Naturen, synteten och det gråtande trädet
en gummitext
”de här bollarna studsar bortom all jämförelse mycket högre än våra bollar”
– kapten Gonzalo Fernandez de Oviedo, 1535
I
Det här är en berättelse om gummi. Det är en berättelse om naturen, synteten och den första galoschen. Det är en berättelse om Loch Ness och studsbollen. Det är en gummitext, den har gummits egenskaper när det utsätts för tryck. Studsar tillbaka, vidare. Studsar från en snöstorm och landar i en stövel. Den har gummits egenskaper i vind när det tätar mot kölden. Den har ljuddämparfunktionen, en madrass av gummi under rälsen som förvandlar ljudet från metalliskt klonkande till ett dovt mummel av tåg. Den studsar som gummiboll till Skottland 1940, där ett flygplan sjunker till botten av en sjö.
Vi börjar här, i Loch Ness vatten. För den som vill ha en sedelärande historia om material går det utmärkt att starta i detta. Och det handlar inte om odjuret Nessie, om dess fysiska disposition. Huruvida hen är uppbyggd av gummi, kött eller något annat, framgår inte av historisk fakta. Ingen har – som i fallet med det sjunkna flygplanet Wellington N2980 – dragit upp odjuret ur djupen. Ingen har rört vid dess hud. Inte ens den som var där i sjön, David Marwood-Elton, pilot i brittiska armén under andra världskriget. Däremot vidrörde han huden på det ur Loch Ness bärgade vidunder vilket han en gång rattade ned i djupet.
Allting börjar med en militärövning som går snett. Det är nyårsdagen 1940 på basen Lossiemouth i nordvästra Skottland. Piloten David Marwood-Elton sätter sig vid spakarna på bombplanet Wellington N2980. Vädret är okej. Med sig har han andrepilot Slater och sex soldater: Fensome, Wright, Chandler, Ford, Little och Lucton. Kriget är inne i ett kritiskt skede. Tyskland har bombat brittiska städer under månader. Vedergällningskraven höjs. Chamberlain, premiärministern, har hösten innan ersatts av en ny, Churchill. Och medan den förre var kritisk till att svara Tyskland med egna räder från luften, är Churchill vän av flygbombningar. Därav behovet av navigeringsövningen NAVEX med bombplan denna nyårsdag.
Churchill kommer ett drygt år senare, vintern 1942, att anställa den fanatiske marskalken Arthur Harris som chef för det brittiska flygvapnet. Harris, kallad Butch av soldaterna, från butcher, slaktaren, valde – trots varningar om flygräders ineffektivitet och risker för civila och piloter – att systematiskt bomba tyska städer, med start i Hamburg som ett vidunder av eld. Harris iver orsakade sammanlagt 600 000 människors död.
Piloten David Marwood-Elton och hans mannar flyger över Skottland. Övningen går som den ska. Det är då snön kommer. Inte ett vanligt snöfall. Himlen häver ur sig kristaller i vad som allt mer liknar Ragnarök. Två och en halv kilometer ovanför marken, längs floden Great Glen, ändras ljudet inne i planet. Det är något med brummandet. Det är något med ena motorn av märket Pegasus. Den har lagt av.
De förlorar höjd. Marwood-Elton orienterar sig bäst han kan i det vita. När marken tonar fram där nere är det vitt han ser. Att nödlanda är vansinne. Vad som framstår som öppen terräng kan lika gärna vara snötäckta hem, medmänniskor. De irrar över landskapet, tappar höjd. Då ser Marwood-Elton lösningen. Sjön. Loch Ness öppna vatten. Odjuret Nessies hem. Alla utom piloten och andrepiloten spänner på sig fallskärmarna och hoppar ut, dinglar mot snölandskapet, säkerheten. Alla utom 20-årige John Stanley Fensome. Han störtar mot sin död. Under uthoppet från planet fastnar fallskärmen i ena vingen och går sönder.
Marwood-Elton, med Slater vid sin sida, styr mot Loch Ness yta. De slår i. Glider fram över det kalla vattnet. När planet stannat, griper de tag i gummiflotten och springer ut längs styrbordssidans vinge. Medan planet sjunker, paddlar de mot stranden.
