tillbaka. Senare samma natt? Tiden ett vakuum, ett träskmark att sjunka ner till. Hon kommer i sällskap med mina föräldrar. De har inte träffat varandra sedan de skiljdes åt för nio år sedan. Då var jag fjorton. Nu är jag tjugotre. Jag sätter mig frivilligt i baksätet. På begäran låter de mig stanna på de nattöppna mackarna för att jag ska kunna ta mina fixar. Mor utanför toadörrarna för att kontrollera att jag inte slocknar. Det är en lång resa från Malmö till Falun. Sedan avgiftning. Sedan boende på en soffa hos en morbror. Barnögon som ser igenom mig. Barnens ögon som svider i mig, avslöjar mig. Jag sniffar lim nere i källaren. Jag dricker upp hostmedicinen. Ett ingenmansland av väntan. Sedan behandlingshem. Sedan återfall. En värld av lögner och otillräcklighet och hud som ska döljas. Sedan interferonbehandling. Sedan terapi. Sedan barnafödsel. Fortsatt terapi. Och det dåliga samvetet. Skulden. Alla jag bedragit och ljugit för. I syfte att upprätthålla min egen barnsliga lekhage. Mina egna behov. Min egen sorg.
+
DAG XX
Jag trodde aldrig att jag skulle bli gravid. Jag har aldrig kunnat föreställa mig själv som mor. Jag har knullat med närmare femtio män. Jag har aldrig använt skydd. Inte en enda gång. Inte vad jag minns i alla fall. Jag har aldrig blivit gravid. Min kropp är inte den slags kropp som blir gravid. Jag har aldrig sett på min kropp som om den vore en fertil kropp. Min kropp är inte ett kärl för embryon, för tillväxt. Min kropp är hård och följsam. Min mage skulle aldrig svälla på det där viset, mitt underliv skulle aldrig brista, min ändmuskulatur skulle aldrig sitta på utsidan. Min kropp är ett kärl bara för mig. Min kropp har varit min tjänare. Min kropp har nästan inga ärr. Min kropp har lyckats undkomma det mesta. Min kropp har opererats två gånger, en gång för blindtarmen, en gång för en visdomstand. Min kropp har injicerats med centralstimulantia, krossade piller, morfin, heroin, subutex. Min kropp dricker opium, röker opium, röker heroin, röker piller. Min kropp stoppas full av hallucinogener, syra, svamp, MDMA, ecstasy, tänjer på sitt seende, tar sig till vidder bortom. Min kropp har överdoserat, injicerats med motgift, kroppen som vaknar till liv igen, sätter sig upp i givakt, benådad, eller kanske förlorad, åt det där livet igen. Min kropp ligger i ambulansen och vaknar till liv igen. Min kropp ligger på akuten och spyr blod. Min kropps blod har varit smittad av hepatit c. Min kropp har genomgått cellgiftsbehandling, gjort avbön för smittan. Och mitt i alla extrema lekar av kroppslighet, av inbillad kontroll, så går min kropp och blir på smällen! Min kropp hyser en annan kropp inuti sig! Min kropp är inte längre min tjänare! Min kropp är den nya varelsens tjänare. Vad ska jag göra med den här magen? Vad ska jag göra mellan värkarna? Vad ska jag göra med den här lilla killen? Jag filmar mig själv. Jag dansar en välkomstdans till hans ära. Strax går mitt vatten, strax ska jag åka till förlossningsakuten, men nu dansar jag. Mellan värkarna dansar jag. En hövdingdans. En primitiv lek. Björn Skifs sjunger Hooked on a feeling. Välkommen Baby. Jag blåser luft på hans kön. Han skrattar förtjust. Jag avgudar honom. Han avgudar mig.
