TVÅ PAR

Förlossningen (långsam version)

Solen strilar genom ädelgranens grenverk, lyser från en blå himmel in genom de spröjsade fönstren. Därute, utanför, där är luften krispigt klar och kall. Frosten har kommit. Den sveper sina slöjor över mossan, sipprar in i övergivna nästen, omsluter nakna trädstammar och fryser in tuvor och blåbärsris tills allt är stelt, stilla.

Jag och en föderska i ett förlossningsrum på Frederiksbergs hospital i Köpenhamn efter en eftermiddag och en natt och en morgon, på väg in i ännu en eftermiddag. Tung fukt. Värme. Jag svettas under armarna men det märker jag inte. Munnen är torr men det märker jag inte. Magen värker av hunger men det märker jag inte. Om jag är kissnödig så märker jag det inte. Inget i mig själv märker jag.

Jag håller hand. Hålls av en hand, krampaktigt hårt, naglarna in i min handflatas kött. Jag håller emot, som om jag försöker vinna. Som om jag ens skulle kunna. Låter min arm kramas sönder. Låter min hud gnidas, fuktig av hennes svett och min. Tusen nålar rullar längs underarmen, vågor av tusen. Den absolut minsta del av en ohygglig smärta, som inte jag känner just nu.

Andetag in. Ett blodkärl i ögonvitan, hennes ögonvita, spricker. Blodet sprider sig utanför ådrornas nät och en uttryckslös blick.

”Det går inte. Ta ut den. Jag vill gå härifrån. Nu.”

Kall frottélapp på pannan. Fläktar med pappersservetterna. Drar av nattskjortan. Muggen med vatten till munnen. Trycker tillbaka.

Pulsar. Dovt och rött. Den mjuka skallen tryckt mot den spända väggen. Utspänt i varje liten fiber. Sträckt. Ljud någonstans ifrån. Som studsande bollar mot utsidan av insidan. Olika ljud och skrik. Rösten som är känd men aldrig låtit så. Kraften som trycker kroppen. Ut. Fast i en trång, trång kanal. Vätska i munnen. Ögonen slutna i mörkret. Pulsar och värme. Du-dunk. Du-dunk. Rörelse framåt, sugs tillbaka. Fram. Tillbaka. Pressas i kanalen. Känner inget, känner okänt. För första gången, gränser. Omgivning som begränsar.

Frihet och vatten som försvann, rann bort. Tunna slöjor av slemhinna mot kroppen. Fortfarande varmt men inte tyngdlöst. Tyngdfullt. Neråt, mot en utgång, en ingång. Ett sakta cirklande neråt, bestämt och obevekligt. Ett sug någon annanstans ifrån, med kraft. Fettet på ryggen. Glider. Inte smärta. Trängre.

Fast i det trånga. Skruvstädet. Nacken märkligt sträckt i böjen, spänd. Bekanta pulsar, dovt och mörkt. Ut och in. Ut och in. Millimeter för millimeter, segt och obönhörligt. Tyst förutom strömmarna av blod i vävnaden, susar kring kroppen, pulsar och strömmar.

Känslan på hjässan, är kyla, är ljus. Muskelstråk av motstånd kvar, det allra sista av seg hud i ett söndertrasat underliv. Trycks ut. Sugs in. Ingen kontroll, total närvaro. Hjässan med det kletiga håret, blodet och fett. Litet bakhuvud, öron, ansikte, ögonen ihopknipna, inte ett ljud från munnen, förvriden i ett grin. Fastlåst i ett underliv.

Ljud av vätska och luft då kanalen slutligen släpper.

Pressas utåt i skrik som kvävs av smärta och kraft. Axlarna vrids, trycks ut med en kraft som rämnar skallen. Töjer maximalt uttöjd hud och spricker. Strålen sprutlackerar de vita bussarongerna, rött på vitt.

Känslan, som är kyla, börjar på det som är hjässan, sprider sig över huvud och hals som kolliderar mot vitt ljus från lampor, rammar mot luften, dammpartiklar, krockar mot ljud och röster, det sista av motstånd, den sista slamsan motstånd, ett ritsch om det hade låtit, som kanske lät inne i muskulaturen, huden stöter samman med omvärlden, kraschar i atmosfären.

Sista biten glider lätt och glatt i det hala. Ryggen sveper genom könshåret, tas emot i latex. Höfter och ben dras med och en enda förbindelse kvar med det varmt dova och pulserande. Navelsträngen som lyfts bort från halsen. Öppnad mun i ett skrik men inget ljud, en grimas. I barnmorskans händer, i två utbredda handflator. För liten. För tidig. Och, ett första andetag.

Den söta lukten av blod, kropp och svett, naken hud och särade ben. Blodet pulserar från slidan som buktar ut, rinner ner i en pöl under förlossningsstolen. Varmt och fuktigt i rummet där blek sol i november lyser in, skiner från en klar himmel. Skärande smärta klöv nyss kroppen. Nu domnat, djupa andetag. Peanger runt det sista fysiska sambandet, en vass sax och så, ett klipp. Ett klipp med motstånd.