51 år senare lägger David Marwood-Elton sin åldrade hand mot Wellington N2980. Planet har bärgats från bottnen av Loch Ness, restaurerats och ställts ut. Marwood-Elton är där under invigningen. Han, som räddades med hjälp av en flotte av gummi. Och det är om gummit besökarna talar. Wellingtonbombarens gummi. När flygplanet 45 år efter kraschen drogs upp ur sjön hade stora delar rostat sönder. Stötdämpare, slangar, däck var däremot intakta. Det ena däcket hade visserligen punkterats, men sannolikt redan under kraschen. Det andra var fortfarande – efter nästan ett halvsekel på sjöbottnen – fyllt med luft. Men hade dessa till synes opåverkade gummiting något att komma med när det gällde elasticitet? Var inte gummit fnasigt, sprött, som för länge badade händer?
Gummidelarna testades efter bärgningen för drag och slit.
Resultatet: de betedde sig som nytillverkade.
II
Gummit överlever. De äldsta fynden, gjorda i brunkolsavlagringar i Tyskland 1924, hade 55 000 år på nacken. Dess elastiska egenskaper hade ännu inte helt avtagit.
Gummit klarar sig, oavsett om det är från trädet, naturgummi. Eller om det framställts av oljan, syntetgummi.
Om det var syntet- eller naturgummi på Wellingtonplanet vet jag inte.
Sannolikt både och.
Gummit finns. Det finns i flaskor, skor, pilfodral, lavemangssprutor, stövlar, rökelsebollar. I facklor finns gummit. Det finns gåvor av gummi. Det finns rågummi. Det finns svavel i gummi för vulkningens skull, stabiliseringen, så att det inte klibbar. Det finns preventionsmedel av gummi. Det finns gummi i bilar, tusentals delar av gummi i varje fordon, enligt Folke Millqvist i Gumminytt nr 1/1990. Det finns o-ringar av gummi, det finns flygplan med gummi i, det finns skogsmaskiner, kärnkraftverk, traktorer, rymdraketer med gummi i. I Libyens underjordiska flod av rör finns gummi. Det finns elektriskt ledande gummi. Det finns gummi i ubåtsmotorer, kanske i svenska farvatten finns det gummi. Det finns gummi i gruvkvarnar, i barkningstrummor, på lastbilsflak, längs master finns det gummi. I det sexuella finns det. I järnvägsvagnar. I proteser. I konstgjorda organ. Antalet kombinationsmöjligheter och egenskaper för gummi ter sig oändligt, skriver Sveriges gummiindustriförening i jubileumsboken om gummiproduktionen i Sverige: Indianer, galoscher och rymdraketer, den märkliga historien om ett oumbärligt konstruktionsmaterial (1990). Det finns normalgummi, styrengummi, butadiengummi, och specialgummi finns, butylgummi, etenpropengummi, nitrilgummi, M.A. Numminen-gummi finns, och uretangummi, silikongummi, tuggummi, fluorgummi, akrylgummi finns.
III
Det här är ett försök att sammanfatta gummi. Pressa det till en boll av historia. Gummiboll, jag kommer tillbaka till dig, gummiboll-historien. Och den thailändska kungen Bhumibol Adulyadej, som lever och verkar som kung i regionen där nästan all världens gummiträdsodling sker, Sydostasien. Hevea Brasiliensis heter arten som odlas där, i Bhumibols land, gummibollsträdet. Dess frön smugglades ursprungligen från Amazonas. Detta träd saknar naturliga fiender i Asien, har hittat sin optimala växtplats här, sin produktionskraft i thailändska monokulturer, latexfabriker av jord och vatten.
”De här bollarna studsar bortom all jämförelse mycket högre än våra bollar”. Det rapporterade den spanske conquistadoren, kapten Gonzalo Fernandez de Oviedo, i ett brev från kolonien 1535 efter att ha sett barnen i Sydamerika leka med fenomenala bollar. Han såg hur gummit användes till inte bara studsbollar men även fodral, stövlar, regnskydd, lavemangsutrustning. Och att detta latex, som tömdes ur skåror i barken och gjordes till gummimassa, tillhörde – med landsmannen Silvestre Diaz de la Vegas ord – ”växtrikets mest användbara produkter”. Columbus hade redan under sin andra Sydamerikaresa 1493 sett hur människor lekte med gummibollar, ”gummi optimum”, som han kallade det. Historiker har visat hur Aztekerna på 500-talet använde latex, eller kautschuk, tappat ur stammar – kautschuk med innebörden ”det gråtande trädet” – för att tillverka diverse offergåvor. I Mayakulturen har arkeologer funnit gummi i rökelsebollar, med hypotesen att det brinnande gummits täta rök sågs som frambringare av, eller symbol för, regn. Det gråtande trädet, och regnet som skall komma.