+
DAG XX
Sjuk, utan livslust, det luktar sjukdom i våra rum, vi försöker vädra. Igår fick jag ett mail av J. Ämnesraden var på franska och lyder: j’admirais le forçat intraitable sur qui se referme toujours le bagne. På google translate blir det ”Jag beundrade den kompromisslösa straffångar på vem fängelset alltid stänger”. Han har en kvarlämnad borr i sin skalle. Han ska operera bort den samma dag som G. skulle firat sin trettiotreårsdag om han fortfarande levde. Jag vill skreva en gravsten till varje vän och älskare och fiende och älskarinna som dött, och en gravsten till varje vän och älskare och fiende och älskarinna som fortfarande lever.
+
DAG XX
Natt. Jag finner en annan kvinnas kläder på vinden, gamla tillhörigheter från en av grannkvinnorna. En jeansskjorta och en grön militärjacka. Jag provar plaggen hemma i lägenheten. De passar mig perfekt. Jag tänker mig att skrevandet kräver en viss distans, behovet av att känna makt över mitt skrevande börjar bli allt mer viktigt. Min egen blick på texten. Tidigare existerade jag bara som en kropp av text, en textkropp, jag var min skrift, skriften var mig, ett mycket behagligt tillstånd. Men kanske obehagligt i efterhand. Det är som att ha varit blind och senare bli benådad med gåvan att se, eller om det är en förbannelse. Ändå gör jag leken ännu mer avklädd nu, kanske för att jag är i stånd att faktiskt göra den mer avklädd. Hur uppenbart det är att skriften och jag existerat som en enda varelse utan gränser. Det känns som om jag är utlämnad åt något så djupt inne i mig själv att jag är en levande död, jag kan inte förmå mig till att se, med nykter och oaffekterad blick, jag äger ingen blick överhuvudtaget. Du är en galen kvinna. Skrevandet är en galen kvinnas akt. Det galna skrevandet är en kvinnas akt. Du befinner dig på en vind, i en källare, det finns ingen urskiljningsförmåga, du är din egen myt, du är andras myt, utan kontroll eller blick, du skriker skrift, du skrattar åt ditt förflutna, gör narr av ditt varande, du vansinnesskrattar, tar inget ansvar, ingen har lärt dig vad ansvar innebär, du är en gränslös varelse, väggarna har sprickor, liksom din hud. Det rinner. Du är din egen freak show. Du utökar gränserna för din egen freak show. Stereotyperna är din lekhage. Du överdriver. Ännu mer. Leker hondjur. Stryper dig i din egen dotters hopprep. Om du hade en dotter. Om hon hade ett hopprep. Du saknar din vän. Hon den döda. Och hon den som bor i kvarteret intill, resterna av er sönderfallande mutation. Och hon i jeansbutiken. Och hon i stadsdelen bortanför kyrkogårdarna. Och hon inuti dig.
+
Babys far är sjuk, om natten ligger han på soffan i vardagsrummet. Du ligger ensam med Baby i sovrummet. Det öppnar upp för ännu mer skrevande. Nätter innaför väggar, stunder av mättnad, den mörka och fogliga kroppen, det vita och osynliga bläcket. Sömn och sjukdom andas mjukt i din nacke. Du längtar tillbaka till läckaget, utsprängandet. När du låg där i det vita sterila rummet tänkte du att hit måste du återvända, till den här bädden, till den här avgrundssmärtan. Det här är din anledning till berusning. Den här anledningen är godtagbar. Ingen kan neka dig kemikalier i den här situationen. Berusningen är fortfarande den fulländade tillvaron. Ett djur flåsar i min nacke. Jag måste vända mig till skriften och mytologin för att göra det hanterbart. Ändå ligger glömskans flod bortom min räckvidd. Jag måste upprätta egna dammar i mitt inre, ta mig ett dopp då och då, göra min längtan uthärdlig genom tvång.
+
DAG XX
”Där det finns en mor finns det alltid en fortsättning” skrevar Aase Berg i sin recension av Patricia Lorenzonis bok Mama Dolly. De två sista orden i Mumieland är Ave Maria. Var hälsad moder. Mumielands allra sista bokstav är alfabetets första. Jag bestämmer mig för att allt mynnar ut i begynnelser som ger fler återfödslar, som öppnar upp för fortsatt arbete. Det måste fortsätta. Jag måste ha en anledning att fortsätta, att ha något att göra, att fylla det här livet med något, något som inte är droger eller karuseller. Det här är inte vita knogar. Det här är ett mycket effektivt sätt att leva. Jag gör mig blind för den sista punkten. Jag hittar på en lek. Här är den måttlösa honkroppen. Här expanderar den, sväller, rinner över. Här är den tröga anhopningen av brosk, blod, märg. Här är en vädjan inuti. Här är det stycke vädjan som sitter, helt utan muskler, i kroppens knä. Rida rida ranka. Här lägger kroppen sina ägg. Här krossar kroppen sina ägg. Här rullar kroppen runt i det kladdigt gula. I ett rött modershav. Innanför de glatta sidorna av en inredningstidning. Här sväljer kroppen sin egen avkomma, nackar den lilla kycklingnacken. Här gungar den gröna vaggan, outtröttligt. Här svämmar kroppen över. Och kanske också bokstäverna, alltsammans i en röd svepande flodvåg. Du rödaste rött, låt mig svepas med.
+
Virginia Woolf: ”One who expresses herself completely does not cancel herself out.”
+
Hélène Cixous: ”Write yourself. Your body must be heard.”
+
DAG XX
De senaste veckorna har gått snabbt. Baby förändras. Baby har sina favoritljud. En intensiv period var han ett rytande monster, sedan avstannar ljudet för en period, som om han glömt bort sitt älsklingsljud, sedan är det som om han återupptäcker det på nytt, av en händelse. Fixeringarna återupptas. Från början är Baby endast reducerat till ett kärl för sina föräldrars fantasier. Vid ett halvår är Baby sin egen fantasi. Det är inte längre roligt att fantisera om honom. Baby är Baby. Baby sover. Babys far arbetar. Jag har tid för mig själv. Och medan jag har tid för mig själv skrevar jag om Baby, och delvis om Babys far. Jag har så många böcker på hög som ska läsas. I alfabetisk ordning: All kärleks källa. Babyn. Bilden av barnet. Brev till Amasonen. Den gyllene grenen. Den havande jungfrun. Den stora barnaboken. En sorts mamma kallad. Exlibris. Graviditet, förlossning och den nya familjen 2011. Hon drar ådrorna ur. Iokastes barn. Jordemor, barnmorska och barnaföderska: barnafödandets historia i Sverige. Könsskillnadens etik och andra texter. Leva med barn. Mama Dolly. Moder Jord och andra mödrar. Oostakkerdikterna. The Monstrous-Feminine. Trollmor: sägner om moderskap. Tröskelkvinnor: barnafödandet som kultur. Quinnan och Dr Dreuf. Rörelser. Självmordet. Skapelsejournal. Spädbarnets interpersonella värld. Tankar om små barns fostran. Tryggare kan ingen vara. Två ungerska poeter. Under det rosa täcket. Varsel. Vinterbarn. Vänta barn.
Jag klamrar mig fast vid mitt eget kött. Jag vill skreva på min egen hud. Nu är det utökat till två kroppar, mitt och Babys. Jag skrevar oss. Jag avlyssnar vårt kött. Jag sysselsätter mig med skrevandet för att hålla kroppen på plats. Med en önskan om att hålla hans oregerliga kropp på plats. Baby har börjat kräla. Baby når mina böcker, når eluttagen, når sladdar, når kattens saker. Jag måste sätta honom i en hage eller köpa en gåstol för att låsa fast honom i. Jag kan inte överblicka alla hans förflyttningar. Jag varken kan eller vill. Det kommer gå snabbt nu. Han kommer bli ett riktigt barn.