På 1700-talet skickade Franska vetenskapsakademin forskare till Sydamerika för att kartlägga gummits ursprung, finna källan till gråten. Fresneau hette mannen som följde folken till kautschuk-träden, tårkanalerna. Växterna döptes till Hevea Brasiliensis och är den mest nyttjade av tusentals träd, och andra plantor, ur vilka latex kan utvinnas. Britten Joseph Priestley upptäckte 1770 den styvnade latexens förmåga att radera ut blyerts, därav det engelska ordet för gummi, ”rubber”.
Det sena 1700-talet och tidiga 1800-talet var gummiexperimentens tid. Att materialet ägde fantastiska förmågor rådde det inget tvivel om. Det tätade, höll samman, var flexibelt, återfick sin ursprungliga form efter massivt tryck. Denna gummits förmåga att studsa tillbaka till sin tidigare form, har gjort att det idag används som exempel för att förklara det vetenskapliga begreppet resiliens, det vill säga förmågan hos ett system, vilket som helst – en skog, ett immunförsvar, en diktatur – att klara av och anpassa sig till förändring. Ett gummiband med hög resiliens i sitt system är lagom hårt spänt. Om du trycker fingret mot det spända bandet kommer det att böja sig. Men släpper du trycker, studsar det tillbaka. Systemet är resilient, det vill säga motståndskraftigt mot förändring, och flexibelt. Ett gummiband med låg resiliens är det som spänts för löst, som saknar flexibilitet och förmåga att spjärna tillbaka när fingret trycker, som när du tar bort fingret har fått en helt annan form. Låg resiliens har även gummibandet som är för hårt spänt så att det vid press från ett finger helt enkelt går av.
Det tidiga 1800-talsgummit var kletigt. Att smeta ett lager gummi på hatten gjorde den vattentät men också till en slemhatt. Charles Goodyear, amerikan, var en av dem som slet sitt hår för att lösa problemet. En dag 1839 råkade han lägga en bit gummi, beströdd med svavel, på en ugn. När han senare samma dag återkom hade biten stabiliserats. Han hade uppfunnit vulkaniseringen, eller vulkningen. Gummit kletade inte längre, men var ännu mycket elastiskt. Det var det perfekta materialet. Gummits tid var kommen. Det inlemmades i den växande industrin i Europa och USA. Galoscher, regnjackor, remmar. Gummit tätade och täckte – men räckte det? Knappast. Britten Henry Wickham såg möjligheten att göra brittiska kolonier till enorma gummiplantage och smugglade år 1876 ut 70 000 frön av Hevea Brasiliensis från Brasilien, vilka han skeppade till Sydostasien.
Än idag är detta, kung Bhumibols regioner, naturgummits huvudsakliga produktionsplats.
Gummits historia myllrar av koloniala missöden. Som Fordlandia, Henry Fords konstruerade jättestad i Brasilien, där stora gummiodlingar på 30-talet skulle förse den växande bilindustrin med råvaror. Arbetarna, som anställdes lokalt, tvingades skaffa amerikanska matvanor och förvägrades rätt till tobak och umgänge. Snart gick allt i stöpet. Ruinerna av spökindustrin ligger där i skogen.
Eller Fitzcarraldo, Werner Herzogs film om den operaälskande gummiträdsjägaren på 1800-talet som i sin megalomaniska ansats i Sydamerikas djungler hyr in urbefolkning att släpa hans skepp över ett berg så han kan segla upp i en flod ingen kunnat bemästra för att ta sig till oexploaterade gummiträdland.
1888 inser JB Dunlop hur gummit kan göras till däck och slang, luftgummidäcket revolutionerar cykelindustrin, och fordonsindustrin. Efterfrågan på gummi blir så stor att träden inte hinner med. Idén om att ta fram latexvätska på konstgjord väg genom att använda produkter från oljeraffinering, och låta den koagulera till syntetiskt gummi med hjälp av syra, hade vuxit fram under sent 1800-tal. Under första världskriget använder sig krigsmakterna, med start i Tyskland, av syntetgummi till däck och krigsmateriel.