+
DAG XX
Dålig sömn inatt, svårt att somna. Vid de tillfällen jag faktiskt lyckades somna väckte Baby mig strax igen, krävde utfordring, glupsk.
+
DAG XX
På en bänk i Folkets Park. Våren har brutit ut, plötsligt men självklart. Körsbärsträd står i blom, karusellerna är igång, tjutande barn springer runt med ballonger, en högljudd konsert i andra änden av parken, de druckna dricker utomhus, fåglarna kvittrar, uteseveringarna är fyllda av människor. Baby följer samma plötsliga, men självklara, övergång. Den kritiska övergången från spädbarn till litet barn. På en sekund har han lagt huvudet på bokhyllans nedersta hyllplan. Han är så hänsynslös, sträcker sig efter mina saker, mina ord. Igår upptäckte vi tanden, ett vitt vasst litet streck i det rosa gomköttet, i nedersta raden till höger. Klubbmusiken från Moriskan pumpar ut över parken, förberedningar för natten. En kvinna i röd skidjacka böjer sig ner över en klunga violetta hyacintliknande blommor, en påverkad narkoman med en cigg i den tandlösa munnen passerar henne. Jag kan inte sluta titta, värderar pupill, rytm, kropp, andning. Kanske testar jag min egen längtan. Jag består av en klunga varelser som hela tiden vill tillbaka, som vill sluta samman med sina ihåliga systrar. Baby och Babys far kommer emot mig.
+
Midnatt. Lägenheten. Baby sover. Jag och Babys far har sett en Ozonfilm, Le Refuge. Lågmäld med en tematik som ligger nära, en stum sorg, ett liv som varken vill eller kan levas. Att lämna byggnaden där det nyförlösta barnet ligger, att återvända till det slags liv man tror sig vara mer ämnad att leva.
+
Baby suger på sina tygdjur. Tygdjurens långa öron och tassar luktar sött, klibbigt. Är hela barnets munhåla söt? Är det för att bröstmjölken är söt? Hur kan en munhåla alstra söthet? Baby har gjort mig mer medveten om material och smaker. Jag är Babys mor. Jag luktar på hans saliv. Jag fortsätter med skrevandet i huvudet om jag inte har möjlighet att skreva på datorn eller i den röda anteckningsboken eller på kvittona. Det är som om jag inte kan tänka om jag inte tänker i de slags formulerade meningar som ska bli text. Jag är ingen om jag inte skrevar.
+
Jag undrar hur många gånger det är möjligt att bedra oss själva, förlora det som faktiskt existerar i i spjälsängen i rummet intill oss, för några sekunder i alla fall. Ibland händer det faktiskt att vi glömmer bort Babys existens. Men efter några eviga sekunder kommer den plötsliga hågkomsten. Det är märkligt. Förr var det vanligt att lämna sitt sovande barn i flera timmar, föräldrarna gick på bio eller restaurang, det ansågs nyttigt att låta barnet skrika av sig lite. Tidigare under kvällen, då vi satt i parken, drack vi en varsin Corona. Vi köpte ett paket cigg också, trots att vi egentligen inte röker. Jag skulle kunna fortsätta där och då, gå vidare till en uteservering, men vi går hem, tröttheten övermannar oss. Babys far lagar mat, biffar och strips, efter maten känner vi oss pigga igen. Jag fylls av stolthet då ett glas bara blir ett glas.