Syntetgummit tar snabbt över. 1954 lyckas forskare kopiera naturgummits symmetriska struktur och framställa vad som kallas ”syntetiskt naturgummi”.
Natur och syntet smälter ihop.
Idag utgör syntetiskt gummi två tredjedelar av världsproduktionen, resten kommer från träden.
Den moderna historien om gummi är historien om industritillväxt; om internationalisering, världsmarknad, specialisering, effektivisering, automatisering. Kort sagt: global kapitalism. Sveriges gummiindustriförening sammanfattar det väl i följande resonemang: Eftersom gummiförbrukningen genom 1900-talet följt BNP-kurvorna, och eftersom gummit nästan överallt där det används har att göra med ökad komfort – bildäck, ljud- och stötdämpning, och så vidare – och eftersom ökad BNP hänger ihop med ökat komfortbehov, kommer gummiefterfrågan alltid att öka i takt med (det så kallade) välståndet, det vill säga BNP.
Mellan 1960 och 1990 fördubblas världsgummiproduktionen.
Japan toppar idag listan över gummikonsumtion per person med drygt 13 kilo per år, natur- och syntetgummi sammanvägt.
IV
Det här en berättelse om gummi.
Det är en berättelse om skillnaden mellan det naturliga och syntetiska.
Det är inte främst en berättelse om gummistövelns natur eller världskrigens eller stöveltrampets.
Det är inte främst en berättelse om stöveltrampets natur när SvP-Vildmark – ”en intresseorganisation inom Svenskarnas parti för nationalister som är intresserade av friluftsliv” – vandrar i stövlar i Sarek.
Det är främst en berättelse om naturgummi och syntetgummi.
Skillnaden mellan naturgummi och syntetgummi är att naturgummit kommer ur träd medan syntetgummit kommer ur petroleum. Skillnaden mellan petroleum och träd är att träd växer i jorden, medan petroleum tas ur oljan, som tagits ur jorden, som blivit till av träd som växt, och djur som gått, som flugit och simmat på eller intill jorden. Naturen är nu. Oljan är då. Där nuet finns, växer träd. Där nuet tar slut, börjar oljan. Skillnaden mellan natur och syntet är skillnaden mellan nu och olja. Skillnaden klargör uppdelningen mellan konstgjord och naturlig. Eftersom naturgummit kommer ur trädet, är det naturligt att syntetgummit, som kommer ur oljan, är konstgjord. Det är oljans syntetiska natur som gör den så lämplig. Det är gummiträdets naturliga syntes som gör den så verklig. Det är det gummiindustriella som gör allt så roligt. Skillnaden mellan natur och syntet är att det syntetiska på konstgjord väg ges naturens egenskaper medan naturen på konstgjord väg sällan ges syntetens. Skillnaden mellan det naturliga och det konstgjorda är att det konstgjorda gärna kallar sig natur medan det naturliga inte gärna kallar sig syntet. Finns det en syntetisk natur i oljan som gör den till gummi? Finns det en naturlig syntes av trädet som gör den till olja? Finns det en verklig syntes av oljan som gör trädet till gummi? Finns det naturligt gummi i odlingens syntes? Finns det en gummiboll i munnen på den som förhandlar? Finns det gummi som träder ut ur historien? Finns det gummi i kroppen hos den som fattar besluten? Finns det gummi i hjärnan på får? Finns det gummi i kroppen hos flygfän? Finns det kroppar av gummi i luften? Finns det gummi i kroppar på fälten? Finns det gummi som inte luktar? Finns det gummi naturligt på flaska? Finns det bollar av gummi i halsen? Finns det gummi i strupen på fåglar? Finns det gummi i knäleden? Finns det gummi i gummit på stranden? Finns det gummikonfigurationer av ostron? Finns det gummikanaler på teve? Finns det gummiprogram för tid? Finns det gummipartiklar i maten? Finns det gummitrådar i väggen? Finns det gummifläckar på tanden? Finns det gummi på gubben i kiosken? Finns det gummibollar i vinden? Kommer det gummibollar ur himlen? Kommer det tusentals bollar ur himlen? Kommer det en dag en gummiboll som aldrig studsar tillbaka?
Statusuppdatering | Helena Fagertun
En historia bland de glömda | Helena Fagertun