+
DAG XX
Igår fyllde hon år om hon fortfarande skulle ha levt. Trettiotvå. Ända sedan hon var liten har hon sagt att hon ska dö innan hon fyller trettio. Kanske har jag hört det så många gånger att hennes ord blivit ihåliga. Jag lyssnade inte längre till innebörden i den utsaga som var den genomgående melodin i hennes liv. Hennes ord hade inte (längre?) någon inverkan på mig. Kanske drabbas jag av dåligt samvete. Jag messar med väninnan i Yttermark. Snart finns inga behandlingshem kvar, snart är de bara till för de som har råd. Hon messar tillbaka att hon redan är på utredning, att hon drogtestas. Avstånden är så långa. Hon befinner sig där, sjukskriven med fyra barn i ett hus i skogen i Dalarna. Jag här, på ett tåg, på väg till Göteborg för att på världsbokdagen läsa högt ur Mumieland. Överblicken från tåget, landskapets förändringar, skillnaderna. Oavsett vattenmassor eller de mer osynligt dragna linjerna. Jag drabbas av overklighetskänslor. Jag tappar bort ledstången, kroppen, överblicken. Jag flyter ut, tappar minnet, existerar gränslöst, vettskrämt. Baby ska hålla mig fast. Men egentligen tvivlar jag på om det finns något bestående för mig. Jag har aldrig lyckats fylla något med tillräckligt mycket fasthet. Allt flyter ändå ut, förlorar sina konturer. När jag var yngre var rastlösheten den känsla som byggde min kropp, senare den ihåliga hungern, beroendet, att stoppa kroppen full, alla öppningar, att existera som en ihålig docka, ändå så full av explosiv stoppning. Från och med nu ska det vara närvaron, ömheten, som bygger min kropp. Jag önskar jag kunde vara lite mer avslappnad, mindre dömande. Jag önskar att jag kunde tillåta mig själv att leva utan krav och blick. Ofta längtar jag efter det slags innehåll som droger ger en, ett uppdrag, en livsuppgift, ett domnat eller hypermaniskt inre, en jakt efter mer. Jag undrar om jag faktiskt hade mer humor och lättsinne på den tiden, eller om jag bara hittar på. Innan heroinet hade jag svårigheter med att koordinera ihop mina rörelser, benen spattiga när kroppen är fullmatad med centralstimulantia, dagar, nätter, den hetsiga kroppen, otyglad, skavig, nervositeten inför blickarna, eller skräcken inför blickarna, de avskyvärda blickarna, de vidriga blickarna. När all min koncentration var fokuserad på att gå blev det givetvis omöjligt att gå. Jag skäms när bilderna frammanas. Jag måste fortsätta föreställa mig att det där kriget som försigick i min hjärna aldrig avbildade sig på min kropps rörelser. Jag ber till gud att det inte gjorde det. Bilderna måste förbli bortom min räckvidd. Ändå tränger de sig på. När jag tog mitt körkort var jag påverkad. Det var inte det här jag tänkte skreva. Det är det här jag måste skreva.
+
Hélène Cixous, Photos de racines: ”Alla biografier liksom alla självbiografier liksom alla berättelser berättar en historia i stället för en annan historia.”
+
DAG XX
Jag är så fruktansvärt trött, den slags trötthet som gränsar till en levande döds trötthet, den slags trötthet som har fått nog, som vill stänga in sig själv, sy igen alla öppningar i huden, retirera till sitt eget mörker, sin egen kropps mörker, återvända till ett innehåll så urholkat och uttömt att endast intet får plats, en immaterialitet, en omöjlighet, en välsignelse, en längtan efter att strypa den puls som fortfarande lever. Den slags trötthet som inte längre ser nyttan, lusten, glädjen. Tomma relationer, tomt liv, tomt barn, tom människa. Det är i mitten av april, det är i slutet av april. Jag är trött, så dödens trött, trött på uttrycken, på andras, på mina egna, trött. Men det brukar kännas annorlunda, visst brukar det kännas annorlunda, redan dagen efter börjar det kännas annorlunda.
+
Samuel Beckett: ”I can’t go on. I’ll go on.”
+
Gloria Gervitz: ”[...], jag som ständigt plagierar mig själv”
+
Athena Farrokhzad, Vitsvit: ”Min mormor
sa: Skriv så här / Mödrar och språk liknar varandra / i det att de
oupphörligen ljuger om allt”
